Befolkningsfrågan.

Den stora bristen på folk.

Ett återkommande tema i de källor vi har, från domböcker till sockenbeskrivningar och landshövdingeberättelser, är den stora bristen på arbetsfolk i Jämtland. Mantals- och kontributionslängder från slutet av 1600-talet till 1800-talet talar samma språk.
Jämtland skiljer ut sig när man jämför med Sverige och Norge. Sveriges befolkning växte från Wasatidens början fram till 1600 från 1 till 1 ½ miljon och tillväxten fortsatte under 1600-talet. I Norge hade man samma utveckling. Men i Jämtland stod det långa tider stilla. Den norske historikern Jörn Sandnes har lämnat några siffror. 1566 bodde 11 000 människor i Jämtland, 1714 hade det ökat till 12 000. På andra sidan gränsen, i Tröndelag, ökade befolkningen från 25 000 till 55 000 mellan 1560 och 1660.

Hur kunde det bli så? Sandnes har en hypotes, han tror att resurserna i Jämtland redan på 1500-talet var så hårt utnyttjade att det inte räckte till en större befolkning och att Jämtland var ett marginalområde för jordbruk. Trönderna däremot hade fisket som komplement till boskapen och åkern.

Krigen mellan Danmark/Norge och Sverige under andra halvan av 1500-talet och 1600-talet kom också till en del att förläggas till Jämtland. Tvånget att svära trohet till den som för tillfället hade makten för att sedan bli straffad för detta när krigslyckan vände tog hårt. Vi kan nog anta att det var en viss utflyttning från Jämtland under dessa orostider, främst till Tröndelag men även till Sverige.

Två exempel ur domboken.

Under 1670-talet är det många bönder i Hallens tingslag som fick svårt att betala sina jordskatter och flera lämnade sina gårdar. Kronan vill ha dessa ödegårdar i hävd igen och lockade med goda villkor. Den som vill överta ett ödehemman fick skattefrihet ett antal år. Men det gick trögt. År efter år står det i det tidiga 1700-talets domböcker att ”ingen finnes som kan ta ödeshemman i bruk”.

Norderön kom att drabbas hårt av denna kris, men hemmanet Westanede såg ut att klara sig. 1721 kommer dock bonden Pehr Jonsson till tinget. Westanede var en stor gård, 4 tunnland skatte och gården skulle hålla en soldat. Han hade inget tjänstefolk, han och hans hustru skötte ensamma gården och han skrev sig själv som soldat för roten. Men när han blev inkallad och hustrun var ensam kvar måste han gå till rätten och avsäga sig äganderätten till sitt skattehemman.

Den 27 sept. 1761 stod några pigor och deras husbönder inför Hallens häradsrätt.
Brottet: pigorna hade vid vissa tider och tillfällen varit för sig själva på egna värv och göromål. Pigan Ingeborg Bengtsdotter hade ibland, ehuru ganska sällan fått tillstånd att vara för sig själv och lappa kläder åt sin son om 9 eller 10 år gammal.
Domen blir hård, tjänstehjonsstadgan förbjöd strängeligen husbönder lämna och tjänstehjon att åtnjuta sådana förmåner, helst som den allmänna bristen på tjänstefolk är nog kännbar. De åtalade fick böta 10 daler silvermynt vardera, vilket var ohyggligt mycket pengar för Ingeborg Bengtsdotter.

Landshövding Mikael von Törne vill i sin femårsberättelse 1828 påvisa den stora bristen på arbetshjälp. Totalt fanns det då totalt 6065 bönder, nybyggare och torpare i Jämtland. Den totala summan av vuxna söner, döttrar, mågar, sonhustrur, drängar och pigor var 8269. Det är litet drygt en arbetsför person per brukningsenhet.

I slutet av 1700-talet började i Sverige vad man har kallat en agrar revolution, ökad produktion av livsmedel gav ett överskott med ett relativt välstånd och en stark befolkningsökning som följd. Man hade fått redskap för att dika ut kärr och sankmarker, något som statsmakterna på alla sätt ville uppmuntra. Träplogarna började ersättas av järnplogar, det gjorde det möjligt att bruka tunga, svårbearbetade jordar.

I England, där den industriella revolutionen började, skedde transporterna till stor del med hästar, detta kom att få stor betydelse för landsbygdens utveckling i södra och mellersta Sverige ända fram till 1880-talet. Hästarna behövde nämligen havre. Mycket av denna havre kom från Sverige. Som mest stod havren 1870 för en tredjedel av den svenska exporten. Det blev ett välstånd eller överskott inom jordbruket som var en av flera förutsättningar för den industriella revolution som kom i mitten av 1800-talet.

Sverige kom att gå från att vara ett litet fattigt land i utkanten av Europa som exporterade råvaror eller mycket enkla industriprodukter till att vara ett utvecklat industriland i slutet av 1800-talet. Sverige växte med en befolkningsökning som tog riktig fart i Sverige från 1820-talet. Detta var en utveckling som verkade gå Jämtland och dess små skogsbyar förbi. En delförklaring kan vara den stora bristen på folk.

