Uppslag till psykologisk studie över jämten.

Av Sigvard Arbman.

”Känn dig själv!” predikade Sokrates, och han var, som bekant, en klok gubbe. Den jämtländska självkänslan  –  förlåt  –  jag menar självkännedomen  –  skall väl därför vara en särdeles bra sak. För att komma till en rätt självkännedom torde det vara av nöden att först något känna den ras och det folk man tillhör. Ävenledes torde det vara behagligare att kritiskt granska sina fäder i sömmarna än att kalfatra sig själv.

Av dessa skäl har jag här tagit mig före att skrapa lite på jämte-rasen för att liksom se, hur den tar sig ut inuti, ty visserligen är jag själv jämte, född i Jämtland av jämtländska föräldrar. Om jag nu känner mina fränder jämtarna rätt, torde jag knappast röna någon tacksamhet eller uppmuntran för mitt tilltag men ”sic itur ad astra”, det är: min hud är tjock.

Alltså, jämtarna har säkerligen sina typiska egenskaper, varigenom de skilja sig från t.ex. hälsningar, värmlänningar och skåningar. Härom äro alla ense, men börjar man söka närmare bestämma dessa egendomligheter framstår till slut ingen annan egendomlighet, än att man inte blir ense om saken. Och börjar man så söka hjälpa sig genom att analysera enskilda individer - godafton ­- då suddas alla gränser ut. Härav följer, att vi nu måste nöja oss med att draga fram så där allmänna egenskaper som vi liksom ha på känn.

Nu vill jag från början säga ifrån, att jag ingalunda är förmäten nog att söka framlägga någon uttömmande analys i detta ämne; jag vill bara dra mitt strå till stacken med att framställa vissa typiska klasser av jämten, och mina försök underställa sig i all ödmjukhet kompetent kritik. Jag har talat om jämten – ty vem är jag, att jag skulle våga mig på en kritik av så subtila saker som jämtländskan.

Jag väljer därför som typ nu huvudsakligen den medelålders jämtbonden, dels därför, att jag bäst känner honom, och dels därför, att hans levnadsställning tillåtit honom mest ostörd i sitt naturliga fäderneärvda element utveckla sina artsegenskaper.
Om denne nu inbillar sig, att jag så här ställt honom på bordet bara för att  –  som många andra s.k. folkskildrare  –  få överösa honom med alla hans förträffligheter, så skall han hava jämmerligen bedragit sig. Något sådant skulle ju nästan lukta självberöm  –  en doft som lär påminna om monopolets havanna.

Låtom oss då, som sagt, se på jämtbonden, nu då han tror sig obemärkt. Vad ger oss exteriören? Ja, inte är det något så märkvärdigt. Lång och vanligen mager, sävlig i sitt tal, behärskad och gärna något syrlig i sitt uppträdande. Ja, men fixera skarpare. Jo, sannerligen är inte blicken mera spänt iakttagande, än vad man skull trott av det stela, skrynkliga ansiktet, och sannerligen, sannerligen lurar inte en glimt antingen av rävaktighet eller humor där innerst inne.
”Joo, mått fäll da, en gammal gråvåmmelsbonn skull täänk på sköj? Va de möjle da?”

Det var hans yttre habitus, men nu skola vi ge oss på de mer dolda egenskaperna och söka motsvarigheter. Man säger att jämten är trög. Visst är han trög, retsamt trög, och som arbetare är han inta alltid lätt att purra ut om mornarna. Men de bättre av jämtarna förstå i stället att arbeta jämt och tåligt en hel lång dag. Det ser inte ut, som om det ginge undan vidare, men om kvällen ha de ändå hunnit med lika mycket som hälsingearbetaren, fast denne i ivern svär en strof mellan varje spadtag. Svära = bande,  –  jo  –  det kan nog jämten också förstås, men man hör, att det inte ligger för honom. Det låter inte hemtrevligt som hos värmlänningen; det låter rått och stötande hos jämten. Jämtarna böra allvarligen beflita sig om att svärja bättre, eljes få de rent av sluta med det.

Som sagt, Gud skapade i Jämtland allt utom brådskan. Trögheten sammanhänger nog mycket med jämtens sinne för värdighet i uppträdandet, och det är ofta svårt att säga, vad som är den bestämmande orsaken till hans handlingssätt. Typiskt, om än karikerade, är historien om dottern, som tittar in till farsgubben, -–  ”Far, kut! De brinn ti bastun! Hör du int! De brinn, kut!”  ”Je kuut! De skull si ut da.”

