Berättat av Birgith Frisk (Karlsson),

en av fem syskon, född 1931 i "Karl Bellmans" i Myckelåsen och bosatt i Vänersborg under senare år.

Vår familj – då fyra personer – kom från Myckelåsen till "Sundinsgården" i Välje 1933.

Det var en bondgård uppförd 1830 med ekonomibyggnader från 1900-talet. Storstuga och lillstuga med jordkällare emellan. Lagård, vagnsskjul, stor loge med härbre, sommarlagård och två hölador. Två lövsalar av björk, 2 granhäckar, 1 björkhäck, fristående björkar och en stor gran. Hägg, rönn och ett ”sirapsträd”, 16 röd- och 3 vitvinbärsbuskar, 12 krusbärsbuskar och trädgårdsland. Sibirisk ärthäck i vinkel mot den ena granhäcken och längs med vägen till grannens, Palmqvist´s. En bäck att passera på den ungefär 300 meter långa vägen till sommarlagår´n.

Vid bäcken tvättade vi stortvätt ungefär 2 ggr/år. Tvätten fraktades med häst och kärra och blötlades på kvällen. Nästa morgon eldades i murpannan där tvätten först lutkokades och sen gnuggades mot tvättbrädan. Trasmattorna borstades rena med såpa. Allt sköljdes i bäcken som kunde vara ganska strid på våren. Vi barn låg på bron och tittade ner på blindsillen som kom farande i stim. Men vi hjälpte också till. Tvätten kördes hem och hängdes på de permanenta klädstrecken, sen hjälptes vi åt att ta vara på den torra tvätten.

En solig midsommarafton då vi alla varit och badat i bäcken, hördes ett väldigt surrande i luften och då vi kom in på gården fick vi se ett helt bisamhälle på husväggen bredvid förstukvisten. Vi stod nog ganska handfallna inför detta myller av bin som täckte väggen. Så småningom kröp dom in i trossbotten mellan våningarna. Eftersom vi hade våra sovplatser på övervåningen sommartid, var det både ovant och oroligt att höra detta surrande under hela sommaren. Tänk så mycket honung de måste ha samlat där mellan brädlagren. De flög ju ut och in oavbrutet. Ingen blev stucken, vad jag vet. Hur det hela slutade kommer jag inte ihåg. Kanske kom någon bikunnig och hämtade dem eller också gav dom sej av bra. Det blev ingen mer bisommar. Detta hände i början av 40-talet.

Sedan var vi i de mörka krigsåren. Pappa var inkallad i flera omgångar bl.a. i Storlien. Mamma var ensam med 4 barn, lagård med kor, grisar, höns och häst och hade det slitigt och bekymmersamt. Det var ju mörkläggnng och mamma var mycket mörkrädd. Vi barn följde alltid med till lagård och stall och hjälpte till med att riva ner höet och lysa med karbidlampan och hålla henne sällskap.

Hösten 1942 var vi tre skolbarn i familjen. Vi tog oss den tre kilometer långa vägen till skolan gående eller med cykel, spark eller skidor. Var det väldigt kallt och pappa inte var inkallad, kunde han stuva ner oss i släden och skjutsa oss till skolan med hästen. Det var härligt.

Pappa var 43 och mamma 32 år då andra världskriget bröt ut. Ibland hade pappa permission några dagar och det var roligt när han kom cyklande i sin uniform och mamma bjöd på hans älsklingsefterrätt – äppelris med gräddmjölk. Byns kvinnor gick samman och turades om att hålla stickaftnar. Alla kom och det stickades, pratades och dracks kaffe med det bröd som kupongerna tillät. Vi tillverkade förstås kaffesurrogat som alla andra, men troligtvis bjöds det på riktigt kaffe dessa stickaftnar.

Det tillverkades åtskilliga par strumpor att skickas till fronten. Mormor stickade sockor, strumpor och vantar och moster Maria sydde pyjamaser och en del kläder åt oss barn. Mamma sydde klänningar, sprättade och sydde om till byxor och rockar. Allt måste hinnas. Tidvis hade vi hjälp av någon av bygdens döttrar. En tid av Margit, en kusin. Hon var ganska storväxt så hon närapå fastnade i serveringsluckan mellan köket och kammaren när vi lekte blindbock och hade roligt på kvällarna när vi gjort ifrån oss det dagliga jobbet.

