Det ständiga knektehållet.

 

Redan 1646, året efter att den svenska tiden började, accepterade allmogen i Jämtland att hålla knektar för den svenska armen. Kompanier med knektar från Jämtland ingick i ett regemente som rekryterade soldater från mellersta och norra Norrland. I efterdyningarna till det 30-åriga kriget kom jämtländska soldater under 1650- och 60-talen deltaga i militära operationer nere i Europa.

Sverige var nu en stormakt men samtidigt ett fattigt land utan möjlighet att i någon större omfattning betala legosoldater. Karl X1 insåg att det krävdes en nyordning som kunde ge en arme av väl tränade och samövade soldater  och  det ständiga knektehållet eller indelningsverket infördes på 1680-talet.

Det byggde på en idé som redan Gustav Wasa haft att soldaten som betalning för soldattjänsten kunde få litet åker och äng att bruka och ett torp som bostad

Varje landskap fick ett regemente med upp till 8 kompanier om upp till 150 soldater fördelade på lika många rotar. Bönderna hade nu att rekrytera och försörja soldaten. Tanken var att soldaten skulle få ett torp och litet mark som han kunde odla och som kunde föda litet boskap.

1686 bildas Jämtlands Dragoneregemente som senare kom att bli Jämtlands Fältjägareregemente.

I ett  Reglemente för Dragonehållare och deras Swentjänare uti Jämtland anges att Rotehållaren skulle utge följande förmåner:

1. Lega eller städsel en gång för alla.
2. Årslön.
3. Kost- och drickspenningar under kommenderingar.
4. Ved, kokkärl, sängkläder, en del underkläder samt släpmondering av vadmal.
5. Torp eller hemkall.

Villkoren för soldaten kom att variera i olika delar av landet, tydligast när det gällde soldatens torp. I vissa delar av landet, som t.ex. Sörmland och Västmanland höll rotehållarna nästan alla soldater med torp. I Jämtland blev det inte så. Allmogen på Norderön klagade 1702 inför tinget, man hade inte tillräckligt med åker och äng att avstå till dragonetorp. Rätten lät Länsman och Tolvmännen utreda frågan och 1703 kom ett ultimatum; bygg dragonetorp eller böta. Men det blev varken torp eller böter. Praxis blev istället att man betalade hemkall vilket ofta var två tunnor korn i fast mått varje år.

Myckelåsen rote hade under indelningsverkets tid elva soldater, 5 av dem var torpare i andra byar, 2 var bondsöner som var soldater innan de tillträdde hemmanet, 2 bodde och arbetade hos rotehållaren, en var bonde som en tid skrev sig själv som soldat och ingen brukade något av de torp som fanns inom byn.

Tillbaka