1817 bildades Jämtlands läns Kungl. Hushållningssällskap. En ledamot i varje socken utsågs för att bidra med uppgifter efter en särskild instruktion. Man ville ha en bild av läget i länet och av förutsättningarna för ekonomisk utveckling i länet. För Lockne socken blev major Esais Sandman utsedd. Major Sandman nöjde sig dock inte med detta uppdrag, han lade själv på sig en betydligt större uppgift, nämligen att lämna en rapport om tillståndet i hela Jämtlands län. Det är en man med stort engagemang och mycket bestämda åsikter, hans rapport är väl värd att läsa.

Om tillståndet i Jämtland

av

Major ESAIAS SANDMAN

Den hedrande upmärksamhet Förvaltnings-Utskottet af Jemtelands Läns Kongl. Landthushållningssällskap behagat visa mig med att kalla mig till dess corresponderande ledamot får jag den äran att afvlägga min ödmjukaste tacksägelse. Att få stå i förhållande och correspondance med en så agtningsvärd corporation är något så förledande för min hederskänsla att jag mera rådfrågar densamma än mina små insikter i landthushållningen, och antager den ärade kallelsen.

Om mina uppgifter och meningar i ett så vidtomfattande ämne som en hel orts landthushållning skulle blifva ringhaltiga, om jag med någon värma skulle yttra mig om hvad jag, efter mitt sätt att se sakerne, tror vara oordentligt eller ledande ifrån sällskapets stora ändamål, allmänt och enskildt bästa; så önskar jag att man likväl däruti måtte se en den mäst afgorda välvilja för det högst nyttiga ändamålet och en den livligaste känsla af den plikten att vara nyttig, så mycket jag kan, i den krets, där ödet försatt mig. På det att något när må kunna bestämmas hvad värde min correpondance härutinnan kan äga, får jag och den äran nämna att jag icke varit practisk jordbrukare, men tillika att jag i 23 års tid varit boställshavare, samt därunder 15 á 16 år bott innom Jemteland; och då man så lång tid varit fästad vid en landsort, samt icke med ett boskapsöga betragtat de förmål hvaraf man varit omgifven, måste väl det samfällta af ens erfarenhet ch observationen leda till något slags resultat i hvart ämne. Detta resultat, i hvad Jemtelands landthushållning angår vill jag nu, till följe af ärade kallelsen och bifogade instructionen till Förvaltningsutskottets upplysta omdöme öfverlämna.

Då Lockne socken, som blifvit ansedd för mitt egenteliga district, är belägen ungefär midt i orten, gälleer nästan allt hvad om densamma kan sägas äfven för det öfriga Jemteland, om hvilket därföre några förberedande och för bägge gemensamma tankar torde mig tillåts, innan jag kommer till det som angår nämde socken enskildt, vilka tankar också således blifva vidlöftigare än den enskildta, som rör Lockne.

Man skall aldrig kunna afgifva ett rigtigt yttrande om Jemteland i allmänhet och enskildt hushållsafseende, om man förbigår climatets och jordmånens beskaffenhet eller egenheter hvilka urskilja det troligen från alla andra svenska landsorter.

Climatet

Norska fjällbergsryggen omgifver Jemteland i wester och norr. Grenar däraf  och enstakade fjällberg sträcka sig in i landet. Dessa berg hafva till en del, hälst mot deras norra sträckning, snart sagt evig snö. Uti eller ofvanpå dem finns stora träsk, floar och myror, som är ohjelpeliga frostnästen. Ifrån eller öfver denna bergskedja blåser ganska ofta, länge, mycket våldsamt, mycket kallt och säkert alla somrar, hvarvid ej sällan, i Junii månads medium snö och is förefalla. Och under denna fjellvind avstadnar all växt så fullkomligt att man ej skulle kunna märka att t.ex. ett rågstånd, på 6, 8 dygn växer en linie, då det vanligen, i den nästan öfverallt förtreffeliga åkerjorden, när regn och värme omväxla, kan växa till ett halft qvarter på dygnet. Dessa berg draga till sig ur luftkretsen en myckehet dunster, i form av dimma, regn och mest snö, samt behålla länge vingterkylan eller hinna ej under den korta sommarn emottaga någon värme, enligt de egenskaper naturalhistorien visar solida massor av materia äga. Snön smälter sent ur dem. Fjällfloden kommer ungefär en månad efter land- eller vårfloden och är högstd 8 á 14 dagar före midsommarn, samt är många gånger större än den sednare. Jemteland omgifvas av ganska vidsträckta skogar, som också underhålla kölden. Jemteland innehåller en stor mängd af större eller mindre sjöar och tjärnar, på hvilka isen ej smälter förr än omkring medlet af Maji månad, samt en oräknelig mängd af lika länge frusna kärr, floar, mossar, myror, ibland hvilka en stor del ej af enskildta kan utdikas och en icke mindre del ej af samfält hand.

När härtill kommer läget mot Norden och aflägsenheten från hafvet, hvilket som bekant är, afhåller köld, måste desse sammantagne orsaker och i synnerhet däraf fjällbergen icke allenast göra ett bistert climat de trenne årstiderrne, utan ock, hvad i oeconomiskt afseende är så ofördelagtigt, korta och kalla somrar, och de så korta och kalla, att på en mängd av år räknadt, hvart tredje till det minsta, säden ej hinner taga mer än half kärna och således ej fullt mogna. Sådana årgångar kallar landtmannen grönår, emedan säden då föga hinner bli mer  än grön innan den måste skäras. Egeneliga eller endast fråstår, med i öfrigt god sommare, eller då en starkare köld, hvilken vanligast infaller några dagar mot slutet af Aujgusti eller Bartelsmässotiden mer eller mindre förstör åkrens gröda, förefalla ej så ofta som grönåren, och äro då de inträffa vanligtvis ej så skadliga för orten, med undantag af Undersåkers pastorat, hvilket ligger närmast fjällrbergen, som grönåren, om icke de dagarne skulle falla regn, med eller utan snöblandning hvarvid kölden naturligtvis värkar starkare. På detta sednare eller frostnätternes värkan är innevarande årgång ett bevis. I år har Bartelsmässotiden varit stark nattköld; men som väderleken de dagarne och längre tid förut varit så torr att åkrarne började blekna, och som de från våren voro väl försigkomne i växt, kunde kölden ej, oagtadt han ägde den stränghet att is frös på stillastående vatten, invid husen, äga så förstörande värkan på säden, som i regnigt väder. För fråståren är det tänkbart att någorlunda freda sig med skogens uthuggning närmast omkring åkrarne, med nära liggande mindre kärrs och vattensjuk marks utdikning; men icke så med grönåren: de härleda sig från hela ortens climat, hvars beskaffenhet har de nyssnämnde orsakerne: och dem kunna människor aldrig afhjelpa. Inträffa både grönår och fråstår på en gång blir åkren så mycket sämre. Ifrån och med 1803 till och med 1911 eller i 9 på hvarandra följande år hade väl Jemteland förträffelig årsväxt på säd och gräs; men så många goda år i fölgd försäkra de ålderstigne innevånarne ej på 70 år hafva inträffat. Dessa goda årgångar bevisa således intet annat än att de af någon dold natusvärkning för den gången varit förorsakade och blifva aldeles icke att jag så må säga, en oeconomisk thermometer, hvarefter de för växtriket angelägne årstiderne kunna bedömmas, i en ort där lönn och kirsbärsträd, som ej äro för vanlig köld särdeles ömtåliga icke hinna till högre än buskväxt och den sednare ej blommar, ett enda exempel undantaget, som jag hört omtalas, där krusbär sällan mogna, där hufvudkål, åtminstone skött på vanligt vis, ej växer mer än ett år af 9 eller 10, där inhemska bärslag t.ex. hallon ej alla år hinna få full mognad och så vidare. Climatet är likväl fördelagtigt för hälsan: smittsamma sjukdomar inträffa sällan. Rödsot har ej varit i gång på ungefär 30 år. Incekter som skada växterne är nästan aldrig synlige – dock för kölds skull.

Kan hända skall någon mistycka att jag gör så osminkad beskrifning öfver Jemtelands climat, och finna att jag går hans känsla för födelseorten för nära, samt således göra invändningar mot hvad jag nu anfört t.ex. med årgångar som kunna undantagas; rent af motsäga är omöjligt, utan att göra ett stort sidosteg från sanningen. Jag svarar i det fallet endast; invändningar äro ett, de kunna ligga i vår caracther, vana eller afsigter; sanning, sakkännedom och uppriktighet är ett annat. Man behöfver till och med endast äga sunda sinnen i några år för att finna huru ohjelpsamt luftstrecket i Jemtland är för landtbruket. Och i oeconomiska undersökningar bör öfverseende eller snart sagt höflighet mot climatet, för de mindre odlade innevånarnes instinetlika kärleks skull till hemorten icke brukas, emedan sådant förvillar och sätter ämnet under en skev åsigt.

Jordmånen

Jordytan i Jemtland är uppfylld af en stor myckenhet kalksten, med undantag av Ragunda och Räfsunds pastorater, som ligga närmast till Ångermanland och Medelpad oc h hafva mera likhet med dessa landsorter, samt äfven äro längre bort från fjällvindarnes omedelbara värkningar. Denna stenart har, om jag annars får våga en hypothese, något slags utseende af att någon gång hafva varit upplöst i vatten, som öfvertäckt stora sträckor av landet, och af att hafva satt sig till botten uti sitt menstruum i flere hvarf eller flere gånger efter hvarandra, samt att sedermera utaf någon, hvem kan gissa hvilken och hur många tusende år från vår tid aflägsen natursrevolution hafva blifvit sönderbruten och kastad uti den oordning hvari den nu är. Med tiden har kalkstenen vittrat sönder eller blifvit ujpplöst af regn och luft samt blifvit blandad med svartmyllan och leran, hvilken sednare äfven är mycket allmänn, fast ej mägtig på djupet. Jordmånen har således de egenteligaste eller bästa beståndsdelar som fordras för att frambringa växter, nämligen kalk, lera och svartmylla, med stundom sand som ock består af kalk, ty den i andra orter vanliga granit- och mosanden finnes nästan aldeles icke, af orsak att gråsten är sällsynt utom i bergen och bergig mark. Också händer, när lagom regn och värma inträffa o ch fjällvinden är obetydlig att man sår och skär en förträffelig gröda innom 13, 14 veckor; mig är sagt att det någon gång skall hafva händt inom 10,11. Men allting på jorden har sin motvigt, så är det ock med Jemtelands goda jordmånd: Climatet och fjällbergens granskap hafva den ovan beskrefvne värkan eller hindra alltför ofta mognad och bördighet. Annars täflade Jemteland i frugtbarhet troligen med de bästa södrare orter och kanske överträffade dem; åtminstone vet jag ingenstädes där jorden i sig sjelf har för bördighet och odelbarhet i allmänhet så afpassade beståndsdelar. Herjeådalen har ungefär samma climat som Jemteland, men ej dess förträffeliga jordmån, hvarföre där också är dubbelt oftare missväxt och bönderne i fjällbergens granskap aldeles icke hafva åkrar eller odla säd.

När man skall odla en landsort eller upphjelpa dess odling; bör man altid göra sig tvänne frågor, den ena; Hvilka nyttiga växter framalstrar naturen där i orten af sig sjelf? Och den andra: Hvilka främmande nyttiga växter är naturen villig att där producera? Då man sålunda rådfrågar naturen och rättar sig därefter får man någon grund för sin odling och kan ej misslyckas. Allt arbete åter mot naturen är till sin princip oförnuft, blir till sin fölgd uselhet. Mina tankar om Jemtelands landthushållning och jordbruk skola utgå från den grundsanninngen: Rådfråga naturen!

Växtriket framastrar i Jemteland sjelfkraft, skogar, måssa och gräs. Bär och örter komma ej här i betragtande.

Skogarne äro enskildtes och Kronans.

De enskildtes skogar.

Dessa böra sparas till inhemska hushållsbehof och marken däruti odlas. De få storverksträd där kunna finnas böra väl säljas efter som de betalas väl och ej behöfva förädling; men att för öfrigt uthugga och utskeppa virket till utländningen i klumpar och block, som ej varit under hyfveln eller blivit förädlade, är att ligga i härnad emot och taga rof av naturen, på gammalt götiskt vis, och icke att med odlingsflit underhjelpa dess procuctiva förmåga, hvilket likväl är jordbrukets och landthushållninges stora och enda ändamål. Skogarne kunna väl utödas, men icke återplanteras. Ett träd av en timmerstocks tjocklek behöfver i jemtländska climatet ungefär 100 år och ett av en sågstocks 150 för att upväxa: hvilken uppgift jag tråtsar någon att kunna motsäga. Man behöfver enadst räkna safringarna. Ingen planterar då för sina barnabarn och deras barn. Skogsförödelsen gifver jordbrukarens omtanka och industrie en falsk rigtning: han bör vara planterare och blir förstörare, hvarunder den korta tiden till jordens odling minskas av ett biyrke. Dess jordbrukarecaracther lider: han får köpmannaspeculationer och försummar odla, hvartill jemtländningen förut har för mycken fallenhet; det vill säga: vinst på andra männisor och ej på egen jord och eget arbete blir hans huvudsak. Han nödgas vara i handelsförhållande med folk som bo många mil ifrån honom och sluteligen, då han köper utländsk spanmål och kanske specerier och grannlåt av köpmanen för sina träklumpar, som ändteligen börja tryta eller måste tagas hela milar från hans hemsvist, blir han en usling, äfven så onyttig och skadlig för sin landsort som för sin famille, ej olik jägaren och fågelfängaren som springer bort sin dag för en hare, en hjerpe, då han med spaden i händerna kunnat bereda sig en jordbit, hvaraf han haft nytta hela sin lifstid. Härå finnas exempel i stort i andra landsorter. Låt vara att några få på detta sättet blifva välmående eller få förmåga att upköpa af de öfriga och sjelfva handla en gros med sågverksägare och köpmän; men för att uphjelpa Jemtelands jordbruk behöfves inga träpatroner, som kunna hafva de andra i sina händer och commendera dem med förskotter och fordringar att ideligen hugga bort sin skog, utan en allmänt spridd rätt och i enlighet med naturen på hvar bondgård använd odlingsflit.

