Min barndom.

Mina föräldrar hette Magnhild Kristina och Jonas Valdemar Karlsson. Mamma – född Öhrling - föddes i Böle, Månsåsen men familjen flyttade sen till Häxåsen (Häggsåsen) i Ovikens fjällnära utbygd, där hon också gick i skola, lärarinnan hette Emma Jonasson. I artonårsåldern fick hon tjänst som piga hos folkskollärare Carl Noring i Hackås.

Pappa var född i Myckelåsen. I ungdomsåren spelade han ofta till dans tillsammans med syskonen Ebba och Olle, två dragspel och gitarr. Han arbetade både på Frösö Sjukhus som skötare och på Västervikssågen. Mamma och pappa träffades troligen en danskväll där han spelade. Den 3 augusti 1928 vigdes dom av prosten Alexius i Hallens kyrka. En och en halv månad senare föddes jag i Anners Ers, där vi hade lanthandel och bostad ett tag.

Ett barndomsminne, jag låg och halvslumrade i framsätet på pappas Overland-Whippet som stod parkerad utanför lagårn i Anners-Ers i Myckelåsen. Det luktade så gott, kan fortfarande känna doften av bensin – luktade godare då utan alla tillsatser den innehåller idag - och äkta läder. Bilen behövde han i egenskap av lanthandlare, allmänna förbindelserna var ju inte så bra heller.

Han kunde då göra förmånligare inköp hos grossister i Östersund istället för hos diversehandlarna i Månsåsen och Gärdsta. Kanske ville han glänsa lite också, han var ju den förste som öppnat diversehandel i byn och dessutom enda bilägare.

Butiken i Anner Ers blev efterhand för trång. Pappa fick tag i en tomt med centralt läge i byn och byggde ny fastighet med bostad på andra våningen och butik i bottenplanet. Varulager i källaren och garaget.

Under tiden den nya affären byggdes, bodde vi av och till hos mina farföräldrar ´n KarlOrsa å á KarlOrsBrita - i deras hus på Västervik och ibland hos farbror Olle och hans familj i Berggårdarna, också på Frösön.

En dag låg ett flygplan med pontoner och guppade på vågorna i Östersunds hamn. Plötsligt sjönk hela planet ner under vattenytan för att efter en stund dyka upp igen. Antingen var planets pontoner uppblåsbara eller – mest troligt - min fantasi. Men så uppfattade jag händelsen.

Med tiden flyttade vi boendet till ”Karl Bellmans” i Myckelåsen. Där föddes min syster Birgith.

Pappa hade stor bekantskapskrets, dels i egenskap av spelman men också för att han var en mycket social person. Han var ofta ute och reste. Mamma däremot var lite mera tillbakadragen och var den som fick dra det tyngsta lasset av vardagsgöromålen både i butiken och i hemmet.

Vi hade en jungfru – eller piga – som hette Magda Lidén. Hon kom från Järpen och var säkert en härlig människa eftersom jag spontant kommer ihåg hennes namn. Det var hon som tog hand om mej när jag körde rätt in i spisen med tramphästen. Efter den resan har jag än idag ärr i pannan och på hakan.

Ett annat tillbud som kunnat få hur svåra följder som helst var när Birgith föll nerför den branta källartrappan och ner i betonggolvet. Ibland sker under och det slutade väl.

En lite gladare hågkomst är ett sällskap ”tattare” som besökte butiken för att proviantera. Dom skulle handla mat men hade bara 17 öre – tro´t den som vill. Våra föräldrar lyckades ändå göra upp så att båda parter blev nöjda. Det är en gåta lika stor som vart tog dom vägen efteråt.

Pga vårt läge mitt i byn och en stor skyddad altan utanför butiken, blev det en populär samlingsplats för byns ungdomar av båda könen samt en o annan gammstrek. Jag har inget minne av oväsen och förstörelse som i våra dagar, men visst slogs dom ibland - om flickorna då förståss eller murkelställena.

Det var ganska vanligt att man handlande ”på bok” på den tiden. Växel var också ett förekommande betalningsmedel, omsättning av växlarna med bara ränta också. Det var svåra tider för många av byns innevånare. Men butikens och familjens kostnader liksom leverantörerna måste betalas med kontanter.

1933 hade dom fått nog och butiken fick nya ägare, Eva och Olof Hansson, som senare drev en sjukvårdsaffär på Frösön.

Nästa ägare hade det ståtliga namnet August Laurentius Karlstrand med sönerna Torsten och Gunnar. Eftersom han var ensamstående, hade han hushållerska. Hon hette Agnes. Troligen hade hon ett efternamn också men kan inte minnas att jag nånsin hörde det. Hon var mycket tankspridd. Av någon anledning hämtade hon ibland vatten hos oss - vi bodde då i Lundgrens, i backen upp mot Nils Olov´s. Mamma sa att hon brukade skölja ur vattenhinken upp till tjugo gånger innan hon var nöjd..