Jag skulle tro, att jämten inte särskilt utmärker sig för personligt mod; hans stora försiktighet tyder på annat, men jag är däremot övertygad om, att han bättre än de flesta skull motstå panik-känslorna under t.ex. en sjöolycka. Han tappar inte lätt huvudet. Och dock finnes i detta hans sinne för självbehärskning motsägande drag. Han, som för egen del är så rädd för ”fakter och fasoner”, njuter synbarligen av den talare, som besitter förmågan av flödande ordström och livliga gester.

Bara inte gesterna överdrivas till löjlighet, för då äcklar det på en gång jämten intensivt. Då kan det gå som för en tillgjord och bullrande nykterhetstalare vid Storsjön. Man hör, hur en ung jämtlandsbonde under föredraget halvhögt säger till en annan: ”Du, ske ma dänj`n?” En predikant, som oupphörligen under sitt föredrag emfatiskt sträckte sina långa armar mot höjden, fick av en närvarande gubbe den milda varningen: ”Fer int at si sån. Han kan vål sinnu!”

En ledsam följd av ovan berörda lynnesmotsättning hos jämten är, att en äkta jämtlandsbonde av bästa normaltyp icke har stor utsikt att bli vald t.ex. till riksdagsman för Jämtland. Valmännen fordra mer livlighet och företagsamhet av sina representanter än de själva i regel besitta och överse hellre med måttlig omdömes-förmåga och brist på företagsamhet. Då en jämtbonde någon utvalts, har han i regel gott försvarat sin plats.

För att offra några ord på politiken, så tror jag, att jämtens omtalade men egentligen oväntade liberalism är en tillfällighet och huvudsakligen uppbyggd på den enkla omständigheten, att han så ogärna sänder sina söner till exercisplatsen. Ej heller torde befälet prisa jämtens militära egenskaper. Se, jämten liksom skäms över att gå och stå och svänga sig på kommando, och detta av förut berörda skäl. Typiskt är den nyinskrivne beväringens trumpna svar på löjtnantens uppmaning att komma fram i språngmarsch. ” Käre, je hinn fäll, om da int` vesnes så oherrans.” Individualiteten är stor, och följaktligen organisationsförmågan skral.

Mot främlingar är jämten i regel misstänksam och försiktig. Det är inte gott att få husrum över natten, förrän man redogjort för boningsort, namn, döpelse, vaccinering och dödsår. Däremot är gästfriheten stor och gärna given för dem, som lyckas förvärva sig förtroende. Mellan grannarna härskar den svenska avundsjukans svårliga, tills någon av dem råkar verkligen illa ut. Då tävla alla i hjälpsamhet och medlidande.

Har du sett jämten byta hästar? Ja, för det bör man ha varit med om, innan man försöker bedöma honom. Där kommer både hans starkaste och svagaste sidor till sin fulla rätt. Hans slughet, humor och förslagenhet å ena sidan och hans ohederlighet å andra sidan.

Ohederlighet!! Jag ser hur jämten stramar till vid ordet, så jag måste väl ägna detta en förklaring först. Jo, jo, män! Jag sade ohederlighet! Men låt mig då först erkänna, att i viss mån äro nog jämtarna Sveriges hederligaste bebyggare. Jämtbonden skulle anse sig vanärad, om han stule 25 öre, och jag anförtror lugnt en fattig torpare hundratals kronor utan vittnen och revers, men kan denne samma man genom fula knep vid en hästaffär lura mig på 500 kronor, så menar han sig göra en Gudi behaglig gärning. Ärade läsare, jag hör, hur du säger ”Ja, men det är väl en annan sak!” Jo – du är väl jämte du med.

En son säges ej vara myndig, förrän han kunnat lura sin far på ett hästbyte. En gammal jämtbonde  –  kyrkvärd förresten  –  kommer fram till två grälande pojkar: ”Va gör I pojkar?” ”Vi ljuger ikapp.” ”Huga, att I inte skäms! Jag är nu 6 och 60 år och har aldrig sagt en lögn!” ”Åh nog har I ljugi Far.” ”Nej, verkeligen inte va` jag kan minnas!” ”Inte i hästbyte heller?”  ”Ja, ser du, ser du,  –  hästbyte  –  det är en sak för sej det!”
Dessa hästbytar-åsikter och förmögenheter torde väl ha uppstått, genom att jämtarnas förfäder till stor del levat av sina affärer med grannfolk. Långresorna till ”baggarna” och hälsingarna äro ännu i gott minne.

