Jord och boskap
Storsjöbygden med sin kalkrika moränjord har bra förutsättningar för jordbruk, trots sitt nordliga läge. Närheten till Atlanten och Golfströmmen har gett ett milt klimat.
Det fanns förr i tiden två begrepp, korntal och frihetsår, som kunde ses som ett mått på förutsättningarna för jordbruk och boskapskötsel. Korntalet var det antal korn, som man kunde skörda för varje korn som såddes. I 1783 år storskifte för Myckelåsens by skattades korntalet till sex, det var vad man långsiktigt kunde få ut av åkern. Det var alltså rätt bra förutsättningar i centrala Jämtland. När en ny bosättning etablerades kunde man få skattefrihet ett antal år tills avkastningen räckte till något mer än ren överlevnad. I våra trakter var det under 1700-talet vanligt med mellan 10 till 15 frihetsår.
Vi fick med kronans hjälp en stor etablering av nybyggen i Norrland från slutet av 1700-talet, (i Jämtland främst i de östra och norra delarna). Här var villkoren helt andra, det var vanligt med korntal på 2-3 men betingelserna bedömdes ofta som så svåra att det kunde beviljas ända upp till 50 frihetsår. Ett korntal på 2 gav efter avsättning av frökorn för kommande år och avdrag för tionde mycket litet av att leva av. Forskare talar om en fettgräns, en gräns mellan de områden där animalier och spannmål var den viktigaste energikällan. När tiderna var svåra söderut blev kosten ensidig, det var rågen som var basfödan medan det i norr främst var mjölkprodukter men även kött och fisk som gjorde att man överlevde. Den gränsen kom att förskjutas norrut i takt med att åkerarealen växte.
Kronan hade tänkt fel, det fanns i stora delar av Norrlands inland och fjälltrakter förutsättningar för boskapskötsel och i goda år för potatisodling men inte för att odla brödsäd. Ett exempel från norra Jämtland.
Det var främst boskapen man levde på. Innan man hade ladugårdar och boskapens spillning kunde tas tillvara fanns ingen gödsel till åkrarna. Då fanns något som kallades ”vandrande åkrar”. När marken blev utsugen på näringsämnen och skördarna minskade flyttades bosättningen och man började om på ett nytt ställe. Med boskapen i ladugårdar över vintern kunde gödseln från boskapen sparas och spridas ut på åkrarna. Det blev på så sätt en transport av näringsämnen från äng, skogsslått och myr till åkern. Boskapsskötseln blev en förutsättning för fast åkerbruk. Djurbesättningarnas storlek bestämde hur mycket öppen åker man kunde ha.
Gödseln från boskapen kunde dock inte ersätta alla närings- och mineralförluster som skördarna medförde. Ett sätt att försöka hantera detta var att låta åkern vila. Här i Jämtland började man därför under 1700-talet med ett tvåsädessystem, två åkrar som man växlade mellan, det ena året togs en skörd från åkern, året därpå låg den i träda. Något litet råg kunde ibland sättas på trädan liksom ärtväxter som kunde binda en del av luftens kväve. Nyodlingar kunde för en tid öka avkastningen tills näringsförråden hade tömts. Det var ett jordbruk som var ekologiskt och ohållbart, för att använda moderna termer.
Skörd Myckelåsen. Skörd Marby socken.
Gamla tiders boskap gav inte mycket mjölk, de stod i sin, dvs. gav ingen mjölk, under en stor del av vintern och mjölkade bara omkring 200 dagar per år. Boskapen svältföddes under vintern men hämtade sig snabbt när våren och betet kom. Kor på Gustav Wasas kungsgårdar på 1500-talet mjölkade 400 kg per år. Fram på 1700-talet började man utfordra dem något bättre och avkastningen steg till omkring 700 kg . I mitten av 1850-talet hade ny teknik med järnspadar och järnplogar gjort man kunde vända på ängsmarken och så timotejfrö och få kreatursfoder som var vida bättre än det man tidigare tagit från skogen och starrmyrarna. Avkastningen steg till över 1000 kg mjölk. Nu ligger det nog över 10.000 kg per ko.
När Helje Jonsson dog 1764 fanns det på gården 4 kor, 1 kviga och 6 kalvar. Därtill fanns 4 grisar med 2 kultingar samt 3 får. 2 hästar. Det var en stor familj, 12 personer.
Mårten Persson hade 1800 förutom 2 hästar 6 kor, 2 kvigor och 1 kalv, dessutom 8 får, 2 getter och 3 svin. De var 8 personer i hushållet.
Petter Andersson, den tidens storbonde, hade 1836 7 kor, 5 kvigor och 11 kalvar, 8 får, 2 getter och 3 svin. Hushållet bestod av 5 personer. Dessa tre betraktades som välbeställda bönder.
Torpare kunde vara nöjda om de kunde hålla två kor. Torparen Anders Henriksson hade 1880 2 kor, 1 kalv, 4 får och 3 höns. De var 5 personer i den familjen. Födorådsstagare, den tidens pensionärer, kanske hade en ko eller några getter.
En slutsats kan dras, med små djurbesättningar och låg avkastning var det en ekonomi som inte gav något överskott, Man överlevde men kunde inte investera. Ett litet antal djur som svältföddes under vintern gav litet gödsel och därmed en gräns för hur mycket åkermark man kunde ha i hävd. Det var bara under mycket goda år som det kunde bli något överskott från jordbruket. Man hade mycket litet att sälja och följaktligen litet att handla för. Det var en självhushållsekonomi. På marknadsresorna till Norge fick man ha med sig skinn, skogsfågel textilier, humle och fram till slutet av 1700-talet järn från myrmalmen. Det blev en liten förbättring för jordbruket när potatisen kom i början av 18-talet men det dröjde till andra halvan av seklet innan det blev någon tillväxt att tala om.
