Hallens Härads Rätt den 7 maj 1689.

                                

Fältväbel Hans Rytter angav Olof Hansson i Önsta förledne höst i Oktobri, på Jerstas skatteskog hava skjutit ett älgdjur, som gränsar emot Kongl. Majts skog och mark.

Respondebat.: Att han 1687 på sin skog upprättat Älgled, och 1688 i Oktobri, sänt sin son dit att efterse, om något djur vore gångit före, det han såg vara skett, och att djuret vältat och tommat sig, och sluteligen blev det varse medelst hundens upphissade, och såg att det hava fått hugg, men ej störtat, och där med gått hem igen. Andra dagen som var en lögardag, sänt Sonen och Mågen dit, och funnit djuret på samma ort, som än då levde, och ej förmådde gå långt undan, och var med gått hem igen. Måndagen därefter följde dit och haft hunden med sig, och funnit djuret på Tivaregårds skogkil, var emellan Svedin mans skog är, då han det följt, och djuret ej förmådde i förstone gå långt undan utan allenast somlige och några gånger sprungit åstad, och sedan stannat, att folket kunde vara och vore jämte det och alltså tyckte ej vara nödigt längre gå den efter och förnöta tiden, emedan som väl kunde prövas, att det fått dödhugget, och kunde ej länge leva, och alltså det skjutit: vetandes intet på vars skog det skedde, eftersom skogkilerne äre smala.

Fältväbelen föregav det vara fällt på sin skog. Olof Hansson berättade sig hava haft Gode Män, som sett föregången. Fältväbelen, att han sedan djuret var skjutit, några nya led gjort och uppsatt och vill skyla sin gärning , som skulle det för ett av dem gått, vartill han nekar, beropade sig på de män som det besett. Nämligen Jöns Pedersson i Westanede, Peder Persson i Månsgården och Mårten Andersson i Getåsen. Häremot exciperades sålunda, att Jöns Persson är Olofs ulåg broder, och Mårtens syster är Jöns Perssons hustru. Fältväbelen, att han, Länsman och män före haft, resp. att han det ej vist och fick alltså intet visa den, huru tillgångit var.

Länsman Kristen Persson hade med sig på synen Jöns Pedersson, Fältväbeln, att han fått en älgkalv, och då har älgkon gått där i nejden, till dess hon blev skjuten, vartill nekades. Men åtta dagar förr, gick kalven för ledet, och då var jorden bar.

Peder Pedersson i Månsgården, att tvenne vuxne djur syntes gått innanför ledet, och ett gått genom ledet och fått hugg, och på udden eller skägtan syntes hår, talg och gåra, och ett djur avsides, och sprungit över gården eller backen, och att fälarna syntes ett stycke ifrån ledet, och gått stora fjät, men ej kutat eller sprungit jämföttes.

omtalte udd vara den som träffat fångne älgkalv. Fälrväbeln förmente omtalte udd vara den, som träffat fångne älgkalv.

Mårten Pedersson i Myckelåsen berättade sig vara kallad att se på Olof Hanssons älgled, och kommande med Fältväbeln till bys, var okunnigt vart den vore, förrän Peder Anderssons Son i Svedin dem utviste, då funne gamle spår och groper, men kunde intet finnas räcka till något led, som voro sex varav tre vore gamla och tre stycken nya, och besågo 2^ne uddar, på den ena var hår, talg och gåra, och på den andre sidan allenast tre hår och litet blod, och på andra sidan något långt ifrån ledet, syntes några tommor, och på en av dem liket blekt av blod, och gamla spår åt ledet, men gingo ej allt fram till ledet; djuret fälldes på Måndagen och besiktningen skedde Lögedagen därefter, och därpå följande Måndag, hölts ovanskrevne av Peder Pedersson.

Mårten Andersson i Myckelåsen, att 2^ne spår syntes av vuxne djur, som gått efter var annan, och dels bredvid, vilke vara dels igensnödde, det ena gått igenom ledet, och det andre ovanför, varest då intet byggt vart, utan sedan. På udden var går, litet hår och talg på tågan, varmed udden var fastbunden. Med själva ledet hade folk, som förbättrat stången, trampat, att spåren intet synts, men litet där ifrån, syntes de, och sedan åtskillige Tommor hart in vid var andre, och på den ena syntes lite som blod utate, och intet grovs snön där upp, emedan den frusen var. På en annan udd var mycket hår, talg och gåra, men inga fälar. Feltväbeln, att han intet kunde se några fälar till ledet, utan ett styck därifrån, vid tommorna, och att udden plägar gammalt bestrykas med talg, att han ej rosta skulle. Mårten består sin gjorde Relation, och vet intet, huru därmed vidare kan tillgångit vara.

