Hallens Härads Rätt den 19 oktober 1713.
Att visa besked om det älgdjur, som i denne år och Marty månad förmenas vara skutit i å avradslandet Torris boernne vid årsterm, därest Länsman Sveding med 2ne andre män, nämligen Nils Ersson i Höla och Mårten Mårtensson i Kläppe, den 31 Marty skådat och befunnit huldstren, äre ägarne till samma avradsland, vilka efter Byamäns intygan, skolat den tiden vart med ski och hund i skogen, och kunnogt att å den trakten inga gravar eller giller varit anbragde, av Länsman Sveding instämde, nämligen Bonden Anders Olofsson i Höla, Erik Persson ibedem, Erik Påhlsson i Låsböle, Per Bertilsson på Hammarnäset och ordinarie soldaten Olof Hölman, och att svara till sådant; men neka alldeles att de skjutit något djur, dock måtte de tillstå att hava med ski, hund och bössa vart å den trakten eller skogen, Gregorietid, men vilja säga vart efter björn, eller att uppsöka ett björngid, vilken en fäpiga omtalt påhittat om sommaren, fast de intet funnit; Erik Persson hördes separatum och tillstod hava vart åstad med de övrige om onsdagsmorgonen, och inte kommit igen förrän fredags afton, då de intet björngid påhittat, men tänkt att få, med hundar, uppsöka någon under fällen, i skogen, som stundom lyckas. Ludrebatus: huru de kunde vars så länge i skogen å den trakten? S: en dag vänt åstad, sedan farit ikring och 3dje dagen hem. Nämnden betygar, att ifrån Höla by till Högåsen, där björngiet hetas skulle vara, är en och en halv 1½ mil högt, och sedan till Fjällkvarnen 1 mil i Trappnäs avradsland, Länsman uppgiver att desse och andre gånger varit till skogs, det Erik Persson tillstod, och att det varit den 16 Marty, att bättre söka efter björngiet, som Pigan Kristin Pehrdotter vidare oss underviste, att det skulle vara bättre i söder; Erik Persson påstår det grannen Olof Ersson i Låsböle, som funnit på huldstren, och detta angivet, måtte sådant dem bevisa, efter han har så ofta velat beskylla dem därföre, och länge sänt därefter; Olof Ersson i Låsböle förekallad förklarade att han, Gregori, fått höra, på marknaden, av Norderö Socknemän, som varit i foderskog å denne trakt och skog, att skogskarlar med hund och bösa där lupit, varföre han med ski farit till skogs, den 26 marty, sedan pratet begynte gå nere i byerne att skogskarlar farit, då han påfann huldstren, men torde inte noga skåda huru mycket av huldstren var kvar, eftersom ej av någon ski äckor syntes: Erik Persson ville säga och tillstå, att det var samma gång, som han med sine lagare andra resan for åstad efter björn gide. Olof Ersson uppgiver att hava andre dagar efter sedan han påhittat eller fann huldstren, givit Länsman det tillkänna, dock tillstår varit 3ne gånger till skogs förr än han fann huldstren, nämligen den 26 och 27 Marty, och först den 30 fann huldstren, då dagen efter han for till Länsman, nämligen om en tisdag, som fanns vara de 31, vilket Länsman tillstår. Olof Ersson bekänner än vidare, att om söndagen den 29 Marty, soldaten Olof Höllman, när jag skulle gå hem, träffade mig i förstugan, begynner att fråga mig vad jag hade att göra i skogen och söka efter, bjuder mig hem till sig att dricka, och där under mante till slagsmål, men jag gick hem, och som jag fann dem rädda, för det de varit till skogs, den tiden, vände åstad den 30 Marty och fant så huldstren. Nämndemän, Nils Ersson i Höla och Mårten Mårtensson i Kläppe, som varit med Länsman att syna, betyga, att ski äckon i skogen lupit av och an, i krok, mellan fäbodställen, Iffelnäs boen och avradslandet, och där däråt varit fält, åt andra sidan av älven, uti en tjock skog skog, å Ytterhallens och Byens avradsland, ifrån huldstren, skådet djurit, eller köttet, var dragit ner på ån, norr åt, på isen. Pehr Gunnarsson i Tivarsgården och Anders Jönsson i Västanede åter, som sedan varit i skog, och efter Länsmans befallning skulle bese sina avradsland, betygar, att de skådat vara kört med släde uppför ån emot hulstren, och sedan tillbaka, som de förstodo, vid det de besågo huldstren, deras hund under en buske dragit fram älgkalven som dit kastat, utan