Skola då dessa skogar nedrutna utan att komma till någon till nytta? Denna nog ofta förekommande refrain är lätt vederlagd; ty utom hvad nu anfört är, så odla jorden däri, vare sig genom hemmansklyfning, utflyttning, intagor och på flerehanda sätt, så skall man få se att just dessa samma nedrutnade träden, öfver hvilka man jämrar sig, hava tilldanat en bädd av svartmylla, som är ganska bördig, utan hvilken marken ingestädes i början är odelbar. Genom nyodling har man ökat sitt hemmans avkastning och värde; genom skogens förminskning har man minskat det. Bibehåll och till evigt ödesmål dömm ödemarken för att handla med skogen däruti någon tid: ingen klok människa kan vid närmare eftertanke gilla en sådan sats, om hon också, förledd af en rådande ton, i hast skulle komma yttra den. I landthushållning bör hafvas afseende på de enskildtes och ortens stadigvarande nytta och icke på några fås lust att rifva åt sig, för sin tid, hvad de kunna komma öfver.

Det enda, som med något utseende av skäl kan sägasom skogens föryttrande är att de därföre inflytande penningar kan komma jordbruket till nytta, eller gifva jordbrukaren utväg att förbätttra sitt hemman. Men jag frågar: gifva också dessa penningar honom den idoghet, gifva de dem härdighet, den lust som äro aldeles oumgängelige för ett arbete, hvilket till sin natur så långsamt belönar sig som jordbruket? Och jag tror mig av sak- och människokännedom äga den medelmåttiga del som fordras för att med skäl kuna svara: Tvärom. Visar erfarenheten att penningar, förtjente med biyrken, i allmänhet användas på jordbruket? Af några få undantag bevisas det väl icke. Den vinst hvilken den odlade jorden sjelf ger, den får hon åter: då ligger klart för odlaren ögon att hans yrke lönar sig.

Det är anmärkningsvärdt att nya bondhemman altid uptagits och uptagas av fattige och idoge, hvaraf jag i Jemteland sett några beundrandsvärda exempel. Nej – låtom oss taga människorna såsom de äro och icke såsom de, efter ett ideal, bör vara. Att upgöra vackra theorier och idealer är ej svårt; men att förmå menigheter att omskapa sig, sina vanor, lynne, speculationer m.m. efter dem, går ej så lätt. De flästa hemmansägare af de få, som med biförtjänster förvärfva sig ett större eller mindre capital, röra sig häldre därmed i hvarjehanda slags handel, för att med mindre möda, taga en hastigare och större vinst directe, än genom en omväg, under sträfvande mot ett oblidt luftstrek, med arbete, taga vinst af jorden framdeles. Giv fart åt det mercantila lynnet med skogens försäljande och undanhållande från odling, och säg att det skall stadna vid att sälja skog: sådant kan man väl ej gärna påstå. Lika orätt vore det att påstå, att alla de penningar, som fås för försåldt trävirke, komma landsorten till godo: silkesklutar, cattun, specerier och annat lappri utgöra till största delen vinsten ur skogar, som är fredade för rotyxan och plogbillen.Detta lappri, hvasr bruk nästan aldrig kan förekommas, af skäl som ej höra hit, blir godt ämne att handla med, underhåller luxe, fåfänga och lättja samt utarmar mängden.Gör jordbrukare till ett mellanting mellan köpman och bonde så blir han ju ingedera. Begagna natursförmånerne! Det utropet får man väl höra från hundrade håll; men merendels menas ej därmed att hushålla med dem, utan att slå sig på lättfången vinst, utan att odla och förädla. Man vise mig ett enda land i verlden som blifvit rikt af att sälja rå eller i det närmaste rå naturproducter, äfven där naturen är mer gifvande än här i Norden. Dessutom får skogshuggaren, hälst då han är så aflägsen som i Jemteland, en obetydlig contant förtjenst, troligen knapt 10:de delen mot hvad köpmannen eller sågpatronen får, åt hvilka han i värket endast blir dagsvärkskarl. Hvad skäl är att han skall nedhugga och med tungt arbete framsläpa sitt illa betalda trädvirke, under det han borttager dagsvärken för sitt hemman – för att tillskaffa några goda mågställen? Der vore patriotiskt att uträkna huru många sågstockar eller tolfter bräder dubbla bräder och dagsvärken fordras till ett bord eller stol af Mahogene, som kunde göras lika starka och, om ej luxen om modet vore, lika vackra af björk och al.

Då bonden har i sin ägo jorden, nationens redbaraste och angelägnaste ägendom, som är så vigtig att samhället, utan dess rigtiga behandling, icke en gång i längden kan äga bestånd, och han således i värket är den bäst lottade af alla invånareclasser, så säger oss det allmänna människovettet att honom ofelbart åligger den skyldigheten att rätt nyttja och bruka densamma, till det helas och sitt enskildta gagn, som vill säga: till största möjliga odling och afkastning, och att allt som afvänder honom därifrån och minskar tiden därtill för honom, om det ock vore till några enskildtas vinst, som gärna vilja utgifva sina egna fördelar för det allmännas, att allt sådant är brått mot samhället, och att den som plaiderar och värkar för sådant väl kan vara ganska hederlig man och hafva goda afsigter, men är i värket aldeles icke sann patriot.

Skall då bonden icke få använda sin ägendom som han vill? Härtill svarar jag bestämmt: nej, varken bonden eller någon annan, lika så litet som man får lefva som man vill. Den enskildte medborgaren eller innevånaren är, så sådan betragtad, lika mycket till för samhällets eller landsortens skull som för sin egen. Skulle han också vara utan pligter emot det allmänna, under hvars skygd han njuter säkerhet för sig, sin ägendom och lofliga på det helas gagn beräknade värksamhet till eget bästa?

Ordning utgör ett samhälle, och den sanna ordningen fordrar att hvar medborgareclass användes och värkar innom sin krets, med sin befattning eller yrke, allt med afseende på det helas behof, oagtadt det nu en tid moderna stojet på skrå, skråanda, skråprinciper, hvarmed några småförfattare bjudit till att förvilla det läsade allmänna. För att göra det slaget av patrioter till viljes borde man af samhället göra ett sammelsurium, under skygd af det till betydelsen obestämda ordet: näringsfrihet. Till lycka är den lilla oreda som kan hafva upkommit af detta skrik på skrå obetydlig och öfvergående. Jag vore färdig att anse detta skråstoj för lämning af franska frihetssmittan hos oss, hvilken, då den af de smittade befunnits oduglig i politiken, blifvit af dem vänd mot skräddare- och skomakare-embetena och öfriga arbetsclasserrna, för att icke rent av cassera hvad herrarne en gång, som djupsinnige studenter kommit att tänka.

Då man vill komma fram med en sanning händer ofta att man genast eller i förhand, för att undvika dem som vilja hacka på densamma, nödgas uptaga de invändningar sådane invändare troligen kunna göra däremot. Således om någon dylik gjorde mig den frågan: vill ni då att Jemtlandsbonden skall vara fattig? svarar jag: nej, jag vill att skall bli rik, hvarom jag vill anföra något i articeln: Gräs.

De enskildtes skogar böra således ej bli handelsvara utan användas till inhemska hushållsbehof och uplåtas till alls slags odling.

Om någon enda skulle i theorien gilla de nu anförda tankar om de enskildtes skogars användande lär föga någon i verkställigheten följa dem, ifall tillfälle skulle blifva attt hugga och sälja. Sågverksägares och handlandes intresse är däremot, äfvensom landtmannens egna eller föranledda uträkningar. Jag ser emellertid saken på mitt sätt, hvilket jag är fullt och fast öfvertygad vara det rätta, icke af sjelfförtroende, utan påträngd af ofvan anförde, ur sakens natur tagne, som mig tyckes, starka och okonstlade skäl. Andra må se på sitt sätt.

Kronans skogar

Med dessa förhåller sig på helt annat sätt än med de enskildtes. I dessa vidsträckta ödemarker, under hvilka namn de då förekomma såsom allmänningar, afradsland m.m. finnas inga inbyggare hvilkas arbetsflit kan vändas åt en origtig sida. De äro i naturens gamla skick och böra av människohänder på något sätt öpnas, för att så fort ske kan, blifva bebodde. Enda och rätta sättet därtill är, att börja med att avvittra dem, öpna flottleder med strömrensning och afyttra trädvirket däruti, hvarvid en del af vinsten nödvändigt bör användas till nya bondhemmans anläggning. Om detta göres för Kronans räkning eller af ett bolag enskildte torde ändamålet lika väl uuppnås. I Medelpad bör ett skeppsvarf med stapelrättigheter anläggas, i likhet med Vifsta hvarf; ävenledes finbladiga sågar i Indalselfen. Därigenom vunne dels virket sin största möjliga förädling, dels blefve försälgningen af det mindre förädlade ochoförädlade, såsom bräden och bjelkar direct, samt då den ej behöfde gå genom andra och tredje mans hand, vinsten större. Arbetare därtill böra ingalunda tagas ur det folkfattiga Jemteland, som till sitt jordbruk förut har alldeles för få armar. Det ginge också ej an; ty de finnas rättast sagt, rent af icke i orten. Manskap t.ex. Från stora Dalarne, som hundradetals utvandrar för att söka arbete, kunde användas. Correctionshusens innevånare har jag ej särdeles förtroende för härtill, emedan jag önskade att nybyggare toges af desse arbetare så fort nybyggen hunne anläggas, och därtill äro väl de som tagas från correctionshusen af alla minst tjenlige, ehuru jag ej nu vill ingå i undersökning om Englands och flere magters sätt att skicka bråttslingar för att befolka deras colonier är det rätta eller ej.

Då jag för en allmän öfversikt ej behöfver fördjupa mig i detailler och calculer, hvilka endast böra brukas vid verkställigheten och som förut företagne, merendels slå alltför mycket felt, torde det vara nog att jag nämner det som högst påtagligtoch något som faller var och en i ögonen, att Riket skulle hafva en stor och snar vinst af virket i dessa skoger, och inderect en ännu större, framdeles av nybyggarne och odlingen. Finge desse sednare 30 års fullkomlig frihet från afgifter och onera af vad namn som hälst, skulle ett obetydligt contant understöd behöfvas för dem.

Efter mitt berep ser jag ej huru dessa skogar på ett rigtigare sätt kunde användas. Virket däri förvandlas till penningar och en del af vinsten tillskaffade nya bondehemman. Detta kan likväl icke ske utan en tillsatt Authorité som bestyr om alltsammans, den må bestå av en enskilt embetsman eller en direction. Sig till biträde borde den hafva t.ex. Landtmätare, afvittrings-dommare, kronofullmäktige, framför allt någorlunda väl lönte, för redlighet och oegennytta kände embets- och tjenstemän, hvilka, utan rättegång eller ransakning, kunde promt affärdas från sitt förtroende eller commision, om vederbörande så för godt funne.

Vid dessa tankar om kronoskogarne anser jag således anläggningen av nybyggen eller nya bondehemman för så nödig att den bör vara hufvudsakliga ändamålet. Ty hvad vinnes med att hugga ut skog, utan att odla jord däruti! Snart hafva de penningar, vore det också millioner, som fåtts för virket, gått sin färde och man har om ett ¼ eller ½ secel tomma ödemarken qvar, då nybyggare innom den tiden kunna vara välmående gårdsägare och ett evärderligt capital för Riket. Det är jordbrukets, jag hade snart sagt, gudomliga företräde för andra yrken att öka människornas antal och medlen för dem att lefva, då de af nästan alla andra minskas. I allmänhet torde den satsen vara oryggelig att ju mer man ställer sin förmögenhet på vahror och deras production, ju bättre har man grundat densamma. Vahrornas representanter pengarne äro mångfaldiga omväxlingar underkastade och hopa sig dessutom på vissa ställen, merendels där de göra minsta allmänna nytta, göra financevärket beroende af dessa ställen och osäkert, förlora och stiga i värde betydligt inom kort tid, göra det allmäna för mycket afhängigt icke endast af andra makter, utan deras köpmän o.s.v. Så vidt jag kan inse, likväl utan att för närvarande äga några närmare efterrättelser, torde den economiske halfguden, Svens Triptolemus Högstsal. Hans Maj:t Konung Carl X1 så hafva sett saken, eller att öfverflöd af vahror är säkrare än stort penningeröreelsecapital.

