Skogen
Landshövding Bjelke sänder 3 augusti 1735 en skrivelse till häradsrätterna i länet att avhandlas vid nästa lagtima ting. Det gäller skogen. Allmogen anmodas att anlägga stengärdesgårdar och jordvallar kring sina ägor på det att skogen inte måtte förödas.
Detta tas upp på hösttinget i Hallens tingslag den 8 oktober 1735. Allmogen klagar bitterligen, man vill göra som man alltid har gjort och ta virket till gärdesgårdar ur skogen. ”Vi har ingen sten till stengärdesgårdar.” ”Era åkrar äro fulla av sten”, säger häradshövdingen. ”Men våra ägor är för sanka, de bär inte stengärdesgårdar”. Det slutar ändå med att man finner att det inom tingslaget finns så mycket skog att man kan fortsätta att göra gärdesgårdar av trä.
Ett kungligt brev av 8 oktober 1753 förbjuder användning av takved för att täcka tak vid husbyggnad varigenom, som man säger, ”skogarna obeskrivligen medtagas”. Allmogen protesterar. Frågan tas upp vid hösttinget i Hallens tingslag den 19 september 1759. Häradsboerne tillhålls att täcka sina tak med näver eller torv eller i brist på näver använda brädtak och inte som seden varit bruka kluvna trädstockar, så att ”skogarne märkeligen besparas”.
När några intressenter på 1790-talet avser bygga en såg i Grefteån, som senare får namnet Fjällsågen, vill man ta timmer inom Hallens och Månsåsens avradsland om cirka 625 hektar. Synemännen besiktigar skogen. Det var sällsynt att finna ett furuträd som 8 alnar från roten höll 12 tum och synemännen finner det var otillräckligt med skog för att varaktigt driva ett sågverk. Men trakten ligger avsides och man kommer nog inte att såga där alla år.
När sågen varit i drift några år blir det en tvist. Hemmansägarna i Höla och Låsböle, som också har del i avradslandet, drar sågägarna inför tinget för åverkan på skogen. Deras skattehemman har så usel tillgång på skog för husbyggnad att de anser sig behöva den skog som finns på avradslandet. Det blir ännu en syn, synemännen räknar stubbar och finner att 1048 träd har avverkats av sågintressenterna. Men, konstaterar man, där är åtminstone 10 gånger mer skog nerlagd av barkfrätarna, som fällt furuträd och samlat bark.
Jämtlands läns Hushållningssällskap samlade 1818 till 1821 in information om tillståndet i Jämtland och Härjedalen. Dessa sockenbeskrivningar vittnar om bristen på skog, vissa byar saknade helt timmerträd och fick fara långa vägar för att få ved att värma husen.
Men stopp och belägg, detta kan väl inte stämma. Vi har ju gott om skog.
Mycket har förändrat de sista 150 åren. Då var det så annorlunda så det kan vara svårt för oss att se det. Man levde i ett landskap med omväxlande myrar, åsar med skog och skogsängar. Det var mycket våtare i markerna och det rann mera vatten i åar och bäckar än vad det gör idag.
Staten började under 1800-talet ge bidrag för att gräva diken som kom att kallas krondiken. I södra och mellersta Sverige hade befolkningen ökat kraftigt så det blev nödvändigt att hitta nya marker att odla, därför dikade man ut sjöar, mossar och kärr.
I våra trakter var skälet ett annat. Det var frostlänt i myrlandet. Om man dikade ut de stora myrarna och sänkte vattennivåerna skulle klimatet bli mildare tänkte man och brödsäden inte lika ofta skadas av frosten. Men den stora förändringen blev att det med tiden kom att bli skogsmark av mycket som tidigare varit myr och sumpmarker. Krondikesprojekten krävde mycket arbetskraft och många kom utifrån för att gräva diken. ( En var Olof Mattson Lif som 1885 kom hit från Bollnäs som dikesgrävare.)
Uttmarken hade främst ett värde därför att den gav bete för boskapen sommartid och som slåttertäkt för vinterfoder. Skogen gav virke för husbyggnad och ved för att värma husen och material för alla dessa gärdesgårdar runt åkrar och ängar och fägator. Men virket från skogen hade annars inget större värde innan skogsindustrin började växa upp längs norrlandskusten under andra halvan av 1800-talet. Tvistigheter som uppstod vid gränsdragningar rörde sällan ståndskog men ofta skogslåtter.
