Om nyttan av älgars utrotande m.m. Länsstyrelsen i Jämtlands län lämnar på begäran 1811 en redogörelse för skogarna i länet. Det är landshövding Anders Wasell som håller i pennan. I denna rapport finns ett avsnitt om jakt och vilt vilket här återges. ------------ "Beträffande det av Rikets Höglovliga Ständer likaledes äskade utlåtande angående rovdjurens utdödande: Så alldenstund uti dessa övermåttan vidsträckta och glest bebodda landskaper sådana jakt och skallanstalter som med fördel nyttjas uti orter av motsatt förhållande, alldeles icke i allmänhet är användbara, ehuru menigheten hädanefter, såsom tillförne, är villig vid behov, på uppbåd och under anförande av kronobetjäningen anställa skallgång å ställen, där den med någon nytta kan företagas: Fördenskull har allmogen yttrat den underdåniga önskan, att skalltygs anskaffande ej eller måtte dem åläggas. Varuti jag, under övertygelse om onyttan av sådan anstalt, även med dem instämmer och får däremot upplysa, att som ej allenast största delen av inbyggarna av mankönet, nästan från själva barnåldern, inövas uti skjutande och med oförtrutenhet efterspana odjur, som visa sig i nejden och sällan undslippa, utan ock i senare åren med mycken framgång här börjat brukas ett slags stora saxar eller så kallade slagjärn, varmed björnar säkrare, än på något annat bekant sätt, blivit fångade, utom det att rävar dels med dylika smärre saxar och dels genom här mycket vanlig ludring dödas: Så har av odjur sedan någon tid förmärkts så betydlig minskning, att skada nu mera sällan avhöres, särdeles som ock vargar både uti Jämtland och Härjedalen alltid varit ganska sällsynta å andra ställen, än uti vilda fjällmarkerna, där den understundom angripa Lapparnas Rensdjur: Och därstädes är all anstalt till deras utrotande förgäves. Slutligen vad angår den övriga jakten, så får jag ………..härigenom underdånigast tillstyrka, att älgars och vilda renars fällande med skott eller giller måtte såsom förr vara i lovgiven tid tillåten för var och en hemmans ägare och boställs innehavare, å vars mark sådana finnas och det så mycket hellre, som utom den skada som hushållare av dem lida, dels av växande skogs ängar och dels av uppbärgat samt på här brukligt sätt uti hässjor stående hö, vilket understundom till ägarens svåra avsaknad alldeles förstöres, de även i flera andra och ännu viktigare avseende nu mera är att anse så onyttiga deras utrotande vore en sann välgärning: Ty så länge älgar visa sig vistande å bondens skogsmark, gives intet medel förmå honom att därå företaga någon uppodling, ännu mindre att nedsätta torpare eller nybyggare, av fruktan, att djuren skulle därigenom bortskrämmas: Därjämte gives oräkneliga exempel av karlar vilka genom obetänksam lystnad till dessa djurs jagande, särdeles med snöskidor vintertiden, uti deras bästa och raskaste ålder så förstöra deras hälsa, att de antingen i förtid går ur världen, eller ock bliva för återstående levnaden till arbetet odugliga. Så kallade Högdjurens fridlysande kan ej hava mer än tvenne anledningar, antingen förnäma personers nöje, eller ock någon allmän samhällsnytta. Lyckligtvis har uti Norrland den förra aldrig ägt rum och den senare före detta även alldeles upphört. I den tid, då få inbyggare, på förfädernes sätt och lika som ännu hel och halvvilda nationer, togo deras upphälle utur skogarna, var ej underligt, att en var yrkade villebrådets befredande från andras tillgrepp. Då gavs så kallad skinnskatt,för att få områda en ofantlig vidd av skog, som, efter vad ovan är anmärkt, än ytterligare ökades mot särskilda avradspenningar. Nu sedan även norrländska bonden börjat omsider se, att ett tunnland odlad jord lämnar vida mer avkastning, än en kvadratmil ödemark och en väl född ko större nytta, än många älgar; då skulle vara olycklig, om uti själva författningarna komme att bibehållas kvarlevor av fornålderns vilda levnads sätt och odugliga hushållning.”
|