Men låtom oss återgå till de trevligare sidorna hos jämten vid berörda hästbyten, Jag nämnde humor, och den egenskapen lönar sig mödan närmare skärskåda, ty den breder ett försonande skimmer över allt jämtens görande och låtande. Man skulle kunna säga, att jämten har mer humor än munterhetssinne, om man vågar skilja på dessa egenskaper. Han ler ju sällan åt sina egna kvickheter, fast man nog ser, att han njuter av dem, och vad mera är, han njuter själviskt, d.v.s. även om ingen annan förstår, att han var kvick. Den vanligaste arten av jämthumor torde tyvärr vara den s.k. driften. Han njuter intensivt av att driva med en naiv främling, så att denne icke förstår det, och gör sig då vanligen innerligt enfaldig.

Under ”bondetåget” 1914 kappades de goda stockholmarna om att tag emot pilgrimerna i sina hyddor. Så gjorde även vår bekanta teaterdrottning Emma Meissner, som sedan lät intervjua sig av en tidningsman. Hon hade haft en norrlandsbonde hemma hos sig, och det var så rörande att se, hur naiv denne var. Hon hade bl.a. bjudit honom på teatern, varåt han var mycket förtjust, men det var nästan omöjligt få honom att fatta, att det inte var riktiga kungar och drottningar, som uppträdde etc. etc.  Ack, ack! Vem av oss känner ej här jämtbonden på långa vägar? Det är så innerligt typiskt. En norrlandsbonde företagsam nog att följa bondtåget, och hon tror den om att vara naiv! Gubbrackarn drev förstås med henne till tack för all gästfriheten, - det var, gudbättre just vad han gjorde.

Jämthumorn visar sig även ibland på grund av retlighet inför obehärskade och ivriga människor. Synnerligen betecknande är historien om bonden, som kommer in på banken: Je  skull betala växeln menn.” Kamrern (stockholmare med nervösa, runda ögon): ”Jaha, jaha, med denna växel den är protesterad, kors, den är ju protesterad!” Gubben vred: ”E`n så in helsicke protestere, så han int går betala?

Mest sympatisk är humorn hos den fridsamme, gamle bonden, där han går och småretas med sitt husfolk. Då man lärt sig förstå hans små skenbart allvarliga anmaningar rätt, äro de en källa till mycket nöje och trevnad. Om vi undantaga berörda hästbytaregenskaper, är jämten icke falsk. Han är ”långsint” och kanske något hämndgirig, men får du en gång äran trycka hans hand som vän, så kan du ock lita på honom för livet. Och sen finner man mycket rent guld på botten.

En annan stark sida hos jämten är hans förmåga att teoretisera och hans vetgirighet i bättre mening. Vi ha jämtlandsbönder med en otroligt grundlig beläsenhet,   –  åtminstone har jag ofta haft tillfälle känna mig enkel inför den, och i intet landskap torde heller tidningarna bli så väl lästa som i Jämtland. Om nu detta är den nyttigaste själaspisen är en sak för sig. Jag nämnde i början jämtens individualitet och brist på organisationsförmåga  –  alltså något rent kvinnligt i läggningen därvidlag. Detta motväges dock fullt av en livligt utvecklad frihetskänsla. Individuell frihet först och främst  –  men även samhällelig.

Som en sorts sammanfattning av det anförda tillåter jag mig ponera, att Moses levat här i nådens år 1919 och följaktligen skrivit sina tio bud för jämtarna i stället för åt Israels barn. Jag tänker mig, att hans bud då skulle fått ungefär följande lydelse:

1:a                 Du skall hava någon annan Gud än dig själv.
2:a                 Du skall icke missbruka djävulens namn, ty du gör det så fult.
3:a                 Tänk på, att du knogar på vardagarna.
4:a                 Du skall hedra din fader och din moder, på det att du må lära dig deras knep.
5:a                 Du skall icke låta dräpa dig, utan ordna ditt försvar.
6:a                 Du skall icke neka för pojken.
7:a                 Du ska icke kugga din nästa på gammalhästar.
8:a                 Du skall icke göra spektakel av din  nästa.
9:a                 Du ska icke hava lust till din nästas fähus.
10a                Du skall icke avundas din nästa hans hästar, ej heller hans skogsskifte, ej heller hans fiske, ej heller något annat, som lyckats kugga åt sig.

Jag frågade en av mina vänner bland jämtarna: ”Vad säger nu du om alla dessa budorden?” Han förmenade, att det vore den mest förbannade smörja, han någonsin läst. Med tanke på mina egna tolkningar kunde jag ju ingenting säga, men jag såg allvarsamt på honom.

Jämten årgång 1919.