Brödfödan Efter förlusten av Finland 1809 var Sveriges stormaktstid definitivt förbi och vi vände oss inåt. Finland skulle inom Sveriges gränser återerövras och nybyggandet uppmuntrades. 1809 års mantalslängd för Jämtland upptog 14.701 personer. Även om vi till detta räknar barn och andra som av olika skäl slapp betala mantalspenning så var det en liten befolkning jämfört med vår tid. Men ändå var det trångt. Det fanns i centrala och södra Jämtland inte plats för nybyggare. Inom byarna användes all utmark för bete, skogs- och myrslåtter och för fäboddrift. Kronans marker var här upplåtna till bönderna mot avrad.
Centrala Jämtland har för breddgraden bra förutsättningar för jordbruk men de nybyggare som kom hit hänvisades till marker i östra och norra Jämtland där det är svårt att odla brödsäd. Några gav sig iväg nära intill fjället för att bryta mark och bli jordbrukare. Jag har tittat på tiondestatistik för fjällnära nybyggen i norra Jämtland tiden 1827 till 1837, närmare bestämt Frostvikens kapellag i Ströms tingslag.
När tiondet skulle bestämmas, alltså del av skörden som skulle gå till kronan och kyrkan, måste provtröskning ske. Detta gick så till att tiondeprovaren tröskade några skylar och mätte hur mycket säd en skyl gav. Detta multiplicerades med totala antalet skylar för att få den skörd på vilket tiondet skulle räknas. Detta var ett arbete som krävde stor noggrannhet, ett litet fel multiplicerat med ett stort antal skylar fick stort utslag. Det var också ett kostsamt arbete som myndigheterna gärna ville slippa. I slutet av 1700-talet började man överge tiondeprovningen och övergick till fast tiondesättning där tiondet sattes till ett medeltal för de sex sista åren som provning skett.
För nutida forskning var detta illa, tiondestatistiken ger mycken användbar information. För nybyggare kunde man dock inte sätta ett fast tionde, man visste inte vad deras jordar kunde ge och därför kom tiondeprovningen att fortsätta för nybyggarområdena en god bit inpå 1800-talet. Uppgifterna är hämtade från tiondeprovningar tiden 1827 till 1837 för norra fögderiet i Jämtlands län som innefattar norra och östra Jämtland, Jag har inte material så att jämförelse kan göras med andra tidsperioder, det kan vara så att detta var ovanligt svåra år. Avkastningen mättes i antal kappar per skyl, 1 kappe var 4,58 liter. Citaten kommer från de marginalanteckningar som gjorts i tiondeprotokollen samt från brev som kronolänsman Rosenberg i Ström skrev till sina överordnade.
1827 var överlag ett dåligt år för nybyggen i norra Jämtland. I Offerdal och Hammerdal kunde det bli upp till 1 ½ kappe per skyl men det antecknades i tiondeprotokollet: ” Sädesgrödan ganska svag, av köld och ohyra mycket fördärvad.” Längre norrut blev det alls intet. För Blåsjön med flera hemman i Frostviken står i tiondeprotokollet: ”Årsväxten består blott i gröna halmkärvar, omoget och alldeles förfruset samt av möss och lemlar bortfräten så att ingen provtröskning därav kunnat verkställas.” Länsman Rosenberg sammanfattar i ett brev: ”Utav vad här ovan in margin anmält är, torde höggunstligast inhämtas huru med årets gröda där uppe i Nordliga Fjelltrakterna sig förehåller, likaväl aktar jag å tjänsten vägnar än ytterligare ödmjukast anföra följande berättelse. Vid mitt därstädes hållne besök i medium Junio syntes växten både på Åker och äng i anseende till den då där som annorstädes gynnande väderlek hava njutit en ovanlig fortgång, men innan denne månads slut började ett ovanligt och oupphörligt starkt regn samt stark nordvästan vind blåst från de kalla snöfjällarne så att allt växt tvingades bort, i påföljande Juli tilltog så även nattfrost nästan i den högsta grad där någonsin varit vanligt, så att innan säden hade börjat någon betydlig mognad blev i vissa byar så skadad att allt hopp om brödfödan var förgäves i slutet av Juli samt i Augusti framryckte ett så överlägset antal möss, lemlar och mullvadar från fjällen, så att den förfrusne halmen med all gräsväxt, utan