Pappa arbetade på skogskiftet på vintrarna. Vi fick följa med till skogskojan där han bodde när han vaktade kolmilan. Det var ett farlig arbete som krävde passning dygnet om, så det måste ha varit Ruben eller mamma som körde oss dit upp. Minns att vi en gång fick kolbullar, det var gott. Ruben var med på skogskörslorna då han blev äldre, troligen Yngve också. Vertygen måste skötas och pappa satt i köket och filade sågblad. Filspånen samlade vi upp och när vi lät dom falla över en eldslåga, fräste och blixtrade det som tomtebloss.

Pappa jagade älg i ett jaktlag på höstarena. Då fick vi älgkött att ta vara på, en och annan harstek också. Det smakade väldigt gott. Grisen och någon kalv slaktades men då höll vi oss undan, det var för uppskakande för oss. Det kom en slaktare på morgonen sådana dagar. Moster Lovisa kom och hjälpte mamma med att tillvarata slaktmaten. De höll till på ett stort bord i kammaren och på spisen stektes kotletter, köttbullar och lungmos. Det mesta lades på burkar som staplade i konserveringsapparaten för sterilisering. Det var jättenoga att burkarna höll riktigt tätt, för de skulle ju hålla under vintern i jordkällaren.

Där förvarade vi också rotsakerna och potatisen i en trälår liksom tunnbrödet, äggen förvarades i vattenglas. Tunnbrödet bakades hos grannar som hade bakugn, ibland hjälpte moster Lovisa till. Mamma gjorde i ordning den stora degen kvällen före och pappas skötte transporten av björkved och alla nödvändiga attrialjer, det färdiga brödet och bakerskorna. Mat skulle de ha för bakdagarna kunde bli långa. Det var roligt att åka med och hälsa på i bakstugan, det doftade så gott och så fick vi alltid en jättegod tunnbrödsstut.

En sommar under krigsåren gjorde vi eget potatismjöl i ett stort kärl ute på gården. Efterhand som vattnet byttes blev massan allt vitare och så blev det så småningom färdigt.

Ett rovland hade vi ovanför bäcken där vi hjälptes åt att dra upp och blasta av samt transportera hem rovorna i kärran som hästen drog. Rovorna var mums för djuren men även för oss barn. Vi delade rovor och kålrötteroch skrapade ur dem med en sked till saftigt rasp. Det smakade gott och gav oss säkert ett bra vitamintilskott. Innan korna släpptes ut på våren – och även annars- ryktades och såpborstades och sköljdes de. Sen var de fina att gå ut i det fria. De släppte sig lösa med diverse krumsprång så det var en fröjd att se. Sen fick de gå på bete hela sommaren på skogen. Lagården rengjordes, skurades och fönstren spolades rena från flugor och damm, det blev så luftigt ochc fint.

Vi barn lekte mycket med varann och med grannbarnen bl.a. affär där vi sålde allehanda varor till varandra. Uppfinningsrikedomen var stor. Det var kurragömma bland buskar och häckar, dunk, hoppa rep, språta pinn, bolla mot en vägg, göra snögubbar och åka skidor från källarbacken. På våren plockade vi toppmurklor i pappas hatt och på sommaren massor av smultron.

På försommaren flyttade vi ut till lillstugan, alla hjälpte till efter förmåga. Den dagen började sommaren. Mamma städade storstugan, förnissade korkmattorna, vitmålade muren över spisen och gjorde sen dekorationsmönster i svart med en hartass. Om det var nödvändigt målades stolarna om. När fernissan torkat lade hon på de nytvättade trasmattorna på de blanka golven. Rena fina gardiner och manglade dukar på bordet – det var så fint.

