Dragon Hammardals sorgliga död.

I anledning av den olyckliga händelse sig uti Hallens Kyrkoby den 4 sistlidne Septembris tilldragit, att Dragonen Nils Hammardal då av Communistern wördige och lovvärde Hr Pehr Festins lille son Magnus om 7 år blivit till döds skjuten, förekallades dess broder nämndemannen Jöns Andersson i Hammarnäset, och berättade sådant hänt strax efter slutad gudstjänst genom en Fänriken Wälborne Höglärde Carl Gyllenberg tillhörig bössa, varöver Rätten fant skäligt höra bemälte fänrik, som nu var närvarade och sade sig ha kommit ifrån Getåsen och det där hållne möte till Ytterhallen den 3 om aftonen och tagit kvarter hos Jon Ersson samt då genast såväl till honom som till Fältväbel Björner sagt; att noga viktning å dess laddade bössa skulle havas, så att barn och oförståndigt folk därmed ej måtte skada göra.

Dagen därefter då HL Fänriken varit buden till middag hos Höglärde Comministern Festin, som bor på Hallens kyrkobord och dit inkommit fick han höra ett skott, det Fältväbeln Björner sagt att en karl blev skjuten, dock utan att HL Fänriken begärt, eller vetat att dess bössa av någon blivit ditförd, förr än han utkommit och fått se Dragonen Hammerdal ligga död skjuten och fänrikens bössa bredvid honom. Varefter han fått veta, att Fältväbel Björner såväl om bössans som hästarnas nedskaffande hade föranstaltat.

Däruppå lät Rätten Fältväbel Björner förekomma att vad honom i denne sak vore vitterligt berätta. Det han och sålunda fullgjorde; då jag med HL Fänrik Gyllenbergkommit från mötet uti Getåsen till Jon Ersson i Ytterhallen och vi där taga kvarter, sade HL Fänriken Gyllenborg att dess bössa borde hängas upp så att barn ej kunde därmed någon skada åstadkomma, varefter vi där över natten förblivit och då vi middagen därefter skolat äta hos HL Comminister Festin, tyckte jag det Fänrik Gyllenborg ej blev nog bittida färdig och gick därföre efter sluten gudstjänst till Ytterhallen, att anmoda Jon Ersson hjälpa mig till hästarnas och bössans nedskaffande till Kyrkobordet, varest bemälte HL fänrik sig då uppehöll.

Härunder råkade jag Hammerdal och bad honom mig häruti behjälplig vara, det han ock, efter erhållet tillstånd att rida på en av hästarne, sig åtog, tagandes bössan av min egen hand uti sin vård.  Enär vi nu kommit ner till Kyrkobyn band jag min häst och gick in varest, då jag mig en liten stund uppehållit, jag fick höra ett skott, samt undrade, vilken sig på en Sabbatsdag så ogudaktigt uppförde, seende i det samma uti fönstret och blev varse en karl stå och ragla, var upppå jag sade till HL Fänrik Gyllenborg ”Gud nåde oss, där är en karl skjuten,” och gick så bemälte Fänrik som Comministern Festin ut att se huru härmed tillstode, ty jag kunde ej själv se en så olycklig händelse Frågades om Hammerdal av fältväbeln blivit varnad att akta sig noga för bössan som var laddad? Svarades, det han till Hammerdal sagt, hav noga vård om bössan, ty det kan vara att han är ladd, men hade sig icke bekant om någon därvid varit tillstädes eller ej.

  Rätten prövade därefter nödigt att Jon Ersson, emot vilken ej något jäv var att andraga på ed bleve hörd, huruvida Fänrik Gyllenberg vid ankomsten uti hans hus sig utlåtit, att om bössan borde havas noga viktning efter han vore ladd. Inkallades han och efter avladen vanlig vittnes ed och erhållen förmaning att rätteligen besinna edens vikt och värde, intygade sig den 4 Sept. om morgonen av Fänrik Gyllenberg blivit tillspord, vilka som gingo i kyrkan och om icke gossarne i gården medföljde, ty han hade en bössa på väggen hängande, som vore farlig. Frågandes om Fältväbeln Björner då varit närvarande? Svar: Ja. Vilket ock Björner erkände, med förbehåll, att uti protokollet måtte intagas att då ej blivit sagt, det bössan var laddad. Vittnet hade sig i övrigt ej bekant, om Björner varnat Hammerdal för geväret.