skonsmål förhärjades, varigenom både invånarne själve med deras Boskap hava en tillstundande hungersnöd att befara, av desse anförde förhållanden torde tagas i betraktelse huruvida det för sådane vanlottade Invånare kan vara möjligt att deltaga uti Tionde avgiftens erläggande Ström den 11 oktober 1827. A.J. Rosenberg Krono Länsman 1828 blev ett bättre år, man kunde bärga en sädesskörd men i Frostvikens kapellag är kvalitén sådan att Rosenberg får anledning att skriva detta intyg: ”För efterföljande lappmarker och kronohemman har skylräkning och prov verkställts. Uti Frostvikens kapelllag. Frostviken, Ankarsvattnet, Blåsjön, Fogelberget, Gussvattnet, Gäddede, Lomsjön, Jormvattnet, Junsternäset, Kyrkbolandet, Lermon, Lilla Blåsjön, Lillacken, Sjulsåsen, Svaningen och Wiken. Emedan sädesgrödan uti desse Fjällbyar efter vanligheten dels grön och omogen, dels skadat av frost, saknat behörig godhet; ty fant att ej högre godhet kunde åsättas än en och en halv Kappe och tycktes säden efter all övertygelse ingalunda för kronans räkning kunna antagas – betygar av Frostviken den 11 Oktober 1828. A. J. Rosenberg Jon Wassdahl Mårten Bengtsson Nämndemän.” 1829 är det missväxt i norra Jämtland, i Frostviken, Ström och Hammerdal finns inget att prova. ”Säden svag och grön samt innan den hunnit till någon mognad alldeles bortfrusit och derav fördärvats så att någon provtröskning icke kunde verkställas.” 1830 blir ännu värre, de socknar i norra fögderiet där provning sker ger praktiskt taget inget tionde. Man måste gå ända ner till Lit för att hitta provning som ger 1 kappe per skyl. Frostvikens kapellag: ”Säden består blott i gröna halvkärvar och grödan dessutom förfrusen att intet prov kunnat åsättas.” 1831 Frostvikens kapellag. ”Å desse nybyggen såsom belägne långt oppe i fjällen, befinnes sädesgrödan även för innevarande år vara av svag beskaffenhet att intet prov därå kunnat åsättas ty på vissa ställen har torkan i början av sommaren förtagit nästan all växt, och utom det har sedermera den där i orten vanliga nattfrosten betydeligen skadat vad som kommit till mognande. A. J. Rosenberg Jon Wassdahl fjärdingsman.” För 1832 och 1833 gäller att säden är helt bortfrusen för alla nybyggen i norra fögderiet med undantag för Håsjö där 1832 prov kan göras som ger omkring 1 kappe per skyl. 1834 är ett mellanår, säden klarar sig för frosten men är omogen men tar stor skada av den stora mängden råttor. 1835 blir ännu ett katastrofår, säden är helt förfrusen i nybyggen i Ström och Frostviken, Föllinge, Hammerdal, Ragunda, Håsjö, Stugun, Sundsjö, Lit, Häggenås. 1836 blir lika illa, generellt för nybyggen med provning i norra fögderiet gäller: ”Sädesgrödan omogen och avfrusen, så att provning ej kunnat ske.” Frostviken: "Säden består här i orten överallt endast i gröna halmkärvar med omogna och förfrusna ax, till och med en del åkrar hade icke en gång hunnit komma i ax, ty var alldeles intet att tröska, varför inte prov hos någon kunde åsättas.” 1837. För tredje året i rad blir det dålig skörd inom fögderiet, säden är omogen och skadad av frosten. Frostviken: ”vad sädesgrödan uti desse byar, detta år vidkommer, så är i all sanning så, att säden först och främst var nästan alldeles omogen, och efteråt förfrusen totalt, så att intet prov kunde åsättas. A.J. Rosenberg.“ Det var under denna period flera dåliga år för nybyggarn i norra fögderiet. Men för nybyggarna i Frostviken var alla år dåliga. Det var nog i all sanning så att dessa marker intill fjället var helt olämpliga för spannmålsodling. När jag ser denna statistik tänker jag på Runebergs hjältesaga om bonden Pavo, han som varje år fann sin åker förfrusen men som varje gång detta hände grävde dubbelt flera diken och nästa vår åter sådde sin åker. Dessa nybyggare i Frostviken som år efter år skaffade sig nytt utsäde och sådde sina åkrar, trodde de att det nu skulle lyckas, att säden skulle växa, mogna och klara sig för frosten? Knappast, men de måste ändå försöka och utan hopp kan man inte leva. |