Måssa

Den andra vexten naturen sjelvkraft alstrar i Jemteland är måssa, som vanligt är i bergstracter och kallt climat. Måssa är väl början till svartmyllans eller matjordens tilldaning; men då den täflar med och tar öfverhanden öfver andra nyttigare växter är den ett fördärfveligt ogräs. Några arter däraf kunna väl vara gangneliga till färgning med mera; men den vanliga skogs- och ängsmåssan är, med få undantag, så aldeles onyttig att den ej en gång kan hoprutna till gödselämne om den hoplägges: och af denna är jordytan i Jemteland så öfvertäckt att den kan sägas vara den rådande växten. Då jorden om våren blir tidigt bar och de kalla fjellvindarne efter vanligheten blåsa, har jag märkt att måssan, som då har sin egenteliga väderlek, i slåtterne tar öfverhanden öfver gräset. Ligger snön länge på och går hastigt bort, som då merendels sker, växer gräset ungefär lika med måssan, men kan aldrig betydligt taga öfverhanden, utom på plögd jord. I skogen och på oröjd mark är gräset nästan fullkomligt qväft af måssan, så att till bete för boskapen fordras ganska stor vidd. Måssan är således ett gaska skadligt ogräs, som finnes i Jemtland mycket mer än i andra landsorter, och bör, så vidt ske kan, utrotas.

Gräs.

Den tredje växten naturens sjelfkraft framalstrar i Jemteland är gräs, dock sparsamt. Gräset är jordbrukets basis. Problemet för dess uppkomst är att anskaffa mycket gräs. Uplösningen däraf har altid varit försökt af sanna jordbrukare, på hvarjehand sätt, och är nu funnen rättast ske med plog, spade och gödselämnen. Detta upplösta problem är likväl i sammanhang med ett annat mycket svårlöstare nemligen att förmå allmogen till gräsoding, hvilket här i orten, säga hvad man vill, ännu knappt är börjadt: man skrapar aflägsna myror för att få ett eländigt starrfoder och låter hårdvallen i hemägorna öferväxa af måssa och hos några af småskog.

Det lär ej behöfvas ingå i lång bevisning för att ådagalägga, hvilken nytta gräsodlingen har i jemtländska landthushållningen eller att af alla växtrikets alster gräs är det nyttigaste, då säd här ej vill särdeles komma fort eller åtminstone växer ganska osäkert, som straxt nedanföree skall omtalas, men gräset på odlad mark, sällan eller aldrig är underkastadt betydlig missväxt, åtminstone på långt när ej så som säden, hvilket jag ganska noga observerat och hvarpå det oerhörda missväxtåret 1812 är ett afgörande bevis, då Jemteland troligen ej feck 100 tunnor ofrusen spannmål, men skäligen god gräsväxt. Ju mer hö en jordbrukare har, desto mer har han att sälja af hästar, boskapskreatur, smör, ost, talg, skinnvahror. Man föreställe sig en bonde i Jemteland, sådane några nu finnas, som med närvarande svaga gräsodling eller merendels utan, säljer hvartannat år åtminstone en unghäst, hvart ett slagtkreatur, 7,8 pund smör, 1 pund talg, ½ tunna missör, 5,6 getskinn, 2,3 pund ost i ett rundt, lågt taget medeltal för 100 Rd Bancho.

Om nu en sådan, i stället att meed lienöfverfara 40, 50 och flere tunnlands jordyta, efter urminnes oklok vana, för att få ett uselt hö, hvaraf det bästa innehåller 5:te eller 6:delen måssa, efter årgångar och andra omständigheter concentrerade sitt höbol innom 8,10 tunnlands vidd t. ex. vunne han då ej tid för afbergningen, i mindre antal arbetare, i lätthet att få väl inbergadt och framför allt i bättre och kraftigare höslag, samt större mängd däraf. Om han åter toge sig före att odla allt det odelbara eller först det närmast liggande och åtkomligaste, som kunde lättast utdikas m.m. hvad skulle han ej då vinna i årlig afkastning i hemmanets ökade värde: huru många sågstockar skulle han hugga för att få samma förtjänst! Men hertill fordras flit, rigtigt arbetssätt och gödselämnen. Mängden af Jemtelands jordbrukar må ursäckta mig om jag tror mig finna att de förre äro mycket sällsyntare än de sednare, hvilka dessutom kunna anskaffas genom de förre.

För att förskaffa sig gödselämnen kan man, om tid därtill ej annorlunda gifves, anväda några af de många dagsvärken, som åtgå för att afslå så kallade gammelmyror och anna usel slått, hvaraf fås ett foder, som är sämre än väl mogen råghalm och som sällan har mera värde än halfva födan för slåttfolket, för att upptaga myrjord, som hemföres till ladugården på första vinterföre. Då man, efter möjligheten, har sitt fähus på högt ställe, gräfver man nedanför gödselstacken en stor grop och i den lägges myrjorden för att genomträngas af stackens afflöde, som merandels går förloradt och för att sammanrutna. Härigenom kan man i det minsta fördubla sitt gödselförråd. Ide flästa socknar är god tillgång till myrjord: man göre sig endast besvär att upplägga och hemföra densamma om och lata drängar, som vilja ligga till 7, 8 om morgonen skulle finna att vägen vore för lång.Där myrjord ej finnes eller ej är utan för stort besvär åtkommelig, tages grästorf, mager jord och hvad som kan snart rutna. Det vanliga sättet att hacka ris i gödselstacken kan med skäl anses vara odugligt eller snarare skadligt Gödseln som kommer ur fähuset möglar däraf, antar hetta och uptorkas, hvilken förlust ej ersättes af det lilla gödselämne som kan finnas i de grofva granrisqvistarna, som så sent rutna. Man ökar mängden och minskar dugligheten. Intet mer granris bör bland gödseln än hvad som nödvändigast fordras till strö under boskapen och knapt det. Önskeligt vore att man hade något tjenligaare ämne till detta behov. Myrstackar, hvarpå Jemteland öfverflödar mer än någon annan ort, äro genom försök på andra ställen befundne vara ett godt, redan hopbrunnet gödselämne, som kan genast föras på åker eller nyplog, om hösten sedan myrorna dragit sig nederst i stacken. Man skall endast göra sig mödan att taga dem och ej nöja sig med den tröges ursäckt att de förslå så litet.

Sedan man på varjehanda sätt försskaffat sig gödselämnen, rättar man sin odling efter deras qvantum eller sätter en därefter avpassad tract af sina ägor på hårdvallen i circulation. 3- 4 mälingrs vidd t.ex. hvilket vore en svag början upplöjas eller som här kallas: ristas, antingen om hösten förut eller den våren de skola besås, hvilket jag av små försök funnit vara detsamma, gödslas med 50 lass på mälingen, hvilket antal i det myrländta Jemteland är snart anskaffadt och besås med korn. Då det land igenlägges, besås det med höfrö, hälst inländskt, harvas och jämnas väl. Åretdärpå förfares på samma sätt med lika vidd och vidare år för år till dess man, efter som gräsväxten bibehåller sig eller aftager, 6:e elleer 7:de året åter börjar med de 3- 4 första mälingarna: och på detta sätt fortfares, så att man hvart 6:e 7;de år kommer på samma ställe. Under tiden blir hötillgången fullkomligt säkert så förökad att man kan företaga sig en större vidd efter samma methode. Detta sätt är aldeles icke chimeriskt: jag har sett och vet hvarest många 100 tunnland så odlas och gifva hö till största möjliga mängd, och det i landsorter som ej äga tillgång till det i Jemteland lätt fångna göddselämnet, myrjord.

Hvad som i Jemteland misscrediterar nyplogelsen som det här kallas; ristor och nyristor är bondens förvända sätt att gödsla dem uselt, beså dem tvänne gånger efter hvarandra och således utdraga all fetman, icke beså dem med höfrö och icke plöja mer på samma ställe på 20 eller flere års tid.

Gräsodlig på våtländt mark af alla slag, såsom träsk, floar, mossor, myror är ännu lättare värkställd än på den magra och ofta steniga jordvallen. På sådan mark växer föga skog; med dikning ner till grunden är den innom få år förvandlad till hårdvall. Jag tror det ej vara svårt för mig att med en dataillerad beskrifning fylla papperet om sättet hur med sådan mark bör förfaras, men anser detta vara onödigt, då saken är så enkel och känd att ingen bonddräng är okunnig därom. Dika, plöj och gödsla är alltsammans. Ock att med fina distinctioner i methoden, efter någras sätt, ådagalägga ett slag lärdom i ämnet, torde jag, med flere, få räkna för gräl. Saken är aldeles ej konstig; den angår mera armarne än hufvudet. Svårigheten vid denna odling här i orten består i den våtländta markens vidd, den öfverstiger på ganska många ställen enskildtas och äfven ett eller flere bylags förmåga och äfvenledes vilja, emedan så stor enighet i sådat fall ej gärna kan påräknas, och kan man ej gripa sig an med hela vidden af sådan mark lyckas ej arbetet.

I allmänhet gäller i Jemteland att bonden bör företaga den gräsodling som är snarast, på egen hand och med minsta bestyr gord. Han är ej i ställning att vänta på större afkastning beredd med större arbete; han är ej fallen för samarbete; tiden då jorden är bar, är för kort att tillåta half chemiska och half oeconomiska arbetsprocesser med jordbränning, jordblandning och dylikt, som dessutom föga behöfves i Jemtelands goda godmån och äro på det hela taget här i orten mera curieusa än nyttiga. De förmögnare och som hafva mer tid därtill må sysselsätta sig därmed, för att gifva vackra exempel på huru långt människofliten och omtanken kan gå.

Ingen som har den kännedom af Jemteland att han i hushållsafseende kan göra en allmän öfversigt öfver detsamma, hvartill aldeles ej behöfvas vidlöftiga dagsvärkscalculer och värdering i penningar, skall kunna neka att gräsodling, företagen ungefär på ofvan anförde sätt, skall innom få år öka hemmanens afkastning till dubbelt, hvilket ändå torde vara litet tilltaget, samt att härtill fordras föga något förlag eller bekostnad, endast det aldrig nog ofta repeterade ordet: Arbetsflit.

Största svårigheten härvid blir att få allmogen att odla gräs på liten tract och komma ifrån begäret till stor rymd, hvilket nu är så allmänt och starkt att bonden önskar sig, snart sagt, qvadratmiler i område. Härvid är likväl ganska sannt att med närvarande sätt till hemmanens bruk värkeligen stor vidd behöfves och att om densamma nu, innan ett annat odlingssätt vore småningom infördt, betages bonden, skulle rätt många gårdar ej på långt när kunna föda sittt folk och utgöra sina skyldigheter till det allmänna, utan rent av gå under, hvilket jag ej blott hört omtalas utan sjelf sett och med största visshet känner.

Jag är härvid, eller vid gårdsbruket i Jemteland och den därvid nödvändiga gräsodlingen, fullt och fast af den öfvertygelsen, grundad på erfarenhet och kännedom af saken och Jemtelands allmoge, så litet jag annars vill och bör yttre mig i decisioner, att utan tvångsmedel blir här i orten ingen odling af, utan allt går som hittils gått eller att den ena åboen odlar och är flitig, fast på gammalt svagt och origtigt sätt och 2- 3 eller flere hans efterträdare förumma och låt förfalla; och därvid blir det. Därföre har jag ock altid varit och kommer att altid bli af den tanken att då bonden har landsortens redbaraste ägendom omhänder, bör han ej genom ett origtigt begrep om äganderätt, få behhandla den eftersom han vill vara försumlig till eller slå sig på annan befattning, utan bör, då annat ej hjelper, vid lämpeligt vite åläggas att på ett för orten passande och för honom mäst lönande sätt upodla en viss vidd årligen; värförståendes så att svårare missväxtår och andra till sin fölgd dylika händelser gorde undantag. Hvad exempel eller om man så vill afvunden, som bönderne här i orten sjelfva kalla det, kan värka, blir altid obetyligt, hederskänslan äfvenså. Ett folk med så lugna passioner som jemtrna kan ej retas genom dem till bemödanden som far och farfar ej haft. Att vänta på bättre odling genom andra utvägar än tvång är att hänskjuta saken till kommande århundraden.

Dessa gräsodlingssätt innehåller icke något nytt, säger man: allt detta vet man förut! rigtigt, jag skriver också icke för nyhetens utan för verkställighetens skull. Och att den behöfver väckelse, hvilken alltid blir behörig då den nyttjas i patriotisk afsigt, lär väl ingen neka. Nyheter böra, till närmare undersökning kan ske, vara misstänkta. Oftast är deras grund eller stödjepunkt hvarifrån de utgå endast authorrs kära jag, hvari han förälskat sig och hvilket han således vill visa på sin fördelagtigast sida eller som uppfinnare och ergo genie.

Bete och fäbodar.