Karlstrand tyckte om att spela poker. Sommartid trivdes han med sina spelkompisar i en björkdunge nedanför Norberg´s. Gick han hem frampå småtimmarna med händerna på ryggen och hatten i pannan hade han förlorat.

En kortare period drevs affären som filial till Gärdstahandlaren. med begränsat öppethållande. Butiksfastigheten är numera riven.

Sundinsgården, Välje

Det måste ha varit ett stort steg för mina föräldrar att överge lanthandeln och bli jordbrukare. Inte bara för att det var i grannbyn, läget var ganska isolerat också. Det är det fortfarande, även om det numera går att ta skilda tillfartsvägar.

De flyttade till ett rejält bondhemman med ekonomibyggnader från sekelskiftet Utöver mangårdsbyggnaden fanns där lagård/stall, vagn/vedbod, stor loge och härbre, dessutom en enkel sommarstuga och en stor jordkällare. Gårdsplanen var ordentligt tilltagen. I väster stod tre aspar på rad och rasslade liksom en granhäck för att skydda trädgårdslandet mot västavinn. Sommartid, när vädret var bra satt vi ofta i lövsalen när det var dags för frukost och elvakaffe.

Det skapade naturligtvis en viss frihet när butikspassningen försvann men å andra sidan medgav inte djurhållningen någon större frihet heller. I fem –halvsextiden varje morron var det uppstigning, tända upp i köksspisen – vintertid kunde det vara ordentligt utkylt - en skvätt kaffe o sen iväg till lagårn, mocka o strö båsen, kasta åt korna en hötapp och sen handmjölka. Klockan åtta skulle mjölkkrukorna stå på mjölkbryggan nere vid vägen för då kom´n Albin me mjölkbilen.

Sen blev de lite lugnare ett tag, frukost klockan nio, elvakaffe.
I tiotiden”stängde” vi – drog för båsen. Då skulle korna vila till fyra, då vi öppnade och utfordrade. Sen fick dom äta i lugn och ro ett par timmar fram till kvällsmjölkningen, Så rullade det på hela veckorna - avbytare var inte uppfunnet då.

Bärplockning var ett måste som jag inte tyckte om. Vi skulle upp tidigt, gå långt, det var fullt med illfän och otroligt tråkigt.

Annars har jag bara bra minnen från den tiden och många roliga: Vi prenumererade på en dagstidning som vi hämtade hos grannen Palmqvist. En blåsig dag red jag dit på Blenda, vår snälla gårdsmärr, men när jag vecklade ut bladet för att kolla på nyheterna sittande på hästryggen, var det nog. Blenda blev skrämd och gjorde en riktig kovändning och där låg jag på en baksidesannons.

Kanske var det därför hon ställde sej på min fot när jag skulle sela på henne några dagar senare, jag försäkrar att det kändes. Men hon tittade bara vänligt på mej som hon brukade.

Köpte en gammal Remington 12.7 mm av Hilding Andersson för tio kronor, vilket var rimligt för ett vapen med så imponande kaliber. I en medföljande skokartong fanns tomhylsor, tändhattar och krut samt en kulstöpningstång. Var alltså nödvändigt att tillverka ammunitionen själv. Det förekom säkert ofta. Spännande precisionsarbete och riskabelt som bara den. Tur att föräldrarna ingenting visste.

Problematiskt att få kulorna att sitta kvar i hylsorna, men de gick så småningom med lite tidningspapper emellan. Det blev höladan mellan oss och Palmqvist´s som var första offret, kulan brakade rätt i stockvirket från ca hundra meters håll. Det var godkänt betyg.

Ett värre muskadunder gjorde jag av ett entums vattenledningsrör som riggats upp i perlandet riktat mot vedboden. Avfyringsmetoden var genialisk – ett brinnande stearinljus under röret. Det var efter den provskjutning som följde som all eldgivning upphörde – knall o fall - i vart fall från perlandet.

Vid ett annat tillfälle skulle jag och två kamrater skjuta storråttor med luftpistol. Eftersom vi naturligtvis gjort slut på kulorna, beslöt vi att använda gröna ärtor, visserligen var dom alldeles mjuka men om vi stoppade i flera skulle de väl gå. Provskjutning var av nöden. Skjut här, sa Kalle Bellman och höll fram handflatan. OK sa Hjalle Nordman och tryckte av. Gallskrikande sprang Kalle hem och nästa gång vi träffade honom hade han en stor blågrön bula i handen.

Nertecknat av Ruben Karlsson

E-post:ruben.karlsson@comhem.se