Varggubben                     

               

Det sägs att om man ska starta någon form av verksamhet så måste man ha en affärsidé, annars går det aldrig väl. I slutet av 1700-talet fanns det i Jämtland en man som hade skaffat sig en affärsidé. Trots det gick det till slut illa, ty myndigheterna ogillade hans företagsamhet. Den här mannen var känd under olika namn, han kallades Varggubben men också  Rödskägg eller Getgubben. 

Han skyddade allmogens boskap mot vargar och han var billig, alla som ägde boskap behövde bara betala en styver per år för att få sin boskap fredad mot vargar. Det var det som var affärsidén, om tillräckligt många som bodde i Jämtland betalade den låga avgiften så skulle han ha sin bärgning. Han hade ett magiskt föremål som hade makt över vargarna, det var en liten gubbe som kallades Spiritus och som var tillverkad av ett tranben. Genom att kasta ut stycken av döda vargkroppar sade han sig kunna sommartid avhålla dessa odjur från vilken ort han ville.

Enligt Varggubben hände det sig i Hälsingland att häradshövding Amberg honom en gång hade dömt, då hade Varggubben satt nio eller tio vargar på honom så att häradshövdingen hade blivit nödsakad att bedja honom att visa dem bort och fått betala fyra daler för detta. Varggubben hade då med sin Spiritus skickat bort vargarna. 

Men myndigheterna i Jämtland var på den tiden skeptiska till New Age och när Landsfiskal Jonas Granbom fick höra att Varggubben var ute på Norderön och inkasserade sina avgifter skred han till handling. Varggubben anhölls och ställdes den 24 januari 1797 inför tinget i Hallens tingslag. Den man som ställdes inför rätten kallade sig Hindrik Michelsson Norman, och nu citerar vi domboken:

”till växten och kroppskrafter medelmåttig och vars utseende föråldrats genom ett långt rött skägg, utmärkte vid pass 70 år, angav att han var 90 år gammal, men född, efter vad han kunde påminna sig, 1719 på Finnskogen i Skillingsmarks Socken, Holms pastorat och Karlstads län, varest hans nu mera länge sedan avlidne föräldrar, avskedade Soldaten Michel Påhlsson och Kerstin Hansdotter innehaft ett Torpställe, vilket sedermera ska ha tillfallit äldste Brodern Hans Norberg.   

Norman har i unga år blivit soldat vid värvade Hamiltonska Regementet, där han tjänte tjugosex år, under vilken tid han, kommenderad av Kapten Ekstedt årföljt svenska armen, 18 000 man stark till Hamburg, och bevistat därefter Pommerska kriget och det därvid förefallne fältslaget vid Verbellin, där han blivit tillfångatagen av Preussiska armen och förd till fästningen Malkin varest han i fyra år måst sig uppehålla, och däruppå under Preussiska Kapten Liljeskölds kommando bevistat fältslaget vid Malkin-hed mot Österrikiska och Ungerska armén, av vilka han åter tillfångatagen fördes till Ungern, men, genom den liten tid därefter slutne freden, utur fångenskapen befriad, återkom till Sverige och det Hamiltonska Regementet, som då beordrades till Finland och Sveaborg, där han, i anseende till fängelse blessyrer, vartill tecken nu föregåvos, synbart ifrån krigstjänst skall undfått avsked, och begivit sig till Stockholm.  

Därstädes har han då, vid 40 års ålder, trätt i äktenskap med avledne Gardessoldaten Ingebert Hansson Färdins änka, Kerstin Hansdotter, med vilken han nu under 60 års sammanlevnad, avlat Tio barn: av vilka endast tvenne, Michel och Hans Norberg, den förre smed och den senare, 28 eller 30 år gammal, saltpetersjudare, än skola vara  i livet. Försedd med avskedsbrev från krigstjänsten har han med sin Hustru utan ärende rest till Jemteland, och Hammerdals Socken, till den sistnämndes föregivne Syskonbarn, Torpare-hustrun Kerstin Sjöberg i Åsen, ifrån vilken tid han mest i Jemteland och stundom i Helsingland, kringfarit samt sysselsatt sig med förfärdigande av vävskedar och näverskäppor samt fiskande; varande Norman, av den orsak ej mantalsskriven, att han, såsom avskedad soldat, förmodat sig vara från alla utskylder fri och dessutom icke mera i behov av annan säkerhet, än sitt utur krigstjänsten undfångne avskedspass, vilket dock för åtta år sedan vid en eldsvåda skall förekommit.” 

Häradsrätten var inte imponerad utan tyckte sig finna många orimligheter i hans vittnesmål, men Varggubben genmälde att hans hårda liv måhända försvagat hans minne, ehuru han med all flit sökt meddela en sannfärdig upplysning om sitt levnadslopp, Det tranben han använt, hade han hittat i en by i Ungern, ”den för sitt roliga utseende upptagit, och jämväl stundom för de lättrogne, ordat ett och annat om dess besynnerliga beskaffenhet och nytta, ehuru han själv var övertygad, att den tjänte till ingenting.” I övrigt så tyckte sig Norman, eftersom han ej tillfogat någon människa det minsta ont och endast av nöd försökt få en bärgning på sin ålderdom, vara helt oskyldig efter som avgiftens erläggande berott på folkets godhet och frivilliga samtycke.