Vi åt ofta i lövsalen bredvid källarbacken när det var vackert väder. Till frukost gick vi i källaren och hämtade en spillkum långmjölk (tjockmjölk) och tunnbrödet, resten tog vi i skafferiet. Smörgåspålägg var hemkärnat smör, messmör och ost. Rågbrödet bakade mamma coh spisbrödet köpte vi i lanthandeln vi hade haft en gång. Ibland hade vi bakat ärtbröd – tunnbröd vikt till en kilformig bunt – lätt gulgrönt till färgen. Mycket gott med spickefläsk som pålägg.

En sommar uppenbarade sig en get och en getabock på vår gård. Vem som ägde dem visste vi inte. De fick gå tjudrade på gården och beta. Så småningom visade det sig att de hörde hemma på en gård i Häxåsen och husbonden kom med häst och trilla och hämtade hem dem. Vi saknade de ovanliga husdjuren, undrar vad vi använde getmjölken till?

Lillstugan bestod av ett rum, vedspis med spismur. Möblerna där var snickrade av Nicke-Per. Ett stort skafferiskåp och ett skåp för ved och grytor. Ovanpå det skåpet stod vattenhinken. Matbord och stolar kom nog från vinterköket. Det var två fönster varav ett var öppningsbart och där langades disken ut till diskbordet. Utanför dörren var en liten altan med spjälstaket. Stugan var omålad och hade antagit en brun färg av väder och vind. Den luktade så gott av vanilj.

På höstarna plockade vi mycket lingon, blåbär och hjortron. Det var lite bråttom med rensingen av hjortronen, de var ju mogna och började safta sig. Pappa gjorde rensknivar åt oss alla. Jag minns de mörka, blåsiga höstkvällarna i lillstugan med ljuset från fotogenlampan som fladdrade över bordet och lyste upp åt oss där vi satt och rensade hjortron. Den stora björken vid stugväggen rasslade mot taket, det var spännande och hemtrevligt på samma gång, När vi gick till storstugan för att sova, kunde en uggla komma svepande över huvudet.

Vi hade inte vatten indraget i huset utan fick bära in det från brunnen på gården. Det gick åt mycket vatten och ved, det var ju så kallt i början av 40-talet. Mina bröder hälptes åt att fylla vedlåren. Värme från köksspisen utnyttjades även i sovrummet via ett knepigt rörsystem med en behållare som var silverfärgad. Mjölkbilen kom i 7.30-tiden och då skulle våra två krukor stå på mjölkpallen nere vid vägen. Sen skulle dom hämtas hem och diskas. Krukorna fraktades på en kälke av sparkmodell och var märkta med nr 377 målat med rödfärg.

Skolan. På fettisdagen var det skidutflykt först och sen fick alla skolbarnen var sin stor och härlig fettisdagsbulle och varm mjölkchoklad inne hos vår lärarinna Ragnhild Bertilsson. Hon och ”verkmästare” Valborg hade dukat på långbänkar och vi stod på våra knän och intog dessa ljuvligheter. Samma sak gällde på Luciamorgonen, men då fick vi sitta i våra bänkar och blev serverade en jättestor lussekatt var och pepparkakor. Överallt var det pyntat och på varje bänk en ljusstake som vi själva tillverkat av en halv rund potatis på en pappskiva. Urkarvat hål på den kulliga sidan för ljuset och fint draperad i vitt och rött silkespapper. Vår lärarinna och Valborg stod för chokladmjölks serveringen framme på katedern. Något luciatåg hade vi inte men fick lyssna till lucialegenden som vår fröken läste för oss. En härlig dag.

När det behövdes skor och ytterkläder, åkte vi in till Östersund med pappa. På sommaren cyklade vi till Vällviken och steg på ångaren ”Östersund” eller ”Thomé”. Det var härligt att stå på övre däck och titta på allt som hände vid av- och påstigningar vid de många bryggorna. Mest spännande var det att lägga till vid kajen i Östersund.

När vi hade uträttat alla våra ärenden skulle vi alltid besöka vår snälla faster Lava och äta middag innan hemresan. Från båten hade vi ungefär en mils cykling med ganska många motlut innan vi var hemma. Mamma åkte oftast själv för att köpa det hon behövde och för att permanenta håret. När hon kom hem var hon så fin och hade haft en skön fridag. 1945 såldes gården och vi flyttade till Myckelåsen.