Hallens Härads Rätt den 11 februari 1790.    

                                        

 

”Som vi på fjällmarken vid våra fäbodar lidit mycken skada av en stor Björn, så efter i sommar höanden tiden, av honom nedslagne tvenne kor, för Erik Larsson i Wästanede, vi därför vid huldstaden eller där han slagit ihjäl kreaturen, med bössor inrättade ett giller som vid hans ankomst till åtelen lossa skulle, varpå så lyckeligt hände, att han har gått före, men när skottet icke så fullkomligt träffade, att tid att på stort djurs dödande tarvades, så har det samma hastat sig därifrån, och när vi kommo till stället för att se efter förnimmo vi, att utav tre voro tvenne bössor lossade varpå vi genast sökte allt vad möjeligt kunde vara, men förgäves, efter någon tid, händelsevis kommo vi över varest björnen låg död, varandes han då utav den varma sommaren så förskämd både till kött och skinn, att vi därutav alldeles ingen nytta hade: anhållandes vi därföre uppå ovanandragne omständigheter i djupaste ödmjukhet det täcktes Högädleoch Witt Lagfarne Herr Härads Hövdingen och den Lofl. Härads Rätten göra allmogen föreställning, om icke vi för vårt myckna besvär och idoghet med ovannämnde djurs dödande någon ersättning njuta borde: om det oss beviljas: så äro vi alltid beredvilliga att på vad ställe som helst, där sådant skadedjur finnes, endast vi påkallade bliver, bruka all möjelig flit och konst till deras utludande.

 

                                                   Ödmjukaste tjänare

 

                               Johan Heljesson i Möckelåsen  Marby socken

                                                  Bertil Persson i Gärdsta

                                        Mårten Pålsson ifrån Åhlsta, Norderön.”