Ett af tänkare i landthushållningen här i orten omtvistadt ämne är fjällbodars och andra fäbodars nytta eller skada. För min del, efter hvad jag sedt och erfarit, finner jag dem vara ganska nyttiga. Betet fram på landet är litet och magert, om man ej svedjar, hvilket de enskiltes skogars ringa omfång sällan tillåter. Måssan har i skogen, litet sagt, till 19 tjugondedelar öfvervigt mot gräset, som också därigenom måste vara magert. Sällan har någon bonde så stor skog att hans boskap om sommaren kan mer än lifnära sig, ännu mindre att få det öfverflöd af föda, som behöfs för att få ymnigare afkastning i mjölk af någorlunda fet slagtboskap. Vinsten af spillningen som fås då boskapen är på det lilla hembetet eller drifves hem till gården hvar afton, försvinner flera gånger, då man tar i beräkning mindre afkastning af den så kallade fäbode-maten eller smör, ost och missmör, mindre godhet, större åtgång däraf, då han tillredes hemma i gården, än då han i aflägsna fäbodar, till hvar enda mark bespares, utom det obetyliga en fäbodepiga kan behöfva, hvilket hvar enda Jemtlandsbonde skall besanna, samt större svårighet att hemma anskaffa den myckna veden som därtill åtgår. Hembeteet behöfs dessutom våhr och höst innan och efteråt att boskapen varit i fäbodarna.

I fjällbodarne åter, är gräset mycket ymnigare och stundom på sina ställen så långt och tjockt att små boskap kan förvilla sig däruti och så födande att fjällsmöret, som en hvar vet, blir både mycket fetare och mer till vigten än det som fås på hembetet. Den slagtboskap, som bonden sjelf använder, ger mera talg och blir köttfullare; den han säljar betalas högre. De olägenheter den af all boskap till afkastningen nyttigaste och mäst lättfödda eller getkreaturen skulle göra i egna och andras hemägor, undvikes genom fjällfäbodarne. Flyttningen dit och därifrån samt afhämtningen af smör, ost och missmör är en obetydlighet, som aldrig kan komma i någon värkelig oeconomisk beräkning, ty likaväl blir bondens slått slagen, hans åker afskuren och annat arbete gjort. Calculen på papperet, om dagsvärken till fäbode-färder och hvad därtill hör, är aritmetisk och ej oeconomisk, arbitrair och ej värkelig. Att en stånds person som nödgas till sådana färder utstyra ortens lata vårdslösa drängar utan att sjelf kunna följa med dem, ej skulle finna sin räking därvid, därpå tviflas icke. För honom är det samma förhållande med nästan allt öfrigt gårdsarbete, då han ej sjelf kan gå med och tillika arbeta. Det är en gammal sanning här i landet att gårdsbruk ej bär sig för ståndspersoner, och orsaken därtill är det lata, matgiriga , ovårdiga och mycket sjelfsvåldiga tjenste- och dagsvärksfolket, ortens värsta landsplåga näst fjällvindarne: desse kan en ståndsperson ej följa öfverallt och gå före i arbetet, som bonden gör, hvilket det oacktadt har rätt liten nytta af dem, mot vad de kosta att underhålla.

Den andra frågan man bör göra sig då man skall odla en landsort eller uphjelpa dess odling är: hvilka främmande nyttiga växter är naturen villig att där producera?

Ännu finnes i Jemtland ingen matväxt af betydligt gagn så naturaliserad, eller som tål dess kalla climat, att den kan kallas ihämsk. Korn är väl den bästa, men det är likväl så osäkert till växten att ingen, vissa få byar undantagne, när han gjordt sin sådd, kan vara förvissad om att värkelig kärna eller födoämne få upskära 2:ne gåger det han utsått. Denna utlåtelse återtar jag alldeles icke; den är välbetänkt. Jag är dessutom ej ensam om den tanken. Åtminstone känner jag en tänkare i ämnet, som då han insett de vanliga sädesslagens mycket osäkra växt, förmmodar att landhafra, det i åkern vanliga, svåra ogräset, borde bliva ständigt sädei Jemtland. I speculationen ligger och just icke någon orimlighet häruti. Landhafran kan sås då tjälen är qvar i jorden, mognar mycket förr än annan säd, har kärnan omgifven med flerdubbla skal, som göra den ganska tålig mot köld. Det kan kanske komma an på ihärdiga försök. Kornet ger stundom en förträfflig skörd, fast till myckenheten, i flere goda år tillsammanstagne, ej mer än 5 kanske 6 gånger utsädet; men i onda och goda år sammanräknade ej fyllest 3 gånger i kärna eller födoämne. Man räknar i södrare orterne öfverhufvud hvart fjärde år för missväxtår, och då skulle det ej tyckas vara oväntadt om det i nordlige Jemtland, i snöbergens granskap hvart 3;dje missväct skulle infalla. Men man bör veta att missväxt på södrare orterne och missväxt i Jemtland äro så olika hvarandra som dag och natt. Söderut är för mycken torka med stundom mask eller insäckter och veta orsakerne, hvarigenom säden blir till mängden mindre, samt mer eller mindra slö, men ändock duglig till föda och utsäde. I Jemtland åter gör kölden missväxten, dels genom så kalla somrar att säden på långt när ej hinner mogna, utan får kärna af ungeför en medelmåttig synåls storlek, och då är det grönår, såsom åren 1815-16-17, dels tar en starkare köld antingen alldeles bort all kärna, så att tomma såden endast är qvar eller ock förstör densamma till det alldra mästa, så att kornet hoptorkas på badstugan till 2/3- delars rest, blir vid malningen mindre till rymden, och mjölet i stället för att svälla ut faller ihop i grytan, samt icke håller ihop till bröd när däraf bakas. Dessutom mältar ej sådan säd och blir således oduglig till dricka, brännvin och i synnerhet till utsäde, hvilket då till nästa år blir öfver höfven dyrt, hälst mot våren, såsom i år till 20 Rd:r Banco tunnan; och då landtmannen dessutom skall köpa dyr säd till födan, kan man göra sig begrepp om hvad missväxtår i Jämtland vilja säga. 1812 års årväxt på korn i Upland och Södermanland var jemtländsk. Jag såg den och kunde göra jemförelsen. I Jemtland var samma årgång ändå svårare. Ännu ligger något av det årets så kallade korn i ett kronoherberge i mitt granskap; jag har betracktat det och försäkrar att med blotta ögonen ej tecken till kärna kan uptäckas.

Råg är öfverhufvudtaget ett ännu osäkrare sädesslag; ty den behöfver 2;ne goda somrar efter hvarandra, hvilket mindre kan förväntas; den första då den skall sås, som här, för de tidiga kalla höstarnes skull sker i slutet af Julii eller först i Augusti månader, och den andra då den skall upväxa och mogna. Någon enda gång ger rågen ofantlig skjörd: Exempel gifvas på trettio (30) tunnor och däröfver, efter en. Men vad som händer en gång på 30, 40 år kan ej komma i hushålsberäkningar. Jemten sår därföre obetydligt av råg, ¼ eller högst ½ tunna på gården, där den brukas; men många sår den alldeles icke.

Grå, små ärter, de enda som sås i orten om som är urartade hvita ärter, hvilken alltid sker i Jemtland med de hvita, äro ett för köld ännu ömtåligare sädesslag. Hvart annat år bortfrysa de i det minsta. Gifva likväl någon enda gångäfven öfver 30:e kornet.

Hafra monar ganska sällan, man kan säga nästan alldrig, på det hela taget. Den är väl tåligare mot kölden än andra utsäden och kan därföre stå längre oskuren, men tar därföre ej mer kärna. Den sås och föga, Blandad med korn lyckas den något bättre.

Hvete växer alldelse ej, eller kanske en gång på 50 år, som är det samma.

En underlighet vid Jemtlands åkrar är att ej så alldeles sällan blir kornet bättre, kärnfullare eller mera moget på magra och vanskjötta än på feta och väl redda åkrar. Orsaken därtill är att då somrarne äro kalla, skuta kornstånden på den fetare och lösare åkren mera up i växten och matas därigenom sednare eller komma därmed så sent att nödig värme för kärnans formering det året ej mera förefaller, och till och med dess lilla början skadas av kölden; då kornstånden åter på den magra åkern, som af bristande fettma och hådt jord ej kunna växa så högt upp eller få så lång halm, snarare gå i ax och moga således förr, och innan den starkare kölden hinner komma, fast de samma likväl blifva mycket mindre och färre, än de på den goda åkren skulle blifvit, om de kunnat få full mognad. Innevarande årgång har jag i mitt grannskap några exempel därpå. Det är dessutom en i orten väl känd sak. Härigenom ser man att climatet bestyr så mäktigt om växten på säd att bondens arbete ej uträttar med åkern hvad det annars borde göra. Häraf tyckes man ock få en anvisning att circulationssäde är för Jemtland det naturligaste. Nyplog är väl i allmenhet svagare för sädesväxt än gammal väl handterad åker, hälst i början; men utom det nyss anförda, eller att magrare jord kan vissa årgångar gifva bättre skörd än fetare och bättre ansad, så får man ock på nyplog gräs, samt det till öfverflöd och i flere år, men all den gödsell, som användes till säd, ensamt på en åker, hvars fettma, geom ett par års missväxt på samma säde går till det mästa under tiden förlorad, nyttjades såväl att befordra gräsväxten som sädesväxten eller användes i circulationsbruk. Om ock sädesväxten skulle någodt år eller då och då bli svagare, så hade hemmansägare på det hela en flerfalldig ersättning ur ladugården. Det ena med andra sammantaget, och öfvervägadt utvisar att då gräsodling lyckas alla år och då åkrarne, som man tyvärr! Så ofta får erfara, slå felt bör boskapsskötsel vara jemtlänningens förnämsta näringsgren, och således cirkulations-bruk eller gräsodling vara hans förämsta syftemål uti jordbruket.

Här är likväl icke min mening att bonden genast igenlägga sina åkrar: det skulle ske småningom. Ifrån ingen enda mänsklig inrättning eller en gång tankämne, hur felagtiga som hälst, bör man göra skutt, om det ock kunde ske: man skämmer därmed en god sak. Måtteliga företag, uppmärksamhet på deras nytta eller skada och ihärdighet är rätta sättet. Äfvenledes är ej härvid min mening att åkren till hela sin vidd skulle igenläggas; en eller annan tunnas utsäde efter t.ex. läget mot morgonsolen, som i Jemtland är för frostens skull angelägnare än annorstädes, bör vid varje gård bibehållas. Uti en landsort med de många större och mindre climateriska och locala egenheter och olikheter, hvilka alla ej ännu blifvit rätt anmärkta, och där naturen på det hela är för procuction så ohjelpsam, bör man, sedan hufvudsakliga grundsatsen för odlingen är funnen, äfven med andra mindre utvägar bjuda till att mota naturens, om jag så kan säga, irringar eller olika värkningar på växterna och således, som sagt är, icke vara rent af utan öppen åker, utan hafva den liten, icke så mycket i sig sjelf som relatif till den för gräsväxt egenteligen odlade marken.

En annan kanhända för andra än jemtländska jordbrukare otrolig besynnerlighet med åkrarne här i orten är, att då de äro väl redde, feta och gräsfria, tåla de värkeligen att trädet uppplöjes mer än en gång på sommaren, andra landsorters bruk att med en vanlig plog och med en mindre, i Medelpad så kallad al, flere gånger på sommaren ploga samt dessutom harfva trädet är här skadligt, utom på vanhäfvdade åkrar, fulla med tistel, landharfva och dyligt, hvarestt en flititg trädesplöjning är oundviklig om man annars vill få säd.

Jemtlänningens sätt att sköta åkren har 2:e felagtigheter. De ena är att de ej dika den. Dikning är likväl här i orten nödigare än i någon annan, emedan tjälen går ganska sent eller ej förr än ungefär midt i Maij ur jorden. Vore åkrarne updikade i icke breda tegar gingo tjälen förr bort, och man kunde förr göra sådden, hvartill nu vanligaste tiden är sista tredjedelen af nämde månad. Det är en allmän mening hos alla bönder att en dags tidigare sådd om våren bidrar er till god gröda än 8 dagar om hösten, hvilket jag observerat vara ganska rigtigt. Det oagtat gör gammal vana och liknögdhet att denna hufvudsakliga ändring i åkrarnes skjötsel af allmogen ej antages. Den andra felagtigheten är beskaffenheten af plogarne. Plogbillen är endast en tvär järnskodd brädlapp; plogen går däraf ojämnt och vänder ej jorden väl.

Halfva åkern trädes, dock sås på trädet ärter, hvaraf fet, väl skött jord föga magras. Men som af ärtsäde sällan fås annat än ris eller halm, emedan de ömtålige ärtskidorne merendels bortfrysa, vore det bättre att indela åkren i 3:ne delar och däraf årligen beså 2:ne, hvilkete goda åkrar rätt väl tåla.

Sättet att skära åkren åstadkommer ej sällan missväxt, eller att säden blir skadad af köld. Detta låter besynnerligt, men är icke dess mindre efter orden sannt. Då köld eller frostnätter i Augusti månad visar sig och fara är att den skall göra skada, skyndar man sig naturligtvis, liksom undan elden, att få afskuret innan olyckan händt. I stället för att då med lien afskära säden, som skulle gå dubbelt fortare, skär jemten på sina förfäders senfärdiga sätt med handskära, hvarigenom jag sett ofta hända att han börjat skära oskadadt korn och slutat skära fruset. Fåfängt är att öfvertyga honom att det vore bättre skära med lien: det går ifrån hans gamla vana. Jag har hört flere som rent af sagt att det går fortare att skära med handskäran än med lien; ock med folk, som af tillgifvenhet för gammalt origtigt bruk, kan motsäga så tydliga saker, är väl i den vägen inget att uträtta.

Jordfruckter.