Som vitttnen kallades Bonden Erik Olofssons Hustru Agnes Grelsdotter i Låsböle, Drängen Jacob Nilsson därsammanstädes, Nämndemännen Anders Pehrsson i Halabacken och Påhl Mårtensson i Getåsen, Bonden Nils Mårtensson i Trusta, Fältväbeln Petter Gärdvall samt Bonden Pehr Påhlsson  i Högsta

 Agnes Grelsdotter berättade att då hon för fem år sedan bodde i Finsätt i Alsens Socken, hade Varggubben med två söner och hustrur kommit till henne och begärt att få något i sina säckar, men ej utlovat något ont. Strax efter Kyndelsmässan 1796, då hon bodde i Låsböle, hade samma man och hans son Michel med hustru kommit till Byn, och av henne fodrat åtta styvrar och brännvin, för det han i åtta års tid getat eller vallat vargarna och dymedelst förekommit all skada av dessa odjur för vittnets boskap, men när hon sagt sig ej hava penningar, hade Gubben, stampat och hotat, men slutligen låtit sig åtnöjas med tobak och mat.   

Jacob Nilsson i Låsböle, att under det han i sistlidne vecka varit hos Enar Pehrsson i Böle, hade Getgubben kommit och pockat att utfå sin lön med tio styvrar, för det han getat i 10 år. Enar som legat uppå sängen, tillsade då Hustrun att giva honom två styver, vilket han förklarade vara för litet och ej förr efter mycken motsägelse emottog, under förbehåll, att för det övriga anhålla ull, varav han ock bekom något, det han även tyckte vara för litet och därför yttrade sig: ”Den rikaste kvinna giver mig minst.” 

Sistlidne år hade vittnet jämväl hört samme man, kräva 10 års lön, tio styver utav Bonden Olof Andersson i Getåsen, då han fick något penningar, vars belopp vittnet ej hade i minnet. 

Anders Pehrsson i Halabacken, att sistlidne år, hade Warg-gubben inställt sig hos honom och av honom såsom ock i granngården fordrat åtta styver för åtta års getning, då vittnet för grannhustruns räkning givit honom åtta styver och för sin egen del brännvin. Uppå vittnets frågor, varest vargarna nu vore, sade gubben sig hava skickat dem norr i fjällen, dock hade han icke visat sig otidig, utan endast påstått sin rättighet, med utlåtelse, att en styver om året ej vore för mycket.  

Påhl Mårtensson i Getåsen, att sistledne år, hade Warg- gubben för getande av honom begärt och fått fem eller sex styver, och åter i början av nästlidne vecka pockat att få tio styvrar för samma åtgärd i tio års tid, då vittnet givit honom för fem styver brännvin.  

Nils Mårtensson i Trusta, att nästlidne lördag, har Warggubben i vittnets frånvaro krävt utav dess Hustru tio års lön och husrum över natten, för det han fredat deras boskap ifrån vargar, då han i stället fått en kanna korn. Då vittnet själv om aftonen hemkom, hade, under förnuftigt samtal, gubben utur en skinnpung upptagit en så kallad Spiritus, vilken han hållit i handen och synts rörlig, då varggubben sagt, att denne Spiritus vilken han kallat lille getne gubben, varit borta tre veckor uti fjällen, samt att densamme, som vaktade kreaturen, morgonen därpå åter skulle avresa, så att han endast finge hava honom över natten.   

Fältväbeln Gärdwall, att vårtiden sistlidne år har Norman till vittnet inkommit, och berättat sig hava getat vargar i fyra år och därför såsom lön av alla Socknar  i landet uppburit åtta styver på röken, varom han ock av vittnet, dock på hövligt vis anhållit, men endast fått tobak, varefter han yttrat sig, att om man ej ville giva honom sin betalning, skulle han än en gång framsätta vargar.

Till detta nekade  ej Norman, men förmodade, det han vid det tillfället varit drucken. 

Pehr Påhlsson, att 1795 om vintern, då vittnet varit borta, hade Warg-gubben av vittnets Hustru krävt åtta styver, såsom lön för fyra års getning, då han fått en skilling samt mat och brännvin. Därefter har han börjat slå sig på bröstet och framdraga en svart pung varest han hade sagt sig hava den, som skulle framskaffa vargar. När han slutligen bortgått, hade han förmält sig hava två styvrar att fordra.  

Härefter erkände Hindrik Michelsson Norman att han för 17 eller 18 år sedan först börjat komma på tanken, att angiva sig kunna styra vargar, varmed han börjat uti Helsingland, och sådant därefter beständigt under kringfarande i Jemteland fortsatt.  

Landsfiskalen, som nu ansåg Normans brottlighet vara till fullo uppdagad, yrkade ansvar och straff för hans kringstrykande och därunder övad vidskepelser och bedrägeri, samt att han måtte ifrån orten bortskaffas. 

Häradsrätten fann att denne Norman, som var så gammal och bräcklig att han ej kunde ådömas spöstraff, dock för utövad vidskeplighet och bedrägeri, varigenom han den enfaldige menigheten förlett, skulle straffas med tolv dagars fängelse vid vatten och bröd å Frösö landshäkte och därefter till dess angivne födelseort i Wermeland med tjänlige medel avskaffas. 

Så blev det att Varggubben blev transporterad till Värmland och allmogen i Jämtland fick hitta andra sätt att klara vargplågan.