När man 1779 skulle fastställa och röslägga gränsen mellan Myckelåsens och Väljes utmarker och sätta upp skifteshage förbehålles det i protokollet ”på det kraftigaste att slåtterna behålla var och en som de från ålder innehaft, utan det ringaste åtal både nu och i framtiden.”
Pär Einarsson i Böle hade uppodlat ett änge som kom att ligga på Myckelåsens sida av gränsen. Man kommer i vänlighet överens om att inte gå hans rätt förnär och han får behålla änget.
Pär Pärsson i Svedje hade en starrslått på Storflon. Gränsen mellan Myckelåsen och Välje kom att gå rakt över hans slått. Slåttern får han behålla och skifteshagen mellan byarna kröker runt hans slått på villkor att Pär Pärsson stänger och underhåller den förlängning av skifteshagen som uppstår.
Stora arealer som nu är skog var förr ängsmark som man odlat upp. Sly och klenskog höggs ner och eldades upp. Landshövding Axel Dahlström kritiserar detta i sin ämbetsberättelse 1851 om skogshållningen i länet: " Stundom har det visat sig likasom utrotningsbegär, i thy att, utan all urskillnad, hela trakter afbränts, endast för att erhålla några veckors uselt bete åt kreaturen." Marken mellan Skallbölesbäcken och byn var till största delen slåtterängar. Skogsmarken mellan Horsmyren och Välje var till stor del förvandlad till ängsmark där Välje- och Kläppebönderna tog sitt vinterfoder.
Timotejfrö och konstgödning kom att förändra detta. När man kunde ta vinterfodret från inägomarken blev skogsängarna först betesmarker och med tiden vandrade skogen in och tog tillbaka vad den förlorat. Nu har vi mer skog än vi någonsin haft sedan den förste Myckelåsbon bosatte sig här.
När skogen fick ett värde utöver slått och mulbete.
England var fattigt på skog. När industrialiseringen tog fart och städerna växte på 1830-talet behövdes trävaror. I Västsverige började man avverka skog som via Göteborg och Uddevalla exporterades till England. En skogsindustri och ett kunnande började byggas upp. När man på 1850-talet började avverka skog längs älvdalarna i Härjedalen kom värmlänningarna med sina kunskaper om hur man avverkar skog och med sina timmerkälkar som ingen tidigare sett. Frans Järnankar har skrivit om det i boken ”När skogen fick värde”. Man hade tidigare här använt långskaftade yxor för att fälla träden. Virkesköparen ville gärna att timmerstockarna skulle vara sågade i båda ändarna och inte se ut som om det varit bävrar som skötte avverkningen. Man betalade 2 öre extra för en stock som var sågad och inte huggen men skogsarbetarna var skeptiska till detta nya påfund. Marma sågverk skickade 1868 22 sågar till Vänsjö men fyra år senare var alla osålda.
Med efterfrågan på trävaror började på 1840-talet en sågverksindustri för export växa upp längs norrlandskusten. En viktig förutsättning för denna industri var en uppfinning, ångmaskinen. Tidigare var man beroende av vattenkraften. Sågverken placerades då inne i landet vid något vattendrag med tillräckligt mycket vatten och fallhöjd för att driva ett sågverk. Det var besvärligt och dyrt att transportera det sågade virket till kusten. Med ångmaskinen som kraftkälla kunde man placera sågverken ute vid kusten intill utskeppningshamnarna. Spillet från sågarna användes som bränsle i ångmaskinerna.
Stora pengar investerades i att göra vattendragen flottningsbara. Det högvatten som vårfloden gav användes för att få ut virket till de stora sjöarna och älvarna. I små vattendrag med liten vattenföring byggdes flottningsdammar där vatten samlades och släpptes på när det var dags för flottning.
I våra trakter började det på 1860-talet. Några agenter för skogsindustrin började köpa avverkningsrätter längs Dörrsöån, en å som rinner ut i Alvarsån och Dammån. Många Myckelåsbor fick där lära sig ett nytt yrke och blev skogsarbetare. En ny tid hade börjat. Myckelåsen hade inga flottningsbara vatten, virket måste köras till Lillsjön eller Storsjön. Det dröjde till 1890-talet innan det blev några större avverkningar inom byn. På hösten 1893 såldes tre avverkningsrätter, Erik Pettersson sålde en avverkningsrätt för 3600 kr, Carl Olofsson en för 800 kr och Olof Gärd en för 400 kr.