Det har funnits en uppfattning om att man i gamla tider, före preventivmedlens tid, hade höga födelsetal men också höga dödstal orsakat av sjukdomar som mässling, scharlakansfeber, koppor, dysenteri och tuberkulos. Dessa höga dödstal skulle då förklara en liten eller utebliven befolkningsökning.

Vi har i Marby kyrkoböcker sedan 1760-talet och denna teori är vad det gäller födelsetalen inte giltig för Myckelåsen och knappast för de andra byarna i socknen. I Marby är födelsetalen generellt låga fram till andra halvan av 1800-talet. Födde Marby. Från 1860 får vi en ökning av födelsetalen som kulminerar på 1920-talet. Det är en uppgång som är helt på tvärs mot vad som skedde i Sverige i stort. Från 1880 till 1930-talet föll födelsetalen kraftigt i Sverige. Familjerna blev mindre, man skaffade sig färre barn. I Marby växte barnkullarna under samma tid.

Hos oss var det tidigare så att det var besuttet folk som fick många barn. Jon Heljesson 1673-1741 var välbeställd bonde och hade många barn, hur många vet vi inte men åtta finns nämnda i olika dokument. Hans son Helje Jonsson 1703-1760  hade fjorton barn. Jon Östlund 1754-1837, som var förvaltare åt regementsskrivare Per Sandvall, hade åtta barn. Många barn vittnade om välstånd.

Fattigt folk hade få barn. Torpare som hade det sämre ställt fick ofta inte mera än 2-3 barn.  Torparen Olof Eriksson 1745-1826 fick visserligen åtta barn men fyra dog tidigt i rödsot och koppor och det fanns aldrig mer än tre barn samtidigt i hushållet.

Hur förklarar man det? Hur såg gamla tiders familjeplanering ut?  Det här är ett ämne som det finns litet, om ens någon kunskap om. Det är knappast troligt att ett torparpar med två barn efter sitt andra och sista barn praktiserade avhållsamhet. Det är rimligt att anta att det fanns kunskap om hur man förhindrade havandeskap och om möjligheter och metoder att avbryta oönskade graviditeter.

Innan skogen fick ett värde och en ny försörjningsmöjlighet uppstod, skogsarbete, var man hänvisad till att leva på det som jorden och boskapen gav, det enda alternativet som fanns var för männen att ta värvning. Familjebildningen fick ofta vänta tills man hade någon egen jord att bruka. Förmodligen var det så att man levde i en ekonomi som gav litet eller inget överskott, något som man anpassade sig efter.  När industrialiseringen nådde Myckelåsen som en efterfrågan på trävaror och pengarna kom blev detta också början på en utveckling mot större barnkullar.

Det växte på 1800-talet upp en stor sågverksindustri längs Norrlandskusten.Tidigare var man beroende av vattenkraften, sågarna hade placerats inne i landet där man hade vatten och fallhöjd nog för att driva en såg. Det var besvärligt och kostsamt att transportera det sågade virket ut till kuststäderna. Ångmaskinen kom att revolutionera denna näring. Man kunde nu placera sågverken nära utskeppningshamnarna vid kusten. Timret från inlandet kunde flottas på älvarna när vattendragen gjorts flottningsbara. Spillet från sågningen användes som bränsle för att driva ångmaskinerna. Folkmängden i sågverksdistrikten fördubblades under andra halvan av 1800-talet.

För vår del började det på 1860-talet när agenter för skogsindustrin köpte avverknings-rätter längs Dörrsöån, en å som rann ut i Alvarsån och Dammån. Många Myckelåsbor fick där lära sig ett nytt yrke, skogsarbetarens. Myckelåsen hade inga flottbara vatten, virket måste köras till Lillsjön eller Storsjön. Det dröjde till 1890-talet innan vi fick några större avverkningar inom byn.

Skogen skapade en arbetsmarknad för män men inte för kvinnor. Skogsarbetaryrket uppstod på 1860- talet för att drygt 100 år senare praktiskt tagit försvinna. Från sekelskiftet till efter första världskriget var det goda tider för dem som sysslade med boskapsskötsel och staten gav bidrag för nya småbruk, s.k. egnahem. Sen föll priserna först på jordbruksprodukter, sen på trävaror och utflyttningen började. Kvinnorna började flytta söderut för att bygga upp städernas kvinnoöverskott. Senare följde männen efter. Riktig fart tog utvandringen på 1950-talet och andelen pensionärer ökade stadigt. Bönderna Karl Erik och Anders Nordman med familjer sålde sina gårdar i början av 1960-talet och flyttade till Tobo och Västerås.

1850 hade man skäl att fråga sig om Norrlands inland hade någon framtid. Nu är den frågan åter aktuell. Födelsetalen i glesbygden är nu lägre än någonsin. Medelålder är hög. Infrastrukturen faller samman. Det blir allt längre till skolorna och detta blir ett gott skäl för barnfamiljer att bosätta sig någon annanstans.