Nämndemannen Nils Andersson i Hammarnäset, såsom Hammerdals broder begärte, det måtte Jöns Ersson tillspörjas, om icke flere i hans hus gått ut och in och bössan hängt för lågt, att folk bekvämligen kunde komma åt henne? Svar. att det väl kunnat hända att folk gått ut och in, men där före var vittnets moder hemma och barnen till kyrkan så att skada ej ske kunnat. Därefter förekallade Comministerns Festins son Magnus, 7 år gammal och tillfrågades, huru han hanterat denne bössa varvid Dragonen Hammerdal så olyckligtvis genom dess åtgärd blivit till döds skjuten, och svarade sig blott uppå själva tryckfjädern tagit, utan att rört hanen, om vilkens beskaffenhet han dock ej någon kunskap giva kunde och fants i övrigt nog sorgsen däröver, att han denne mans död förorsakat.

Efter erhållen underrättelse, det Rustmästaren Eric Byberg skall varit närvarande då Hammerdal ankommit;  förekallades han och ojävade avlade den vanliga vittnes eden, ock berättade sig om söndagen den 4 Sept. efter slutad gudstjänst gått ifrån kyrkobyn och mött Fältväbeln Björner och Dragonen Nils Hammerdal båda ridande och den senare med bössa n på ryggen och skyltet neråt hängande, men kunde ej se, om bössan var spänd. Varuppå han vänt tillbaka till Kyrkobyn för att tala med Hammerdal om åtskillige hushållsangelägenheter. Under det de så stodo, tog Hammerdal, som höll bössan i högra handen och lade handsken över mynningen samt satte henne uti vänstra handen ned till marken och höll pipan med vänstra handen bakom ryggen samt Fänrikens hästar med högra handen. Vittnet som i detsamma skulle snyta sig lutade sig något till sidan och fick då i ögonblicket höra ett skott lossas ur den bössa Hammerdal intill livet höll, samt blev varse Comministerns Festins lille gosse bland hästarna framkomma, då vittnet sade till honom ”Gud hjälpe oss, vad haver du gjort”?

Hammerdal har i det skottet avsmullit, lagt bösspipan i högra handen och kastat henne till sidan sägandens ”det usla geväret, som gjorde mig olycklig” varefter han vände sig två gången helt sakta och sade ” Gud signe mig, Gud tröste mig” och däruppå satte sig ned och avled. Frågades om bössan då varit spänd?  Svar, kunde det ej se. Frågades om gossen ej synts förr än han geväret avtryckt? Svar, Nej, ty han hade kommit bakifrån.

Fältväbeln Björner tillfrågades, om, när han och Hammerdal stego av hästarne, bössan var spänd? Svar, vet ej, har det ej sett.

Härunder ankom Löjtnante HL Hugo Reinhold Rickman, som berättade sig varit tillstädes då Fältväbel Björner tagit ut bössan från Jon Erssons stuga, i anseende vartill, och som Rätten fant angeläget att bliva underrättad, om bössan blivit spänd uttagen eller ej, och emot benämte HL Löjtnant ej något jäv var att andraga, han nu avlade vanlig vittnes ed och intygande sig den 4 sistlidne Sept. varit närvarande då Björner   Fänrik Gyllenborgs bössa utur Jon Erssons stuga burit och funnit densamma halvspänd och med hale uppå.

Nämndemannen Jöns Andersson gav däruppå Rätten vid handen, att Bybergs son Mats, över 15 år gammal, även på gården varit tillstädes då Hammerdal blivit skjuten, varföre Rätten resolverade, det de till i övermorgon skulle sig här infinna, varom länsmannen Johan Broman besörjer.

Hallens häradsrätt den 10 okt 1763.

I följe av den anstalt för målet blivit lagad Pål Olsson ifrån Fannbyn och Sunne Tingslag som Rustmästaren Bybergs son Mats Ersson nu tillstädes kommit att att säga vad dem vore kunnigt om Dragon Hammardahls olyckliga död, varföre de nu inkallades, och oprövande efter avlagd vanlig vittnesed samt erhållen förmaning att noga besinna edens vikt och värde, i synnerhet Matts som Herrens hövärdiga nattvard ännnu ej åtnjutit, men dock genom anställte frågor befunnits äga den kunskap att han om edgång hade god insikt, berättade var för sig särskilt;

1o

Pål Olofsson att han kommit bakefter Hammardal som stod och talte med Rustmästaren och såg förstnämnde med bössan i vänstra handen. Hantlaget mot jorden och pipan upp åt bröstet men blev ej varse huru med låset tillstode eller om Comminsiter Festins gosse där intill var när det small, då gossen sprang kring och beklagade sig. Fråga: Huru vittnet sig vänt då det kom bakefter, ej kunnat se gossen? Svar: till höger om Hammardal …att hälsa på Rustmästaren Byberg.