tvivel, när djurit var uppgjort. David Simonsson Bruckman, uti Önsta, å Norderön, ärlig och stadig man, gör den intygan, att, Gregori tid, detta år, han med andre byamän från Norderön, den veckan körde hö ifrån sina avradsland, Torrisboerne, och då alla skådat ski äckor, dagen efter Gregori, nämligen den 17 Marty, enär de körde med häst efter Storån väl sågo att skogkarlar haft eldstaer uppe å norra sidan, men men ski äckar ifrån södra sidan över ån, men har som vänt och där farit vet icke noga, utan det att Nämndeman Olof Göransson i Välje lärer kunna betyga något, som uppsteg och gör det bevittnande, att bonden Joen Helljeson i Myckelåsen, som körde till sina fäbodar Myckelåsboerne den tiden hörde att det sköt den 14 Marty som är lögardagen i sydväst, vilka Myckelåsbodar ligga ungefär 1 mil ifrån det huldstren var. Fjorton dagar efter, när jag och själv var i skogen, efter furubark, såg över Skultmyra en släd äcka, men vidare intet, Länsman med Synemännen betygar, att djuret vid Iffelnäs fäbodar velat löpa över vägen, men där omvänt och förekom men avdriven söder över Älven, intet långt ifrån huldstren. Olof Göransson i Välje gör än vidare det betygande att har för 3 veckor sedan hörde Marckus Larsson i Rörön och Corporalen Pehr Björkman bekänna, att de sett desse anklagade nu i höst nyligen en fredag till sextiden gå i skogen, och igenkände var Hölas karlar 2ne, då efter Länsmans och Nämndens betygande de intet var å vägabyggningen, de andra av dessa anklagade företogos till examinerande, men förde alla ett tal, och nekade ständigt, men enär Härads Hövdingen den ena, Erik Påhlsson, föreställte, att Rätten har nogsamt sig kunnogt, att desse skjutit med bössa, Erik Påhlsson väl det tillstod, och intet kunde det undfalla, men vill säga hava skjutit med löst krut, att få upp björn och skrämma den. Efter Länsmans angivan är Rustmästare Jonas Björkman med Bonden Joen Heljeson i Myckelåsen kallade att giva upplysning, men först Svarandene tillspordes om jäv, vilket de inte hade att förebära, varföre och som Heljesson tryggeligen med hand på bok bevittnar, att om lögardagen den 14 Marty, enär han med flere var i foderskog å avradslandet till fjälls 3/4 mil ungefär, eller ½ mil ifrån Höla by hölt uppå och lässa höet i månskenen, hörer norderst i skogen 2ne hundar söka och skälla, och strax därpå skjuta, vid återresan ock ser en ski äcka över vägen i väster, men har intet tid att väcka där efter, utan talar därom för grannen Enar, som tisdagen, som är den 17 och farit dit, ser då bättre om, och finner att samma ski äcka låg över vägen, hörde och sedan att älgdjur var fällt och huldstren påhittad, dock vet icke om det var å samma trakt, men inga karlar sett. Jonas Björkman gör det betygande, på sin salighet dock utan Ed, att denna år han blivit hembjuden av soldaten Hölman, som gav mig älgkött, och säger, ja, det är sant att vi ha skjutit älgen men Olof i Låsböle skall svia för den, vilket Hölman så vidare tillstår, att Björkman frågat honom, har I något älgkött, han då tagit fram av något grovt kött, som han fått uppe i skansen under … , som liknade till älgkött, men var aldrig, och förklarar så svarat Björkman, vi skall giva Eder utav det älgdjur vi har, och mer intet vill tillstå; Dessa anklagade tillfrågades, om de skjutit med bössa medan de kunde säga, i förstone ej, dock tillstå att de kunnat hava lossat bössan till någon fågel eller mård den tiden å trakten, men enär Erik Påhlssons utsago om bössans lossande att skrämma björn, då tiga stilla, vilka alla omständigheter Rätten överlagt, finnandes dem intet vara av den kraft, att de kunna binda desse anklagade till gärningen och brottet, varföre och sakens defenitiva avdömande uppskjutes till nästa ting, att dessförinnan närmare upplysning kunde fås, då desse åligga att ifrån sig leda djuret. --------------- Målet tas upp på vårtinget den 17 februari och på hösttinget den 13 oktober 1714 då Erik Persson, Anders Olofsson, Erik Påhlsson i Höla och Per Bertilsson på Hammarnäset under ed svär att de icke skjutit detta älgdjur och går därför fria. |