Digerdöden.

Vi vet nästan ingenting om hur stor befolkningen var 1350 och det är det som vi borde jämföra med om vi vill ha ett mått på hur stor andel som dukade under. Vi får spekulera eller lita på forskning från andra länder, däribland Norge, där man haft bättre källmaterial.
Pesten kom första gången 1350 och återkom sen i våg efter våg, den sista pestepidemin hade vi i början av 1700-talet. De första slog hårdast, med tiden byggs det upp en immunitet eller motståndskraft bland befolkningen
Janken Myrdal som forskat om saken har listat de stora pestepidemierna som drabbade Sverige: 1350, 1359–1360, 1368–1369, 1413, 1421–1422, 1439–1440, 1455, 1464–1465, 1495.

Kunskap om brukningsenheter som ödelades under dessa epidemier, s.k. ödesbölen, har använts för att bedöma följderna av pesten. Ett problem är att de flesta ödesbölen som är kända från pergamentsbrev och jordeböcker är bölen som skattelagts och kommit i hävd igen. Ödesbölen som fått växa igen eller som kanske använts som slåtter eller betesmark utan att kronan blandats in finns oftats inte med i någon förteckning.
Ett annat problem är att det är en liten del av pergamentsbreven som finns kvar. Olof Holm gör en uppskattning att ungefär en niondedel av jämtlänningarnas åtkomsthandlingar på fastigheter från senmedeltid och 1500-tal är bevarade. Se Holm, digerdöden.
Antalet ödesbölen bör alltså vara långt flera än vad som är belagt i källorna.

I förteckningar över ödesbölen i Jämtland finns inga nämnda från Myckelåsen. Men Skallböle dyker upp som ödesböle första gången i en dom 1654 och återkommer sedan i tvister med flera intressenter inblandade, Sölvbacken, Svedje, Önsta, Rörön och Välje. Väljebönderna kan visa att de var påförda skatt för Skallböle i en jordebok 1649. Skallböle blir senare utmark för Svedje och används som slåtter och fäbodar. Någon egentlig odling sker inte förrän i början på 1900-talet. Vid avvittringen 1823 mäts dock Skallbölelägden upp, det är en anmärkningsvärt stor hävdad areal, över 6 hektar hårdvallsslått. Hårdvallsslått var mark som var stenbunden men i övrigt av lika beskaffenhet som åker.

Fastböle finns nämnt i storskifte av utmark 1800-1805. Det är det som av hävd användes av Verkön som fäbodar och slåtter och som senare kallades Hösen. Där nämns också Bölesängarna och Böles Ramflon. Några andra belägg har inte hittats. Men kartan och hävdeförteckningen över detta område är så detaljerad att man kan misstänka att det finns en gammal hävd.
Men även om Skallböle och Fastböle är gamla ödesbölen så kan vi inte knyta dem till pestens tid. Bosättningar har övergetts också i andra tider och av flera olika orsaker. Det gäller Brattåkern som 1624 är en brukningsenhet i jordboken men 1646 säljs som ödeböle.

Den stora folkminskningen som inleddes i mitten av 1300-talet fortsatte till och med de första årtiondena av 1400-talet. Minskningen gjorde att delar av åkerrmarken lades igen därför att det inte fanns arbetskraft för att hålla den i hävd. Man kan anta att det blev en övergång till boskapsskötsel som inte var lika arbetsintensiv. En stabilisering i mitten av 1400-talet och nyodlingsfas under 1500-talet talar för att befolkningen ökade. Men det kom att vara en stor brist på arbetsfolk i Jämtland ända till andra halvan av 1800-talet, långt efter pestens tid.

En länk tll NYT 2010.10.31 med aktuell forskning om pesten.

Tillbaka