Jordfruckter som kunna mostå kölden någorlunda säkert eller uppnå sin rätta växt i Jemtlands climat äro väl ej kände; dock förtjena jordpäron en flitig odling såsom den nyttigast af alla. Allmogen börjar också nu något mera allmänt att plantera dem; önskeligt vore om de vid sättet och skjötseln under uppväxten vill göra sig något mera möda. På kryddgårds- eller kålgårdssätt handterade gifva de väl mästa afkastningen; men som sådant endast kan äga rum vid ett mindre utsäde och allmogen under sitt vistande på utslåtterne dessutom ej har tillfälle därtill, så ville jag föreslå, det jag sett brukas, att i lös, fet och sandig jord, om såddant finnes, på trädesåkren upköra 2:ne djupa plogfåror mot hvarandra, eller stjelpa ihop dem och i kammen af dem nedsätta jordpäronen ungefär 4 tum djupt och 1 ½ qvarter emellan hvart. Ogräset bortharfvas, hvartill en finnsk harf af qvistiga klufvna granar torde bäst passa. Harfningen som bör ske flere gånger, kan ske utan skada, fast jordpärons-ståndet skutit nära halfva qvarteret ur jorden. Ehuru denna jordfruckt icke är egentelig för Jemtlands luftstrek, emedan gräset ofta Olofsmäss- och Bartelsmäss-tiden affryser och äfven ej sällan stjelken ända ned till jorden, hvarefter jordpäronens växt avstadnar; är dock vid dess plantering den fördel mot säden att hvad som är under jorden är i behåll och nyttigt till utsäde, då säden stundom aldeles bortfryser. I varma fråstfria och annars goda somrar äro de i Jemtland så gifvande som på södra orterne. Jag tillskrifver denna nyttiga växt att jemtländingen i sednare åren, ej så mycket som fordom, vid missväxt utvandrar till nästgränsande landsorter för att söka sig födan. Önskeligt vore att tillgång fanns till ett praemium af 20 Rd B:co t.ex. 2 el 3 år till den bonde i hvar socken som skördade största qvantum jordpäron, dock icke under 30 tunnor. På det sättet kunde detta säde komma igång.

Rofvor torde vara den nyttigaste jordfruckten näst jordpäron. De äro ej ömtåliga för fråst och växa skäligen under kalla somrar.

Kålrötter äro därnäst de som böra planteras. De växa ej i kalla somrar så väl som rofvor, men löna altid mödan. Allmogen i vissa socknar sätter nästan mer af dem än af rofvorna, dock ändå ej tillräckligt.

Af andra nyttiga hushållsväxter brukas i Jemteland hampa, som merendels växer frodig och lång af hemmaväxt frö. Af allmogen nyttjas den till allt hvartill lin brukas i andra orter, utom fint lärft. Den är också tjenligare för dem än linet till gröfre behof, såsom starkare mot slitning och varmare. Likväl kan hampan spinnas ganska fint och blekas till särdeles hvithet, som dock går något litet i blått. Jag har sett hampdräll, som i finhet och glans varit tämmeligen nära tilll damastdräll, likväl ej här i orten, ty ganska få af jemtländska bondqvinnfolket kunna spinna lin eller hampa fint.

Lin växer i Jemteland en del årgångar någorlunda ymnigt, fast på det hela mera osäkert än hampa. Linlärft är egenteligen ståndspersoners och stadsbors behof. Bondfolket är bäst belåtet med hampväven. När ångermanländningen får praemier för sina finare lärfter, när helsingen också mycket odlar linsådd och säljer lin och lärft, värkeligen, som jag, genom försök att köpa af dem och att väfva hemma, erfarit, för ungefär detsamma hvad härhemma väfna lärfter kosta, när linfröt måste tagas söderifrån, är rätt dyrt och ej sällan mindre dugligt till utsäde och när linet här i orten oftare har missväxt än hampan; så är jag färdig att underställa kunnigare jemtländska landthushållare än jag är om linplantering nånsin för allmogen kan bli fördelagtig. För att uphjelpa landthushållningen kan det aldrig bli en regel att befatta sig så till sägande med allting, utan att odla och förädla få slag och göra det väl.

Humlans växt beror kanske mer än någonting annat af kalla eller varma somrar. I Lits och Hammerdals socknar där flästa och största hummelgårdarne finnas har jag sett samma hummelgård det ena året gifva 8, 9 lispund, och det andra knapt 2.

Tobaks plantering har jag ej sett försökas. Det lär ej heller komma att löna mödan, då tobaksplantan är lika ömtålig för köld som jordpäronsbladen, hvilka nästan hvart år däraf skadas, fast mer och mindre.

Nödbrödsämnen.

I fråga om nödbröd kan man visst upfinna mer än ett slag ur djur- och växtriket, som innehåller mycket av födoämnen och så mycket att det under liten qvantitet är tillräckligt för lifvets uppehälle. Men de fleste som upgifva förslag härutinnan glömma ett annat behov som svenske arbetsclassen har, och som då den skall fatiguera och arbeta, är lika nödvändigt att få uppfyllt, som att få egentliga födoämnet, nemligen, magfylla, hvilken ock denna class, om jag annars utrycker min mening rätt, sätter kroppskrafterne i jämvigt, functionerna i sin vanliga gång och starkare arbete eller delarne i sin behöriga spänning, med hvad mera en medicus eller naturkunnig skulle i wetenskapliga termer lättare kunna säga. En ståndsperson, som är van vid stillasittande lefnad eller som vistande ute och i rörelse har beqvämligheter, som arbetaren ej kan hafva, kan vara belåten med mindre qvantum mat och är ofta mindre van vid myckenhet däraf, endast den är starkt födande, njuten i form af extracter, qvintessencer, kraftsoppor etc; men efter ståndspersonens behof får man ej bedömma arbetsclassen. Så orimligt det därföre kunde låta för dem som ej känna allmogens förnödenhet häruti, så sannt är det likväl att tallbarken, detta bedröfliga nödämne, i nödfall är tjenligare än det mycket mer födade islandslafven och den ändå starkare kraftsoppan av ben, som icke fylla magen. Bondnaturens anvisning häruti är rigtigare än den naturkunniges theorier och ståndspersoners olika behof. För detta behofvets skull af magfylla blandar norrlänningen och i synnerhet jemten agnar i sitt bröd, om också icke missväxtår är. På islandslava, som nu mycket rekommenderas i nödfall, är ej den tillgång att den förslår till nödbröd; allt vad däraf växer i en landsort, om det vore möjligt att upphämta alltsammans, skulle ej förslå till 8 dagars föda för innevånarne, af ett helt lass rymden, skulle man ej få ½ tunna mjöl. Lika otillräckliga blifva ben. Det säges av naturkunnige att några få ägg skola hålla lika mycket födoämne som ½ tunna surkål. Fördela dessa ägg till en arbetskarl på den tid han skulle kunna förtära endast ¼ tunna af surkålen: man ser väl hur försöket skull aflöpa eller hvilket han häldre valde.

Det vore önskeligt att de flere förslag till nödfallsföda som tid efter annan äro uppgifne utginge lika mycket från kännedom af saken och af arbetsclassens behof som från synbar berömlig välvilja; då kunde de blifva nytttige.

Boskap och deras skjötsel.

All slags boskap i Jemteland är liten till växten. Den ena orsaken därtill, som ej kan förekommas, är climatets stränghet och långa vintrar. Nära 9 månaders innestillning och stillastående måste hindra växten. Den andra orsaken, som ändå mer bidrager till liten ochb dålig race, är allmogens aldeles origtiga sätt att upföda och föda dem, hvilket är svårt att efter förhållandet beskrifva utan att bli misstänkt för bitterhet och osanna upgifter. Man har med boskapen samma sätt som med slåtterne; mycket och odugligt. Allmänt lägger sig bonden till med mer än han kan föda. Jag bedyrar att jag mer än gång sett kalfvar och får och äfven någon gång kor, hvilka om våren, för svält skull, värkeligen ej kunnat stå. Man vill hafva sitt vanliga antal, men gör, med få undantag, ej det minsta för att skaffa hö, hvarpå årsväxten, på oupodladt land är så ringa, mot på odladt. Ofta köper bonden om våren hö och halm,för 2 à 3 dubbla värdet och till det contanta belopp att han därföre, om hösten, skulle få ett par kor, och har därvid mycken svårighet att få det till köps. Denna utsvälta boskap hinner ej under sommaren taga hull och ger därunder mindre afkastning. Föreställningar härom värka platt intet. Jemtbönderna äro tämmeligen klokt folk, men bero i sina hushållssätt mer än andra mäniskor af gamla vanor; egen påtaglig fördel värkar rent af intet emot dem. Deras senfärdighet, vis inertiae och ett för stort begrep om sitt företräde och klokhet för andra människor äro orsakerne till deras oläragtighet. Efter dessa gamla vanor nedfälla de på många ställen flere tolfter furutimmer, afflå barken för att däraf göra en lag eller sörpe åt boskapen och låta timret ligga och rutna. Om någon skulle föreställa en sådan att den tid som åtgår till denna barktäkt vore bättre använd för att upplägga myrjord till gödselämne, flinar han åt honom och anser honom ej kunna förstå sig på sådana saker. Qvinnfolket sköter likväl större boskapen väl och med mycken omsorg. Deras sätt att sörpa eller koka en lag af flere slags bark, fett gräs m.m. ökar mjölken. Härtill jämte kalla illa byggda fähus äro spisar i dem nödvändiga, hvilka äfven för den ganska bistra merendels utan tö uthållande långvariga vinterkölden äro nödiga. Härmd likväl icke annat sagt än att qvinnfolket på sitt sätt göra sitt bästa.

Fårens vård är mycket försummad. Man släpper dem om våren i skogen och ser dem ej mera förr än till hösten. Sättet att klippa dem flere gånger om året bör ej ogillas: därigenom retas ullen att växa starkare.. Den kortare ullen eller så kallade väften är tjenligare till inslag i all slags vadmal än den långa, man borde endast föda dem bättre, hälst om vintren. En bättre race som för längre tid tillbaka varit införd, af vilken man fått tyskull, som den här kallas är numera urartagt och nästan aldeles utgången genom blandning med andra får. Endast bönderne i Stugu by hafva någon större omsorg om sina får. Den isländska arten, som den kallas, som dock från början torde vara från norra Skotttland och även hafva namn af utgångare, emedan de starkaste vintren böra gå ute om dagarne om om nätterne ligga i öppna skjul, för att ej af värma vantrifvas och dö ut, torde vara den som egenteligen passar för Jemtland; de tåla bättre än alla andra slag Jemtelands climat. Deras ull som ej bör afklippas mer än en gång om året är väl af gröfre slag, dock lång och ymnig. Jag har sett en gumse och tacka, som likväl var gällad och gall vid klippningen, gifva 10 marker ull hvardera. De äro betydligt större till växten och ej så sällan så feta att köttet är besvärligt att fötära. Fin ullsort lär föga vara att vänta i Jemteland, man vet att alla djurs hår blifva gröfre ju längre mot Norden. Naturen har givit vart climat sina egna djurslag: Spanska eller andra finulliga får i Jemteland och silkesmaskar i den öfriga delen af riket lära aldrig komma att lyckas.

Getter äro i Jemteland ganska nyttiga. Af all boskap gifva de mästa afkastningen, mot den föda och skjötsel de behöfva. Bark af småtall, björkris m.m. utgöra deras mästa föda och göra i Jemtelands skogar ingen skada eller afsaknad. Då de om somrarne åtfölja den öfriga boskapen till fäbodarna undvikes olägenheterne af dem i hemägorne.

Ehuru illa Jemtelands allmoge sköter sin öfriga boskap, blifva dock hästar och hästafvel mäst vanvårdade. Man har den obetänksamma vanan att gifva hästar och fålar det sämsta fodret ellere det kraftlösa myrhöet. Spillningen i stallet utkastas högst en gång i veckan; skrapa och borste brukas aldeles icke. Af hafre eller annat sädesslag kan väl hästen, för den knappa tillgången därpå, ej få det minsta; men så borde han likväl få af det bättre höet, samt skrapas och borstas och stallet snyggas. På längvägade marknadsfärder och andra handelsresor blifva de arma kreaturen ännu värre tyranniserade: de få då merendels stå i öpppna luften och svälta, huru kallt det än må vara. Jemtländska hästslaget, som är nästan det samma som det norska, är väl smått och inte lätt och rörligt, men undersätsigt och starkt, hvilket sednare man dock ej får se förr än jemthästen kommer till Ångermanland eller Helsingeland emedan desse orters innevånare sköta hästar myckete bättre. Jemtländningn tämer och brukar till körslor sina hästar för tidigt: 2:dra året börjas vanligen därmed, men borde vara det 3:dje för att tämja och det 4:e för att börja något draga.

Följande anmärkning om landthushållning och jordbruk i alllmänhet, som jag för flere år sedan gjort och jag ännu anser för lika rigtigt, torde här vara på sitt ställe.

