Det dagliga brödet
Vi har av tradition ätit tunnbröd här i Jämtand. Inte bara här, det fanns ett tunnbrödsbälte från norra Sverige och ner mot södra delen av Norge där man åt ett hårt, ojäst bröd bakat på kornmjöl. Från Svealand mot sydvästra delen av Finland där rågen dominerade bakade man också ett hårt bröd, knäckebrödet. I södra Sverige liksom på andra håll i vår omvärld bakades mjuka matbröd. Hur blev det så?
Långt tillbaka i tiden använde man här handkvarnar för att mala säden. Två runda och flata stenar, den övre med ett handtag, kornen krossades eller maldes till mjöl mellan stenarna. Man malde vid behov när man behövde mjöl. Det tog tid att mala med handkvarn men det gick an när man inte odlade så mycket matsäd. En viktig uppfinning kom att förändra detta, det var vattenkvarnen eller skvaltkvarnen. De första beläggen är från 1200-talet. Det var vattenkraften i små åar och bäckar som kom till användning. Två stenskivor ovanpå varandra och en lodrät axel med ett vattenhjul fäst i nedre änden, axelns övre ände gick genom den undre stenen och fästes i den övre. När vattnet via en ränna leddes mot vattenhjulet roterade axeln och den övre stenen. Man hade fått en kvarn. Detta sparade mycket arbete.
Men det fanns ett problem. Vattenföringen i de små vattendragen var tillräcklig bara vid vårflod och regnperioder under sensommar och höst och då fick man passa på att mala. Säd gick bra att lagra men det var svårare med mjöl. Lösningen blev att baka stora mängder torrt bröd som man kunde spara för senare konsumtion. I de delar av vår omvärld där man hade väderkvarnar kunde man välja när man ville mala och när man ville baka, blåste gjorde det året runt. Där åt man mjukt bröd.
Här i Jämtland har kornet varit helt dominerande, det har odlats ytterst litet råg och ibland litet ärter på trädan. Det bröd som bakades var kornbröd ibland med inblandning av barkmjöl. När man någon gång bakade ärtbröd var det en delikatess. När det gäller bakmjölet var det inte så att man gick till skogs för att hämta bark när skörden slagit fel. Användningen av barkmjöl krävde planering. Det var innerbark som togs från tallar under vår och tidig försommar. Den torkades och rostades för att sedan malas. Detta barkmjöl användes för att dryga ut kornmjölet eller i riktigt svåra tider som ersättning. Det finns i dokument från 1700- och 1800-talet klagomål över den skada som ”barkfrätarna” gjorde på skogen. Träd som förlorat sin bark torkade och dog. Man kan nog anta barkmjölet ofta användes i marginalområden med dåliga förutsättningar för spannmålsodling och med återkommande missväxtår.
I Myckelåsen har kvarnar funnits i Skallbölesbäcken nere i Kvarnänge. Innan krondikena kom gick en liten bäck från Hösmyren ner till Skallbölesbäcken, i den fanns en kvarn. I Välje, nedanför Sahlins, byggdes en kvarn i Väljebäcken. Litet längre från byn i Kallseckelån byggde Faste Johansson i början av 1800-talet en större kvarn, Fastekvarn. Vägen till Fastekvarn finns kvar på gamla kartor.
Men det var långt till större vattendrag. På andra sidan de stora myrarna fanns åar med mera vatten och fallhöjd, Gräftån, Dörrsån och Allvarsån, I Grefteån, det som senare blev Fjällsågen, fanns på 1700-talet en kvarn som nyttjades av intressenterna i avradslandet Storflon.
På 1850-talet flyttade Lars Persson och Faste Johansson till Dörrsådalen och byggde en kvarn i Dörrsån. Dörrsån var en stor å med mycket vatten och bra fallhöjd och den kvarnen kunde användas året om. Man åkte dit på vinterföret ända från Verkön för att mala.