Vad var det då som hände?
Det kan finnas flera svar men tre faktorer kan vara värda att nämna: ny teknik, skogen och konjunkturen.
Tekniken.
I det gamla bondesamhället var arbetet manuellt och mycket tidskrävande. Slåtten på skogsängar och myrar höll på långt inpå hösten. Allt det foder som man under sommaren och hösten hade slagit kördes hem när vintern och snön kom. Husen med sina öppna spisar höll inte värmen och krävde mycket ved för att hålla kylan borta även om alla vintertid bodde i köket, nära spisen. När tjälen gick ur marken krävdes mycket arbete att hålla alla gärdesgårdar längs fägator och runt åkrar, ängar och skogsslåttrar i stånd. Allt tog tid och det var stor brist på arbetsfolk ända till slutet av 1800-talet.
Några exempel på tidsåtgången. På 1700-talet när man skar med skära och tröskade med slaga gick det åt 270 arbetstimmar för att få ett ton korn, 1920 med självbindare och tröskverk kostade samma mängd på 15 arbetstimmar.
På den tiden man använde lie slog man en hektar på 20 timmar, när slåttmaskinen kom gick det på två timmar. Så har det fortsatt.
Med järnskodda spadar kunde man börja dika ut sankmarker och med järnplogar och nya harvar var det möjligt vända att upp ängsmark och börja så timotejfrö. Det blev större skördar med mindre tidsåtgång. När boskapen utfordrades bättre steg avkastningen, det blev också mera gödsel att sprida ut på åkermarken. Separatorn som skilde ut grädden från mjölken visade sig var en tidsbesparande uppfinning. Mekaniseringen av jordbruket tog fart på allvar runt 1900 med slåttermaskiner, självbindare, såningsmaskiner och mycket mer. Anna Eriksson uppteckningar.
Skogen.
När virket från skogen i våra trakter fick ett värde på 1860-talet började en ny tid, det kom in pengar i bondesamhället Bönderna sålde avverkningsrätter och ett nytt yrke uppstod, skogsarbetare. Avverkningarna skedde vintertid och konkurrerade inte tidsmässigt med jordbruksarbetet. Men skogen och suget från Amerika som var ett höglöneland innebar ändå att bönderna fick betala mera för att få arbetskraft vilket blev ett incitament att mekanisera. Det blev möjligt att föda stora familjer på en kombination av skogsarbete och småbruk. Barnkullarna växte. Karl och Brita Olofsson fick 10 barn mellan 1881 och 1900. Olof och Ingrid Olofsson i Storåsen hade 11 barn födda mellan1879 och 1906. Erik och Beda Lindströms 10 barn kom mellan1909 och 1923. Magnus och Olga Lindholm hade också en stor barnaskara, 12 barn, från 1918 till 1934. Inkomsterna från skogen gjorde det möjligt att mekanisera jordbruket.
Konjunkturen.
Så länge Myckelåsen och andra skogsbyar levde på självhushåll var man inte så beroende av omvärlden. Det fanns mycket litet att sälja och litet pengar att köpa för. Det var en stabil ekonomi i så måtto att fattigdomen var allmän och konstant. När skogen fick ett värde och Sverige började exportera trävaror blev vi del av en större värld. Jordbruket kunde också börja ge överskott med nya redskap och nya odlingsmetoder. Nu blev konjunkturer något som man påverkades av.
Under 1870-talet var det goda priser både trävirke och jordbruksprodukter. En nedgång på 1880-talet blev här början på utvandringen till Amerika som fick ett slut när första världskriget började 1914. Krigsekonomin innebar mycket bra betalt för exportvaror, det blev slut på de goda åren när freden kom. Priset på exportvaror, som trävaror, sjönk på några år med 50 %. Jordbrukspriserna sjönk med 60 % mellan 1919 och 1923. Nu började den andra utvandringen, från landsbygden till städerna.
Staten hade länge velat stimulera bosättningar i Norrland, skogsindustrin behövde arbetskraft. Från 1905 kunde man få statliga lån för att bygga ”Egna hem”, 1933 blev det blev det möjligt att låna för att bygga arbetarsmåbruk, ”Per Albin-torp”. Det skulle göra det möjligt att leva på en kombination av småbruk och skogsarbete. Statsmakten skulle komma att ändra sig. Från 1940 och framåt kom man att verka för större och bärkraftigare jordbruk. Traktorer, mjölkmaskiner och skördetröskor kom. Behovet av arbetskraft minskade. Skogsarbetaryrket försvann när näringen mekaniserades.
1900 arbetade 55 % av Sveriges befolkning inom jordbruket för att sjunka till en tredjedel 1930. I Myckelåsen var 1900 praktiskt tagit alla beroende av jorden och skogen för att överleva, som bönder eller som småbrukare/skogsarbetare. Uppodlingen av ny mark fortsatte ändå in på 1950-talet men det blev allt svårare att klara sig på små jordbruk. Utflyttningen tog fart. Sen dess har mycket vatten runnit under broarna. Kvar är nu 2015 två bönder kvar som brukar den mesta av inägomarken i Myckelåsen. De har inga anställda men klarar ensamma av över 60 hektar med jord och boskap