Uti den mängd landthushållningsskrifter jag sett, af hvilka jag genomläst några få och ögnat i de öfriga som har varit tillräckligt för att finna att de ej förtjänat genomläsas, och i de samtal om landthushållning och jordbruk jag afhört och deltagit uti har jag ofta förmärkt tvänno läror eller satser påyrkas såsom hufvudsakligen nyttiga, men hvilka jag, efter mitt begrepp, anser för ganska origtiga och skadliga. Den ena är tvångsväxt och den andra calculer. Med tvångsväxt menar jag sättet att med förkortade, forcerade och konstlade vegetationsprocesser tvinga naturen att för 2, 3 år öfverträffa sig sjelf i bördighet. Hit höra jordbränning, kalk och andra ämnens bränning, tillblandning af aska och mera dylikt, hvilka utvägar jag ber att få kalla onaturliga. De härleda sig troligen från tidehvarfvetes lynne: man vill hafva allt i compendier i ginvägar, undvika arbete och taga snar vinst. Olyckan härvid är att dessa ginvägar förkastas af Naturen. Väl kan man under vissa omständigheter truga sig till 2, 3 års stark årsväxt, men därefter blir jorden, likasom människokroppen efter confortativer, slapp, matjorden förstöres, dess alstrande kraft borttages eller förvillas af de konstiga retmedlen och man förlorar i längden många gånger mer än man vann i början. För vegationen blir alltid naturens egen anvisning bäst: djup matjord eller svartmylla af rutnade växter. Tillblandningen af mineralier är god, när naturen så småningom gordt den sjelf och gordt dem likartade och incorporerat dem med matjorden el. svartmyllan, med hvilka de då förenat sig till ett oskiljagtigt ämne. Det enda männinskan ytterligare bör tillägga är rutnade vegetabilier och animalia, där tillgång är, eller gödsel, och arbete för att röra i jorden. Svedjar man och sår i askan, kan man i god sommare få ymnig skörd första gången och stundom någorlunda den andra, därpå växer något litet gräs några få år och sedan står svedjan, på samma sätt som vi se 100:de tals däraf i Jemteland, ett halft cekel eller mera utan att bära någon slags växt, knappt någon torr måssa: hvarför? Jo, matjorden blef upbränd, i askan växte ett år ymnigt råg, därefter någon tid litet gräs och därmed var den saken förbi. Genom bränning åstadkomna eller tillblandade mineralier äro aldeles ej gödselämnen, de äro retmedel. Att en och annan kan göra sig förtjenst med jordbränning och svedning därpå tviflas ej. På djup myrjord kan bränning nyttjas, ty oagtadt hvad som bortbrännes blir ändå nog matjord öfrig. Likväl är jordbränning till sin principe origtig Det är kändt att då man skall i en orörd skog taga sig före att arbeta på jorden, måste man för att kunna börja, skaffa sig rum med att svedja ett stycke; men därom är här icke frågan, utom om den ständiga jordbränningen och den skal altid komma under titeln förstörelse, nämligen af matjord och således bli motsatsen af rätta principen för jordbruket, som är production; och det enda som människan rättast sagt kan producera är matjord eller dess förökning, ty om växten bestyr naturen sjelf.

Till denna articele torde kunna räknas en del förkortningar vid sjelva arbetet för att underhjelpa handkraften, såsom stubbmörsare, hvilka jag hört omtalas och andra påfund af dylik halt. Jag tillåter mig tycka härvid att Vanbans, Coehorns och Belidors vetenskap ej har att göra med rothuggning och dylika arbeten. Hjelpmedel för handkraften äro visst ej att förkasta; men de böra ej hafva likhet med leksaker..

Ännu sämre än hvad jag kallar tvångsväxt äro, på sitt sätt, arithmetiska calculer i jordbruket ganska få undantgne. En för hvart steg, för hvar plogfåra så practisk, af årstiden och mångfaldiga natursvärkningar beroende befattning som jordbruk med landthushållning är kan aldrig underkastas regula de tri, i synnerhet hvad dagsvärken och deras värdering i penningar angår. En arbetare kan, efter som han är flitig till eller omständigheter annars gynna hans göromål, göra så mycket som 2 andra och äter så mycket som en: han får som dagsvärkskarl 3 gånger meera i contant än som dräng; han får intet för sitt dagsvärke som husbonde m.m. Sådant gör en förfärlig missräkning i calculateurens debiterade och crediterade upsats, hvilken då den ej har någon annan grund än ziffran och räkneboken, i sin progression stadnar i småagtigheter, gräl och sist löjlighet. Hushållsuträkningar åter sammanträngas i de 2:ne puncterne, rigtig öfversikt över företaget och rätt använt arbete: deras alphabet är icke ziffror, utan vahror; kan jag med mitt hushåll vara född på året, utgöra mina utskylder och andra behof? Kan jag hafva öfverskott i mina sädeslårar`? etc,. Sådana oeconomiska frågor uplösas ej med pennan, utan med plog, spade och arbetsflit: böra vara besvarade, ej i papperslappar, utan i mina visthus, och sträfvandet att komma till förmonlig hushållsställning bör ske med flera väl uttänkta försök, låt vara några misslyckade, men ej med zifferkram, som merendels är den mindre kunniges eller sjelvklokes enda utväg att få något att säga. Om, bland många exempel, en bonde vill utdika och till fruktbar mark förvanda ett sankt jordstycke eller myra och börjar med dagsvärkscalculer eftermarkegångs eller gångbart pris, så kan han afskräcka sig sjelf från hela företaget: 300 dagsvärken till äfventyrs à 1 Riksd. hvar skall han taga penningar till dem som har svårt för att anskaffa 10 Rdr till utlagor; men om han efter årgångar och andra omständigheter arbetar med sitt folk därpå, så är myran på 4-5 år uparbetad och kan kosta honom ända till och med ingen styfver eller på sin högd ett obetydligt contant tillskott, hvarpå man får så många exempel. Hvar hafva då calculens 300 Rdr tagit vägen! Jordbruks- och hushållsarbetes värde, hälst är det kan vara hindradt eller befrämjadt av natursvärkningar, kan aldrig underkastas arithmetisk calcule, på samma sätt som cubikinnehållet af en ståck eller värdering i contant, i synnerhet då det representativa myntet ej har något stadigtvarande värde. Jemten har ett talesätt när han handlar eller annars har affairer och ser att han går ut med det han förehar, hvarvid han kan förlora på en del och vinna på en annan: man får räkna hur man vill, saken bär sig för mig menar han; och däri har han kanske mindre rätt i handel, men ganska rätt i frågan om jordbruk.

Dessa calculer på papperet som icke äga någon värelig oeconomisk grund och användbarhet äro ej den minsta af orsakerna att i ett så enkelt och snarlärdt ämne som jordbruket för hvilket alla nyttiga föreskrifter torde kunna inrymmas innom ett måtteligt qvartband, så ohofligt mycket är skrifvet, få blad undantagne, af intet värde.

Det är dessutom icke fördelagtigt om man vill gifva ett tungt bondarbete form och behandling ag egentelig vetenskap. Då det därigenom tränges ur sitt ställe bland mänskliga befattningar och tankämnen, kommer det under ventilation af folk som aldrig sysselsatt sig därmed eller äga någon kännedom däraf, och som, då de skola säga någonting, vilja ersätta kunskaper i ämnet med calculer, hugskott, påfund, onödig chemie och botanik, systematisk upställning af reglor uttänkte i kammaren, en städad och kanske grann styl och ton af oracler, för att gifva saken det lärda utseende, som väl icke densamma fordrar, men författarena sjelfve tro sig behöfva, hvarunder de värkeligen kunna drifvas af den vackraste patriotisme och nitälska för ett ämne hvars stdora värde de inse. Då är också ingång öpnad för speculationer och konstmakerier af allehanda slag, anmärkningar öfver växten i blomsterkrukorne i kammaren, men icke öfver natursvärkningarne på åker och äng i Guds fria rymd, meterologiska observationer efter thermometer och barometer uti en daglik småagtig, onyttig lista, allt för att gifva ett lärdt utseende åt sig sjelfve och åt en vetenskap där de värkliga eller i oeconomien practiserande professorerne, de flitigaste och kunnigaste bönderne ej kunna läsa skrifvet och knappt behöfva det för egentliga jordbrukets skull. Förenkla, blir likväl regel här, såsom i alla mänskliga sysselsättningar.

Härmed är likväl aldeles icke nekadt att landthushållingen i sin vidd och i synnerhet däraf egenteliga jordbruket är i behof af en authorité, hvars ögnamärke förnämligast är odling och som är berättigad att till Regeringen framföra dess angelägenheter. Det blef förbehållet närvarande visa styrelse att skänka Svea en sådan Authoritè i Kgl. Landtbruksacademien, en lycklig inrättning, som knyter på det starkaste bandet emellan Konungen och Folket och är den vackraste värkställighet af det gamla kungliga minnesspråket: Gud och Sveriges allmoga.

Instructionens 14:e & som handlar om inre hushållningen bör göra upmärksamhet hos hvar och en som har sann välvilja för denna landsort. Beskaffenheten af invånarnas lynne, odlingdsgrad, husliga lefnad, sysselsättningar m.m. bestämmer deras värde i samhället eller caractheriserar dem som medborgare. Hufaderliga styrelsen och ordningen är äldst: den har grundat och stödjer samhällsordningen.

Uppfostrings och undervisningsanstalter finnas föga eller intet. Med barnupfostran står således ömkeligt till. Barnen upväxa som husdjur och få af sina tillkommande mänskliga skyldigheter innomhus och i samhället lära absolut ingenting. A B C boken och cathechesen låta de truga sig att läsa, i utanläxor af någon gammal faster, husman eller merendles sin mor, hvilka däraf hvarken kunna eller bjuda till att förklara en rad för dem. Det kan ej undgå en människokännare att inse det rätta motivet till att öfvermagarne låta förmå sig att läsa dessa utanläxor är begäret att bli ansedde för formerade människor eller berättigade till måndagsgång och utanpågångaregille: de tro sig vara barn till dess de communicerat.

Då sederne således föga äga någon moralisk eller religiös grundläggning, kunna de i allmänhet, utom hos några få väldanade, icke vara särdeles goda. Den del nationalcaractheren i dem kan äga vill jag ej här omnämna; ty uti intet afseende är jemten känsligare än i jämförelsen emellan sig och andra orters innevånare, hvilka allesamman han af en besynnerlig instinctlik högfärd, tror sig mycket överträffa i människovärde: en känsla som till och med den kunnige och i allt odlade embetsmannen har svårt att raisonera sig ifrån.

I mat öfverflödas ej med främmande producter; men af egna victualier eller pundvahror vill jemten hafva överflöd. Edast med brödet hushållas på det sättet att däri blandas agnar, som är en urgammal vana för ortens knappa sädestillgångs skull.

Klädedrägten är hos både karlarne och qvinnfolket af inhemska producter och i mitt tycke en rätt vacker bonddrägt. Qvinnfolket har likväl ett stort öfverflöd i sina silkeshalsdukar och mössor af hvilka nästan hvarenda bonddotter och piga har för mist 30 Rdr men ofta för 50 och däröfver i värde. Nästan allt hvad en sådan kan spara ihop af lönen och annan förtjenst användes därtill.

Brännvin älskar jemten trolige mer än folket i andra orter, om man endast i dem undatar de socknar som ligga närmast städerne, där denna art af liderlighet vanligen är ganska långt kommen. Barnen inöfvas rent av i smaken för denna dryck.

Bröllop och lekstugor göra en betydlig oreda i hushållningen för dem som hålla dem och äfven för dem som ej kunna undgå att tillåta sina barn och tjenstefolk att besöka sådana samqväm. Folket kommer då i en besynnerlig och förvillad sinnesförfattning eller yrsla, hvarunder de glömma allt utom sin plumpa, våldsamma dans, sitt fylleri och andra utsväfningar, hvarvid de värkeligen upföra sig som oskäliga djur; ty de vråla eller som det heter hoja för att uttrycka icke så mycket glädje, som för att lämna utbrott åt sin vilda sinnesförfattning. Efterår äro de i flera dagar utmattade, sömninge och disponerade för samma lefvnadssätt, ovillige till sina sysslor och vresige, som ej annat kan vara efter den oreda hvari deras physiska och moraliska förmögenheter kommit uti genom detta huronisk-irokesiska nöje. Det är en för sedlighet och för vår välmåga eller utkomst högst skadlig osed att bondbröllopen skola räcka en hel vecka. Bekostnaden därvid för en bonde som gifter bort sin dotter stiger oftast till 3 à 4 hundrade Rdr. Redan för 15-16 år sedan kostade det så mycket och det väl till märkande icke hos rika utan något när skuldfria böndr. Högst önskeligt och af nöden vore att detta för seder och berjning ganska skadliga bruk här, som i andra orter, afskaffades och bröllopen ej räckte längre än till måndagseftermiddagen

Sättet att fria är caractheristikt och åstadkommer äfven oredor i inre hushållningen. Karlarna gå då i mörkaste natten på fähusgällen, där bondens döttrar och pigor ligga, ej aldeles afklädda och lägga sig halfklädde, utan krus, stundom helt okända 1,2,3 stycken hos hvar. Oftast stryka de ur gård i gård, för att göra sådane fähusbesök, hvarvid väl ej så ofta den oreda förefaller som man kunde förmoda; men som denna lumpna courtise anses för ungdomens rättighet, så kan en hushållare, som vill vara ordentlig och vill hafva tyst i sin gård om natten, icke påräkna att altid hafva nattro för utpågångares buller, att få hafva sin fähusdörr igensluten under den starka vinterkölden (ty ingen jemte låter gärna igen dörren efter sig), att få sina döttrar och pigor uthvilade och fredade för oanständigheter, och kan ej heller vara säker att ej någon af dem blir häfdad, som nu för tiden börjar bli mindre sällsynt än förr. Dettta sätt att fria och umgås med qvinnfolket kallas: gå utpå. Vid sådanane nattvandringar värkställas också nidingshämd, med att förstöra åktyg, fiskredskap och dylikt, samt äfven göres smärre skada för ro skull Jag skulle ej hafva omnämdt denna orten egna osed (utom kanske i Hejeådalen och en del af Helsingland) om den icke vore i sammanhang med en ännu mera oförskämd vana som kallas gå måndagskarl som vill säga att måndagen och tisdagen i hvar vecka, utom andetiderne, drifva omkring till andra byar, supa, gå utpå och annars roa sig. Denna grofva oordning är väl ej ännu likka allmänt och lika oförsynt öflig i alla socknar, dock i de flästa. Jultiden eller ungefär 3:ne veckor från julafton är en aldeles gifven utpågångare- och måndagsgångaretid, hvarenda dag. Dansar och lekstugor hållas då så ofta det faller ungdomen in och bränvin och en birfilare kunna öfverkommas. Hvad oreda sådana skändeliga missbrujk göra uti inre hushållningen är lätt att inse. Den som ville med husbonderättighet hålla sin gård fri för sådane kringdrifvare skulle utsätta sig för nidingshämd. Jag har hört anmärkas af äldre folk att utpågången och måndagsgången blifvit i sednare åren, mycket mer än förr, trägen, oförsynt och åtföljd af större och flere oordentligheter.