Peder Ersson i Månsåsen berättar, sig förleden höst, sedan snön var litet fallen, var tillika med Oluf i Rise och Olof i Backen vid Svensjö tjärnen och hörde om morgonen en böss smäll, som tycktes vara östanför Brattåsen. Den andra frukostdagstid och väster ut, och 3^dje middagstid längre västerut, vetandes intet, huru det månde göra, men samma dag skedde som älgen blev skjuten. Denne hörer illa och är dömd för tionde försnillande å åkern.

Olof i Backen att han var östanför Svensjön och hörde litet efter unduns tid, ett skott skjutas västsunnan för Brattåslägden. Det andre för middagen litet längre väst och 3^dje än längre väst middagtiden, eller litet därefter, vetandes icke huru det månde vara, men en måndag skedde det; hörandes hunden skälla, och ej kunde göra åtskillnad, om det skedde efter fågel eller djur.

Olof Påhlsson i Rise, att han var stadder östanför Svensjön vid ändan frukostdags tid, och hörde mitt sunnan från sjön ett bösskott. Det andra litet före middagen väster ut, och hörde hunden strida och skälla, som skulle en … med honom slagits, och det 3^dje efter middagen, något långt västerut, vilket passerat var en måndag, och som hördes sedan den dagen älgen var skjuten.

Sergeant Erik Järling, att han följt Per Andersson i Svedin till skogs, att se efter skjuten älg på Järstas skog, och funnit en älg vara skjuten och fälld, och där uppgjord, sedan att folk gått efter djuret och 2^ne gånger lagt an att skjuta, som andra gången gått för sig vid en tall, därest fångkrutet syntes avfallit, och älgen gått ett gott stycke därifrån, förr än han föll. En hund har ock jagat efter honom, och folk sökt att möta honom några sted, älgen har somlige städ tagit tämmeligen långa språng.

Peder Andersson i Svedin, att han har sett spår efter älgen som några kutar tagit, men mest gått, och hundfjät därefter och tvenne personers på sidan en och annan stans att komma i förväg honom tillags. Trenne rum syntes, där de vid trän velat lägga an, och vid det sista stället, där fängkrut var spillt, och djuret gått ett litet stycke därifrån, på 40 steg pass och något därifrån åtskillige tommor, hart in vid var andre. Fältväbelen, att de voro såsom i en krans, men dock av ena djuret gjorde.

Olof Hansson, att två skott lossades, ett efter en ekorre, och ett på älgen, efter han var kommen på annan mans skog, och ej kunde längre hinna upp honom, som dock av udden störtat.

Ingen döljmål är därpå lagt, utan mitt å dagen och öppen bärligen fört köttet hem, och tionde bog till Pastoren givet, och där ej så varit, intet fördristat sig därtill, i en så liten skog, här omkring byer äre belägne. Där udden träffat syntes ock på sidan, huru bloden satt sig däromkring. Det befanns ock, ifrån Brattåsen där skotten hörts, och till den ort där djurit sköts är en halv mil, och ifrån Brattåsen till Svensjön till 1/4, varav prasumeres och Markes, att vittnens hörde skjutande icke måtte vara af Olof Hanssons Son och Måg efter älgen gjorde, utan av någon annan som där i skogen kan gått. Huden besågs, och befanns udden träffat på högre sidan vid ljumsken, och så stort och djupt gått in, att han dödshugget fått, som synes och prövas kan av det gåra och talg på spetsen varit och de enhälleligen voterat till följande dom.

Såsom av föregången rannsakning nogsamt kan prövas att den tvistige älgen haver gått för Olof Larssons giller och led, och på högra sidan vid ljumsken av udden fått sådant hugg, att han intet kunnat länge leva, som fanns vara av udden eller skäktan, varuppå varit gåra och talg.

2^do och där det ej varit, hade han ej hållit sig några dagar så när där bredvid besynnerligen eftersom han av hundar jagades, och drevs och efter tommat sig, och

3^dje intet bydat och så sakta gått och sprungit, enär hunden honom förföljt, att folk kunnat följa och upp passa sådan tid i synnerhet, att djup snö och skarföre ej honon hindrat, att för den skull finner Rätten, Olof Hansson med sitt skjutande intet hava överträtt Kongl. Majts Nådiga Resolution dess Anno 1681 om älgs skjutande. Beträffande att älgen är fallen på Jerstas skog, och intet på Olof Hanssons, så haver han dock sin bana fått för ledet av älgaspjutet, och alltså i anledning av 36 Cap. Byggninga Balken i Östgöta lagen varuppå det 23 Cap. Byggninga Balken L.L. sig beropar, hörer djuret Olof Hansson allena till.

Emot denna dom appeleras under Lofl. Lagmans Rätten.