Denna nya tid innebar att det uppstod en ny arbetsmarknad för män men inte för kvinnor. I bondesamhället hade det alltid funnits behov av pigor. Nu mot slutet av 1800-talet med stora barnkullar och växande befolkning blev männen skogsarbetare när de slutat skolan. (Nils Nordman född 1910 har sagt att han föddes till att bli skogsarbetare.) Men många kvinnor fick nu söka sig bort för att med tiden bygga upp städernas kvinnoöverskott. Männen kom senare att följa efter när näringen mekaniserades och de många skogsarbetarna ersattes av några få maskinskötare.
Skogsnäringen, som komplement till jordbruket, kom att dominera i Jämtland. På gott och ont. Det gav arbete och inkomster, till männen, men när näringen mekaniserades försvann skogsarbetaryrket och då fanns det få alternativ kvar. Det har här saknats tradition att etablera bruk och tillverkningsindustrier. En annan tradition som saknats här är arbetsvandringen. Från Hälsingland, Dalarna och Värmland vandrade man till andra delar av landet för att arbeta säsongsvis. I Hälsingland hade man en linnetillverkning som gav sysselsättning vintertid, en del härjedalingar gick dit över vintern. Man kan nog tänka sig att de erfarenheter som arbetsvandringen gav kunde ge impulser till att starta nya verksamheter.
Det var ett hårt liv att avverka skog och transportera virket fram till flottningslederna. Skogskojorna som man bodde i var primitiva och höll värmen bara så länge man eldade. Vadmalsbyxorna höll bra emot kyla och väta men kan inte jämföras med moderna skyddskläder. Tidigare hade vintern varit en tid när man tog det ganska lungt, foder och ved kördes hem från utmarken, redskap och husgeråd tillverkades och reparerades, kvinnorna såg till att man hade kläder. Men det var först när tjälen gick ur marken som det riktiga arbetsåret började med att man byggde och reparerade gärdesgårdar.
Skogsindustrin kom att förändra detta. Nu fick man arbeta året om. Man kan uttrycka det så att årsarbetstiden, antalet arbetade timmar per år, ökade kraftigt liksom årsinkomsten. Med det kom ett ökat välstånd och större barnkullar från 1880-talet. Priset var att man fick slita mera ont än tidigare. I Myckelåsen var det ofta så att männen arbetade på avverkningar långt från byn och kom hem under helgerna. De hemmavarande kvinnorna fick hela ansvaret för ladugård och alla barn, arbetet med att bära in ved till husen och vatten till boskapen och for ofta mycket illa.
Tekniken har utvecklats, rasande snabbt de sista sextio åren. Yxan var från början det enda redskapet, sen kom tvåmanssågen och barkspaden. När svansen introducerades kunde en ensam huggare fälla ett träd. Svansen kom att användas ända in på 1950-talet. De första motorsågarna var stora tunga pjäser som användes enbart för att fälla träd och som man drog på en kälke. Det är först i slutet av 1940-talet som de på allvar började användas uti i skogen. I Amerika hade man börjat tillverka lätta och smidiga motorsågar som i mitten på 1950-talet importerades i stor antal. Här i Sverige började vi också kunna bygga motorsågar, Partner och Jonsered blev stora märken. Sågarna blev allt bättre och effektivare och i mitten av 1960-talet kunde man kasta yxan och använda bara motorsågen.
Men det var bara början, skogsarbetaryrket var snart bortrationaliserat. Hästarna fick gå i pension. Flottlederna ersattes av lastbilar när man började bygga skogsbilvägar. Skogsmaskinerna kom, dyra maskiner men med en arbetskapacitet som sänkte arverkningskostnaderna så att en arbetare med motorsåg omöjligt kunde konkurrera.
En gång var det storleken på åker och äng och hur mycket boskap man kunde föda som var måttet på rikedom, virket i skogen hade litet värde. Nu är den världen upp och nervänd. Fastigheternas värde räknas i skogskubikmeter och den odlade marken har man ingen nytta av om det inte finns några köttdjur som kan gå på bete.