Handelslust och lust till långvägade marknadsbesök, ofta onyttige eller utan någon uträkning är allmän och så stark att den blifvit ett behof. Ganska ofta händer att en handlare, som föresatt sig att ej resa till en viss marknad eller göra en handelsresa, då tiden därtill nalkas får en trånsjuka att komma dit och, tvärt emot sin förnuftiga föresats, ger sig på vägen. Många af ortens innevånare hafva sagt mig det sjelfve om sig sjelfva; det är dessutom en allmänt känd och omtalad sak. En alfvarsam rättelse häruti är högst nödig. Det är förargerligt att den 18-20 åriga ynglingen skall få välja emellan att tjena och att skoja landet omkring, för att stegra upp tillborga sig vahror, med hvilka han sedermera gör längre färder utom orten och har ofta hem silkeshalsdukar, cambridge m.m. för att vinna på hemma och därigenom få ersättning och vinst på hvad han under upköpsfärden i gårdarne betalt för mycket, och blir ett vehicel till öfverflöd och luxe, samt sjelf lat och onyttig. Handeln med Norrige för att där afsätta smide, helsingeväf, getskinn, humla och hemföra sill och torrfisk är nyttig.

Idogheten i hvad ämne som helst är ganska liten, och så liten att bönderne på långt när ej allmänt kunna förfärdiga trädvirket till deras enkla åker- och arbetskörredskap och dylikt. Endastd qvinnfolket utmärker sig i uållspånad och -väfnad till vadmal, som, utom victualievahrorne, hvilka äfven av qvinnfolket tillredas, är ortens enda förädlade afsättningsvahra. Det är en af hushållare erkänd sak att qvinnfolket i allmänhet göra mera nytta än karlarne.

Uppfinningsgåfva äger jemten nästan aldeles ingen; men efterapar förträffeligt, hvarpå man får flere ganska vackra prof.

Till kroppsstyrka är jemten lik den öfriga delen af den svenska nationen; på densamma kommer likväl i all slags hushållning och arbete mindre an än på arbetsflit.

Folkets lynne eller nationalcaractheren till hela dess beskaffenhet går jag här förbi dels för den ofvananförde egenkärlekens skull, dels emedan jag ej tror mig kunna säga så mycket fördelagtigt därom som jag önskar.

Skicklighet om omtanka i byggnads- och boningssätt saknas alldeles. Nästan aldrig byggas hvad för hus som hälst varagtiga och varma, utan slarfvas upp. Indelningen af boningsrummen visar ingen omtanka, utan är förmodeligen efter sitt 5-6 hundraåriga modell. Åtgången på ved och dagvärken därtill är därföre otrolig. Bondhus använda öfverhufvud 100 lass om året; ståndspeersoners, såsom prästgården 5 à 6 hundrade.

Snygghet af alla slag är ganska sällsynt, utom i klädsel till kyrkan och samqväm.

Vaccinationen har jag funnit äga någorlunda förtroende hos allmogen. De hafva sällan den hos bondfolk annars ofta befintliga fördomen att den är ett ingrepp uti den af den Högste faststälde natursordningen: dock likväl mäst för det att den ej kostar någon betydelig contant utgift.

I sjukdomar söka de annnars sällan läkaren, mäst af orsak att undvika bekostnad på något så ovisst som utgången af en sjukdom. Men för några få skillingar från Apotheket, hvad som hälst, anse de sig hafva fullgort skyldigheten mot en sjuk.

Husbehofsfisken.

Däraf har Jemtland mycken tillgång, för de talrika sjöarnes skull, men allmogen handterar dem, i de flästa socknar på det oförnuftigaste sätt. All den småfisk, hur små som hälst, som någonsin kan öfverkommas, förödes utan skonsmål med synbaraste rofgirighet. Delägare i fisken täfla med hvarandra om att hafva de finast bundne notarne, ifrån 9 till 13 hvarf eller maskor på qvarteret, hvarigenom fingerslång småfisk hoptals upödes och blir stundom, då den är för små att upränsa, mat för svinkreatur. Fåfängt har jag funnit vara att föreställa dem att de förstöra för si sjelfve: begäret att taga för sig är för starkt. På detta sättet äro många goda fisken, dels minskade, dels aldeles förstörde. Orten är därigenom i saknad af många 100 tunnor fisk, som den förr haft, då förödelsen ej var så stor. Man har exempel på att i arfskifte fisket blifvit ansett för lika godt med gården det tillhört. Ordning häruti är högst af nöden.

Djurfångst.

Skogsfågel är den betydligaste och därnäst elgar. På fågel är endel år ymnig tillgång och andra åter ganska liten, förmodeligen däraf att han hitflyttar från från angränsande stora ödemarker och flyttar åter bort. Något gör också vårens beskaffenhet: är han kall och starkare köld kommer sedan honan värpt, måste aflet minskas. Äfven bidrar nedrig fångst med snaror om våren något till minskningen. Emellertid gör väl hitflyttningen från andra stora skogsmarker det mästa då god tillgång är.

Efter alla underrättelser har Jemteland fordom haft stot öfverflöd av elgar. Det synes äfven af de mångfaldiga elgsgrafvar, som förefalla öfverallt, ej sällan nära intill gårdarne. Men sedan folket, för 40, 50 år sedan, börjat jaga dem på skidor på skaren om våren, äro de nu mycket förminskade, dels nedskjutne, dels bortjagade ur orten. Så snart ett elgstånd blir kändt, göra snart sagt alla i nejden som kunna löpa på skidor ett allmänt skall, likasom de värsta odjur vore i skogen, fast de föga kunna skjuta eller förstå sig på den jakten. Efter ett par tre års sådan jakt äro de så förödde att de knapt synas till. Då de få som kunnat komma undan förföljelsen, om några år förökat sig, blir det åter en ny och nitisk skallgång. Elgarne hinna således ej att föröka sig, ehuru de, för att vara så stora djur, äro rätt afvelssamme, emedan kon får tvänne kalvar i sänder, som elgjägare påstå.

Öfriga djurfångste är obetydlig. Harar, räfvar, eckornar, hermeliner, som förefalla något i alla socknar, mårdar, som fås mäst från Ströms socken, äro ej betydlige articlar af djurfångsten.

Ämnen med vilkas bearbetning och förädling allmogen kunde sysselsätta sig, utan attt försumma boskapsskötsel och åkerbruk, finnas flere. Hindren däremot äro likväl betydligare än att de i stort eller allmänt kunna begagnas. Dessa hinder äro:

1:o Jemtelands aflägsenhet från andra orter, i synnerhet från närmaste sjöstäder eller Hernösand och Sundsvall, med brist på vattuled till dessa städer.

2:o Innevånarnes af arbetsclassen ringa industrie;

3:o Dyr föda och brist därpå.

Att uphäva dessa hinder anser jag för omöjligt. Indalselfven (eller Jetelandselven , som den borde heta) kan säkert aldrig upränsas tilll mer än flåttning, men icke att befaras med båtar eller pråmar. Folkets uti århundraden grundlagda caracther kan ej ändras: största delen därav svälter och tigger häldre, då nöd är för handen, än uttänker någon ny näringsgren eller arbetar i någon känd. Födan blir för dyr och svårt att anskaffa för att lämna förtjenst öfrig.

Emellertid böra några af dessa ämnen omnämnas. Af kalksten, som kan brännas till god fastän grå kalk finnes det öfverflöd att litet sagt, hela Europas behof däraf skulle kunna fyllas, om Jemteland låge så till. Jordytan är däraf nästan öfvertäckt. Inga åkrar finnas som ej hava 1000:de tals lass uplagda i rösen; 3:dje eller 4:de delen af deras yta är dessutom täckt med smärre kalksten. Botten på stora sjöar, t.ex. Lockesjön består stundom hel och hållen af uplöst kalk, likt malen krita och kallas här bleka, hvilken äfvenledes till stor mängd finnes i floar och myror. Kalkstenen är ej hård och kunde därföre lätt apteras och huggas till byggnads och andra behof.

Täljstensbrottet i Handöl gifver de snyggste kokkärl. Det borde drifvas i stort, emedan dessa kärl äro begärliga utom Jemteland; men det borde ske af ett bolag och under vederbörlig tillsyn. Nu är det så vanvårdat att betydeligt arbete fordras endast för att ränsa det eller bortföra det myckna täljstensgrus och affall af hvad som hittils blifvit tillvärkadt och är qvarlämnadt i sjelva brottet, samt betydligt hindrar brytningen. Kokkärilen borde också få mer än en form.

Ehuru barrträden i Jemteland naturligtvis gifva mindre kåda än i ett varmare climat, kunde dock, för skogarnes vidds skull den mängd däraf samlas att en fabrik för terpentin-, harts och kimrökstillverkning borde kunna inrättas.

Tjärbränning kunde således äfven ske.

Måssa tjenig till färgning, af flera slag finnes till öfverflöd i en så måssbelupen ort som Jemteland.

Vadmal, finare och gröfre, ostampadt och ofärgadt är den enda förädlade Jemtelandsproduct som förekommer i någon mängd till afsalu och till värkeligt godt köp. Det tillvärkas innom bondhusen och borde vara ock nyttjat i andra orter; ty med skicklig ytterligare beredning blir däraf ett godt medelfint kläde.

______________

För att leda enna lilla oeconomiska beskrifvning öfver Jemteland till något slutomdöme för dess odlling, bör jag omnämna eller likasom i en recapitulation och sammandrag samla, Hindren för – och utvägarna till Jemtelands oeconomiska förbättring.

Hindren för Jemtelands oeconomiska förbättrig äro:

1:o Climatets bisterhet genom minst 2 månaders längre vintrar än ide flesta andra orter och således kortare somrar, hvarunder de kalla fjälvindarna och fråst hindra växternes fortkomst och förstöra dem, med öfriga följder däraf för hushållningen.

2: Matbrist. Hvar och en som uti någon följd av år varit hushållare i Jemteland kan ej undgå att finna att näst det bistra cimatet och som föjd däraf det största hindret för att kunna upbringa ortens jordbruk till hvad det då kan bli är matbrist för arbetarne, hvilket hinder är minst dubbbelt större än den i alla tider öfverklagade penningebristen. Ett 2-3 missväxtår efter hvarandra eller nära intill hvarandra, då man får half och mindre än half gröda, då bonden, som ganka vanligt är, måste sätta sig i betydlig skuld för att kunna lifnära sig och de sina, göra det omöjligt för honom att föda så många arbetare han behöfvde, eller kunde få tillgång till och minst att föda dem som sig bör för att kunna drifva på arbetet. Orten kan då ej sysslesätta alla sina arbetsföra armar, så få de än äro. Utvandringar för att tigga hafva altid skett i sådane årgångar, af den fattigare delen och skola altid ske af det oöfvervinneliga skälet att orten då ej har half föda eller mindre för året. Ingen kan vara okunnig om att maten för dagsvärkskarlen i medelmåttigt goda år räknas minst till dubbelt värde mot dagspenningen och således ännu mer i missväxtår. Det är ganska rigtigt att man bör hafva mycket arbetsfolk för att få mycket arbete gordt, endast man kommer ihåg att man bör hafva mat för dem, hvarpå i Jemteland en del årgångar är större brist än i någon annan landort af orsak som ofvanföre anfört är att missväxter här oftare förefalla och mycket svårare än annorstädes. Och här i orten får man sällan i goda år någon enda som arbetar på egen kost, mot contant i ett för allt, och i missväxtår rent af ingen, ty det omöjligt för arbetaren att få köpa mat till snart sagt hvad pris som hälst. Därföre får man också aldrig torpare som arbeta eller kunna arbeta på egen kost. Hur skall torparen det kunna göra, då på hans torp växer föga eller intet! 3- 4 undatag af sådane torpare som kanske finnas i orten bevisa intet mot daglig erfarenhet och flere misslyckade försök. Det blir därvid: i de täta missväxtåren stadnar all odling och måste stadna. Jordbrukaren har då största svårighet att få sin åker besådd och att kunn föda sitt folk om våren, slotte- och skördetiden, då för det tyngre arbetets skulll väl något kraftigt till kroppens upppehälle behöfdes men han likväl nödgas drick vatten och äta uslare agnbröd än vanligt och ej sällan, i flere socknar, barkblandadt.

