DÖRRSÅDALEN

Byn som försvann.

Dörrsådalen ligger i Dörrsåns dalgång mellan Häxåsen och Fjällsågen. Det var sedan långt tillbaka kronans mark. På 1850-talet började ett äventyr. Det kom nybyggare och började bryta mark och odla invid ån. Man fick en bosättning i Dörrsådalen som till en början kom att räknas som ett nybygge under Häxåsen.

1854 kom två familjer till Dörrsådalen. Det var Faste Johansson och hustrun Brita Eriksdotter. Faste låg fortfarande i sin mammas mage när han kom från Verkön till Myckelåsen 1789. Det var en driftig man. 1812 övertog han sin fars torp på Brattåkern och byggde en kvarn uppe i Kallseckelån. Den kvarnen blev mycket anlitad, vägen dit upp finns kvar på äldre kartor.

Hans torp lydde under Trusta på Norderön och Norderöborna kom med tiden att tycka att Faste tog sig friheter långt utöver vad hans torparkontrakt medgav. Faste måste gå med på ett avtal som beskar hans möjligheter att nyttja Norderöns mark i byn. Då säljer han sitt torp och köper en gård i Getåsen. Efter några år måste han dock lämna gården och lever en tid utan gård och som inhyses. Han är 65 år gammal när han och Brita 1854 flyttar till Dörsådalen för att bli nybyggare och skapa sig ett nytt liv.

Per Larsson gifter sig 1830 med Anna Eriksdotter i Myckelåsen. Anna och Fastes hustru Brita är systrar. Per och Anna bygger upp ett torpställe på Trustas mark i Myckelåsen som de 1849 säljer till Olle Rik. Per Larsson är inte ung, han fyller 50 det året 1854 när de flyttar till Dörsådalen för att bli nybyggare. Sonen Lars följer med. Han och Ingeborg Svensdotter från Håkansta är nygifta. En dräng med familj gör dem sällskap så de är totalt 6 vuxna och ett barn i den flytten. Lars och Ingeborg kommer att få en stor familj, deras åtta barn föds alla i Dörrsådalen.

Lars Persson blir kvarnägare i Dörrsådalen. Det är oklart om det fanns en kvarn där tidigare. Sannolikt byggdes kvarnen när de kom till Dörrsådalen. Faste Johansson hade erfarenhet, han hade ju i sin ungdom byggt Fastekvarnen i Kallseckelån. De kvarnar som då fanns byggdes ofta i bäckar och små vattendrag, en fördel var att de var lätta att anlägga, nackdelen var att de kunde användas under begränsad tid, under vårfloden eller under regnperioder.

Dörrsån vid Dörrsådalen gav, liksom Gräftån i Fjällsågen, helt andra möjligheter, det var en stor å, mycket fallhöjd att arbeta med och tillräckligt med vatten att driva en kvarn året om. Kvarnen kom att användas av byar långt därifrån. Man körde dit på vinterföret för att mala sitt korn. Till och med Verköborna gjorde resor upp till Lars Persson och hans kvarn.

Bonden Olof Larsson från Myssjö med familj bosätter sig här 1856 och inflyttningen fortsätter, 1862 bor här 20 personer varav 9 barn är under 15 år. Det är liv och rörelse i den lilla byn som växer upp. Bosättningen når sin befolkningstopp 1865 med totalt 31 invånare och femton av dessa är under 15 år. Sen börjar nedgången.

Det var hårda tider på 1860-talet med många svagår för dem som brukade jorden. 1865 blir ett förfärligt år, det är kallt och växer dåligt och de första dagarna i september fryser skörden helt bort.

Det året är det fem brukare i Dörrsådalen som får hjälp med matkorn och frösäd för att kunna överleva, Lars Persson, Erik Persson, Faste Johansson, Per Larsson och Per Magnusson. Det blir inte mycket bättre de kommande åren. 1867 är också ett nödår. Nybyggarsamhället har inga marginaler, människorna far illa och får svälta, det blir tungt och svårt att överleva här.

Nybygget Dörrsjödalen om totalt 1400 hektar hade friköpts från kronan. Lars Persson ägde ena halvan, den andra var den del som tillhört Faste Johanssonsom gick ur tiden 1867. Skogen börjar få ett värde i slutet på 1860-talet. 1871 sätter Lars Persson sitt bomärke under ett dokument som blir början till slutet för byn Dörrsådalen. Det är en affär som är en katastrof för honom, han får inte mycket pengar, förlorar 700 hektar oavverkad skog och får till slut arrendera husen där han bor och den odlade marken däromkring. Se köpehandlingarna. När Lars Persson och hans stora familj 1884 flyttar till Välje är det bara åtta vuxna och ett barn kvar. Skogsbolagen tar över. Fyra år senare återstår bara två åldringar där det 20 år tidigare varit ett litet samhälle med liv och rörelse och många barn som sprang omkring och lekte. De sista är Brita Eriksdotter, änka efter Faste Johansson och arrendatorn Erik Persson.

Brita flyttar 1888, 86 år gammal, tillbaka till Myckelåsen och blir piga men hon är också jordemor, barnmorska. Erik Persson flyttar 1891.

Under den här tiden hade mark brutits, hus och ladugårdar byggts. Allt detta lämnades nu men kom senare att nyttjas.

Nils Lundgren från Vännäs bor här med sin familj i början av 1900-talet innan de 1909 flyttar till Kusböle, Myssjö.

Vad finns det kvar av bosättningen? För 60 år sedan följde jag min morbror Anders till Fjällsågen, vi gick vägen över Dörrsådalen. Jag minns hur otroligt vackert det var, det var så grönt och stora fiskar hoppade i ån. Där ville jag stanna och fiska. Men vi skulle vidare, vi hade inga metspön. Det är länge sedan nu och skogen har tagit tillbaka det mesta, det som en gång var odlad mark har växt igen, av husen finns inget annat kvar än små stenrösen efter det som en gång var enkla spismurar.