Björnjakt

Det var på sensommaren 1884, som Mattias Trapp i Fjällsågen fick anbud på en björnring från några högre officerare vid Jämtlands Fältjägare. De skulle betala 300 kr för ringen, om Trapp garanterade, att en björn fanns där innesluten. Trapp tog sin granne Anders Olsson till medhjälpare och när den första snön fallit, gav de sig iväg på upptäcktsfärd. De hade nämligen under den gångna sommaren sett björnspår nedanför trädgränsen i trakterna av Drommen och Gråberget. De behövde inte gå så långt, knappt två kilometer, så träffade de på björnspår i den nyfallna snön. Spåren stävade upp mot Gråberget.

De började genast med inringning, men när de hade tillryggalagt halva den tilltänkta cirkeln, fick de se, att de träffat på just den plats, där björnen låg. Han hade lagt sig där två klippblock av naturen hade rest sig mot varandra. Björnen hade rivit torv och mossa, som han hade tagit med sig in i idet och stoppat igen ingången inifrån.  

Anders Olofsson, som vid det här laget var debutant, det var nämligen hans första björnjakt, föreslog att de skulle draga sig därifrån och underrätta köparna av ringen, men Trapp, som redan hade skjutit fyra björnar befarade, att när de nu redan varit så nära, så kunde björnen redan fått vittring av dem och påstod, att de inte hade något annat val än att pröva jakten. Ja, som du vill, sa Anders Olsson, jag skall gå upp på stenen, men lösgör inte hunden, förrän jag är däruppe.

Han tog av sig sin ryggsäck och rock och för att komma upp på stenen måste han gå från motsatta sidan om ingången till idet, som bevakades av Trapp med tummen på hanen. Väl kommen halvvägs upp mot stenblocken möter han björnen, som hade en reservutgång, som han skulle använda för sin flykt från sina antagonister. Anders Olsson satte mynningen av geväret mot björnens bröst och tryckte av, men skottet var inte dödande endast ena lungan skadades. Nalle drog sig något nedåt mot sitt ide, men kom så småningom segande uppåt igen. Anders Olsson vågade inte släppa ögonen från björnen och blev därför inte varse, att han, vid försök till omladdning, vände patronen bakvänt.

Trapp kunde ingenting se av vad som försiggick på andra sidan stenblocken, med hunden fäst vid livremmen flyttade han sig och fick se björnens huvud, men kunde inte skjuta för Anders Olsson var i läge för kulan. Han måste flytta sig ännu en gång och då hade björnen segat si upp ur hålet, så att han blottade hjärttrakten. Trapp berättade, att det var knappt en meter från björnens gap till Anders Olofssons huvud. Björnen röt och blodfradga stänkte i ansiktet på Anders Olsson, vilken ropade: Skjut rätt nu Trapp!

Skottet gick och Anders Olsson hoppade med detsamma ned från stenen och låg stilla. Björnen störtade efter, men blev tydligen aldrig varse att Anders Olsson stannat, utan i förbifarten trampade han endast på honom och två hopp därifrån var han död. Trapp hade träffat hjärtat. När björnen steg på Anders Olsson hade han huggit in fem klor i dennes bak och fem klor i axeln. Det blödde ymnigt och Trapp måste med de båda jägarnas skjortor anlägga ett första förband.Det var en stor björn. Den vägde 30 pund, lika med 250 kg. Det hör också till historien, att de båda jägarnas hustrur hade hört både smällarna och björnens rytande och det var med både ängslan och spänning de väntade jägarnas hemkomst.  

G.T.

Ur Hallen och Marby 1957.