3:o Allmogens uråldriga origtiga bruk och vanor vid jordbruket. Dessa är ofvanför vidrörda och bestå de förnämligast i att gräs icke odlas; utan att de upsöka alla usla skogsslåtter och myror de kunna öfverkomma, där det ringa kraftlösa höet ej betalar bärgningskostaden; samt att de föda och sköta sin boskap illa, eller svälta den.

4:o Brist på arbetsflit.

5:o Sträng rotering. Då i andra landsorter från 9 tilll 12 tunnland i skatt anskaffa och underhålla soldat, åligger denna skyldigheti Jemtland gårdar om 3- 2 och stundom 1 tunnland. Regementets första inrättning vid indelningsvärkets utkomst är orsaken därtill. Det blev nämligen ett gränse- och landtvärns-regemente mot Norrige, med rättighet att ej commenderas utom orten, hvarken mot fienden eller till arbete, utom att göra garnizontjenst i Stockholm då så behöfvdes och kunde ske. Regementsmöten föreföllo till för circa några och 20 års sedan sällan. I orten får ännu ej värfvas för andra regementer. Men med dessa och kanske flera förmåner som rotehållarne fingo ansågs dock för omöjligt att de skulle kunna utgöra roteringen utan understöd af Kronan, hvarföre ock, efter gårdarnes skattetal, dem tillslogs några daler silfvermynt, hvilka de ännu bekomma och som i början, efter de tidernes varupriser, betydde något. Alltsammans i afsikt att göra det möjligt för det folk- och varufattiga Jemteland att underhålla behöfligt antal soldater för sin gräns mot Norrige, då ifrån närmast liggande regementers samlingsplatser eller Vesterbottens, Helsingelands och Dalarnes är från några och 30 till 70-80 mils väg, samt således på flere hundrade qvadratmils jordyta ej fanns annat krigsfolk än Jemtelands regemente. För detta ändamål ålades också orten att hålla 100 man af regementet beridne, som ytterligare ansenligt betungar. Sednare tiders förändrade skick har gort att de flästa af dessa förmåner försvunnit. Regementet har blifvit ansedt för ett fältregemente lika med de öfriga. Det kommenderades i kriget 1788 mot fienden, en del till Finnland, en del till Götheborg; i 1808 års fälttåg en del till bohusländska gränsen, en del till Finnland; i 1809 års fälttåg hela regementet till Ångermanland och Westerbotten mot ryssarne, efter hvilka fälttåg, för folkbristens skull, mot regementets numerair recruteringen blef ganska svår och ej på flere år kunde värkställas. Då nu dessutom det kontanta tillskottet af Kronan, för de högt stigne varuprisen och sedelmyntets omväxlande värde, ej i värkligheten upgår till 10:de -12:de delen, mot i början, då mötespassevolanceafgiften tillkommit, då beklädnadsskyldigheten blifvit ändrad och ökad, då legan för en soldat stigit till flerdubbelt (utan att soldatens villkor äro förbättrade) är denna stränga rotering ett stort hinder för Jemtelands oeconomiska förbättring.

6:o Penningebristen, som vid missväxtår är större än vid goda år, men altid kännbar, gör väl mindre hinder än matbristen men dock ej obetydligt. Då jordbrukaren ej har till sina contanta utgifter till utlagor af alla slag, med mera, utan nödgas låna eller utpantas, måte sådant öka den vanmagt hvari miväxter och ett hårt lufttreck med sina öfriga fölgder försätta honom. Ortens penningetillgångar består uti hvad för regementet aflöning inflyter cirka 16000 Rdr B:co, Gustafsbergs kopparbergs utgifter, boskaps, smörs, skinnvarors och något fågels afsättning. Dessa articlars contanta belopp i summa vet jag väl ej; men då man häruti, som i många andra oeconomiska fall, dömmer rättare af värkan än efter calculen, är en längre erfarenhet av saken tillräcklig för att finna att debet och credit går illa ihop, eller att penningebrist är. Det vet jag ¨åtminstone att de contanta inkomsterne ej betydligt öfverrstiga kronoutlagorna, som utgöra ungefär 40,000 Rdr B:co, ty annars skulle orten ej behöfva vara skyldig för undsättningsspannmål 30-40 och såsom för 3 år sedan 60,000 Rdr B:co. Härvid vore önskeligt, hvad då ej tör kunna ske, att de fördärfvelige krammarknaderne afskaffades. 30 eller flere köpmän komma då från närmaste städer till så kallade Gregoriemarknad ock afsätta då samt på de andra smärre marknaderne för i det minsta 20,000 Rdr B:co kramvahror, som icke allenast ej äro till minsta nytta, utan i dess ställe till skada, genom den luxe och täflan däruti de införa bland allmogen och penningr de medtaga. Alla tjenstefolkslönerne gå till en början åt för att hos bonddöttrar och pigor underhålla ett silkes- och cambridgehalsduksförråd af 40-50 riksdalers värde och dessutom camelotsklädningar, cattunsförkläden och dylikt, samt, det man mindre kunde tro, något äfven till confect ådt damerne. Öfverflödet kan nog vara känbart ändå utan att carvaner af modekrämare besvära orten.

Utvägarne att uphjelpa Jemtelands landthushållning och jordbruk till hvad det efter dess beskaffenhet kan bli, äro:

1:o Gräsodling genom växelbruk eller circulationssäde. Jag har ofvanföre i articlen Gräs omnämndt huru det ungefär bör ske. Jag vill endast repetera att växelbruket bör verkställas med korn eller om så skall vara, med blandsäd af korn och hafra och med gräs eller gräsfrö af inhemsk växt. Circulation af råg, korn, ärter, klöfver, saint foin etc. passar aldeles ej för orten och climatet: man skall nödvändigt få missväxt på 2-3 slag och komma i oreda med circulationen och jordbruket. Jemtländskt gräs och det sädesslag som mäst låtit sig naturalisera sig är det rätta och minst vidlöftiga.

2:o Boskapsskötsel. Därvid behöfver man ej förfara med vidlöftiga utfordringsmethoder, med förmodade förbättringar vi fähusbyggnader och dylikt: en jemtländsk stillpiga, som har gott sätt meed boskapen gör mycket mera än marktalet på hö och halm och dimensionerne och indelningen af fähusen. Mycket hö och mycken väl född boskap är alltsammans, för att få mycken ladugårdsafkastning och att få hästafvel i gång. Oxar är föga uträkning att upföda och bruka till afsalu och körslor i Jemteland. En unghäst af gott slag betalas bättre än 3 oxar och mycket förr. I tredje året är man säker att efter nuvarande pris, få minst 100 Rdr B:co för en god ungdhäst, och bör, om man slagit sig med alfvare på gräsodling, vid en någorlunda god gård kunna sälja en sådan om året. Oxen äter väl mindre än hästen, men ej efter skillnaden i värdet: skall han arbeta äter han mycket. Oxen passar mindre till körslor, är mindre rörlig för att upköra åkrarne med sina mångfaldiga stenrösen; är för senfärdig att i hast hinna upköra dem vid sådden, hvarvid ofta 4-5 dagars sednare sådd, som bekant är, gör dålig årsväxt; passar föga med sina låga ben vid körslor efter foder i skogden, ofta från ½ till 1 ½ mil från gården, då ingen väg finnes.

3:o Jordpärons plantering. Därom är ofvanföre nämdt, och anser jag för öfverflödigt att vidare påyrka att lös, fet jord och ogräsets bortränsning därvid är det angelägnaste att iackttaga.

I min tanka är således gräsodliing uti omväxling med korn, boskapsskötsel med hästafvel och jordpärons plantering de enda, af naturen mäst gynnade större utvägar att uphjelpa Jemtelands jordbruk och landthushållning till hvad den då kan bli. Och vad innevånarne sjelfve angår: sedlighet och arbetsflit, hvarigenom deras värksamhet blir rigtad till production och ej uptagen af handelsspeculationer, vinningslystnad och merkantil anda med sina fölgder. Dessa 3:ne hufvudarticlar utesluta ej odling och försök med mindre vigtiga.

_______________

Sista conclusionen vid en med någon sakkännedom och med kärlek till sanningen gord undersökning om Jemteland i hushållsafseende har altid varit och kommer att altid bli den utlåtelse man berättar att Högstsal. Hans Maj:t Konung Carl XI vid en oeconomisk resa här i orten haft: Af Jemteland är intet att göra. Denna sanning rätt tagen eller förstådd står än i dag lika klar. Ändras, jämkas, förbättras, draga tillfälliga fördelar, det kan ske; men aldrig kommer Jemteland i likhet med Sveriges öfriga norra landsorter. Naturen, hvars beskaffenhet man väl bör rådfråga och draga fördel af, men som aldeles ej låter besegra sig, har tydeligen ärnat det till hemvist eller tillhåll för några spridda åboer på en stor jordyta, som få hjelpa sig så godt de kunna. Därföre blir det ock en evärderlig regel att (om jag annars kan bruka ett mindre höfligt men egenteligt ord) icke äflas mycket med Jemteland. Dess många egenheter, olikheter och svårigheter mot andra rikets provincer göra alla bemödanden fåfänga, hvarföre det också bör hafva mycket om ej allt i hushållning och jordbruk på eget sätt och inte mycket betungas, ty då blir däraf ännu vissare ingenting. Ehuru jag ej tror på oracler, finner jag således likväl på det lifligaste att i detta konung Carl XI:tes föregifna korta omdöme om Jemteland ligger så mycken och säker sanning att den sedan den tiden eller mycket öfver 100 år, i värkligheten bevisat sig sjelf. Oagtadt innevånarnes förmodade eller värkliga tröghet och gamla oriktiga vanor vid jordbruk och landthushållning, plär det annars på ungefär 130 år kunna bli något af en landsort, om däraf något är att göra. Då jag som sagt är icke tror på oracler vill jag ej heller sjelf förtjena minsta misstanka för oracelspråk, utan för att aldeles undvika det, till öfverflöd repetera det som redan är bevisadt i hela denna oeconomiska underesökning. Således tror jag för det yttrandet: af Jemteland är intet att göra icke starkare bevis är möjligt eller behöfves än att Jemteland för 1812 års misssväxt skull feck undsättningsspannmål af Kronan till utsäde och föda för minst emellan 60 och70,000 Rdr B:co, äfven för missväxt 3:ne år i fölgd eller åren 1815-16 och 17 fått betydlig mängd undsättningsspannmål, för hvilken orten ännu häftar i stor skuld, som den ej kunnat betala. Föreställom oss nu att denna undsättning ej ägt rum: hade då annat möjligen kunnat ske än hvad i Jemteland skedt i århundraden, som man ganska säkert vet, eller att den fattigaste delen, och bland dem många bönder och gårdsägare, sedan de nödgats sälja tenn- och kopparkärl med mera, tagit nycklarne ur dörrarne och gått ut i andra landsorter för att tigga? hvarunder flere af de utvandrade dödt borta, deras gårdar kommit i lägervall, blifvit kronogårdar o.s.v. Om någon skulle vilja svara mig på denna fråga eller bevis, han göre det ärligt, utan vridning, med sakkännedom, med allmän öfversigt över det hela och om han vore infödd, med mera kärlek till sanningen än vanlig förtjusning i den ort, där Försynen låtit honom födas hit till verlden. Nog är Jemteland ett godt land, så länge man är där, som nu i 4 år av de sidsta 8, fått äta af Uplands, Södermanlands, Skånes, kanske Tysklands och Lifflands åkrar och har något att betala med. Men lef endast av vad där växer och möjligen kan växa! Kännedomen af orten säger oss tydligen att om ej naturen här ändrar sitt i århundraden eller årtusenden vanliga lopp och skick, det skall bli en afgord omöjlighet för arbetarne att föda sig utan främmande hjelp och ökade skulder, under det de sysselsätta sig med den föregifna möjliga natursförbättringen att afskaffa grönår och fråstår som göra missväxterne eller genom odling förmildra ett climat sådant som det här ofvan beskifvna, det vill säga: göra en omöjlighet. Jag skall medge att allt hvad jag har anfört är ren galenskap om man endast vill laga så att enda kirsbärsträd, en enda lönn, som tåla södrare orters luftstreck, växer i Jemteland. Säkrare måttstock för climatets beskaffenhet än att det kan ske, lär man ej behöfva. Barrträdens sena växt uutvisa detsamma.

_____________

Det särskildta om Lockne socken.

_______________

För denna gång vill jag sluta närvarande lilla beskrifning eller afhandling, med försäkran att jag aldeles ej i detta ämne tagit till pennan för att vara ny eller egen; ty de anförde sanningarne äro ej mina utan ceclernes och naturens; och aldra minst för det att jag skulle hafva rätt, utan endast för att göra en ärlig undersökning om saken och låta resultatet af den samma bli, icke hvad jag vill, utan hvad det, efter allmänna människovettets och erfarenhetens anvisning kan bli, eller att af Jemteland är föga något att göra, hvarföre det ock ej kan deltaga i utskylder och onera lika och på samma sätt som andra, af natur och öfriga omständigheter mera gynnade eller mera odlade och odelbara landsorter.

Tillbaka