Mats Ersson att han ovannämnde dag, då dess fader red och talte med Hammardal, gått till honom och fick se Hammardal hålla bösssan i vänstra samt Sundvis Gyllenbergs hästar i högra handen, dock så att en stod å vardera sidan om honom. Festins gosse har vittnet ej sett före, än det small då hästarrna ryckte till och gossen föll omkull.

Fråga: Om ej vittnet hade sett bösslåset? Svar: nej.

Rustmästaren Byberg och Länsmannen Johan Boman intygade därefter, att de synat Hammardal sedan han blivit skjuten och funnit hagel laddningen tagit genast åt hjärtat, så att såret ej läkas kunnat eller Hammardal vid liv behållas.

Rätten tillfrågade Jöns Andersson om Hammardal var van hantera bössan som svarte, ja, han var en snäll skytt.

Sedan således flere vittnen i denne sak ej varit att tillgå och mera ljus stod att erhålla yttrade sig Hammardals broder Jöns Andersson att Sundvis Gyllenberg och Fältväbeln Björner till ville erlägga någon hjälp till den begravningskostnad å Hammardal blivit gjord, skulle han för sin del, såsom målsägare vara tillfredställd, vilket de ock utsatte, den förre till tio och den senare till sex Daler Silvermynt dock att detta deras vänliga begivande ingalunda såsom soning för delaktighet i Hammardals död måtte anses   Rätten tog därefter detta mål i behörigt övervägande och                                                        Beslöt

Ehuru gosssen Magnus Festin bestritt hanen på bössan uppspänt innan han låset avtryckt dock som nu Löjtnanten Rickmans vittnesmål, då den från Jon Erssons hus blivit uttagen till låset varit med hake förvarad och Fältväbeln Björner nekar sig henne spänt, samt under vägen frånYtterhallen till kyrkobordet ej är någon skog så att hanen å bössan oföranandes kunnat uppspännas. Hammardal jämväl såsom van vid gevärs hanterande, så med de som ladde, ej gärna kan tros hanen uppdragit och åtminstone ej ställt henne intill livet sedan hanspänning skett, ej att Festin hanen uppdragit änskönt han i anseende till den olycklige händelse med bössan det skett och den räddhåga samt sorg honom då överkommit ej lärer kunnat sig så noga till minnas föra huru han låset fattat innan tryckpinnen vidrörts. Och om den sak när hanen är uppspänd dock varom tryckande på låsfjädern haft den olyckliga följd att Hammardal därför döden ljutit, prövar Härads Rätten skäligt det skall gossen Magnus Festin såsom övermega och av 7 års ålder i stöd av 31 Cap.av sin fader i någon kronobetjents närvaro för detta sitt genom grov förseelse vållade dråp risas. …….

Det Gyllenborg vid dess bortgång till kyrkan haft nödig omsorg, kan Rätten ej finna det han till något ansvar i detta mål ställas kan, även som Fältväbeln Björners påstående att hava tillsagt Hammardal sig å denna bössa hava noga vård, emedan det torde hända att han var ladd. Varom varken, med eller mot någon upplysning fås kunnat, ej heller någon delaktighet i Hammerdals död kan tilläggas.

Dock varde denna rannsakning och dom till Kongl. Majts och Riksens Svea Hovrätts högrättvisa omprövade ödmjukast underställd.

Hallens Härads Rätt  14 februari 1764.  

I anledning av kongl Majestäts och Kronans höglovliga Svea Hovrätts den 13 nov. 1763 avlåtne Höggunstlige skrivelse hade de vittnen vilka om Dragonen Nils Hammardals genom gåssen Festin vållade död blivit inkallade att närva

Att de så mycket de kunde minnas hade Hammardal på sätt Rustmästare Byberg berättat haft en häst på vänster sida. Att skottets lossande av dem ej kunnat utläsas emedan hästarna ryckte till vid det skottet avsmullit och bestörtningen över olyckan hindrade dem att så noga hava uppmärksamhet på allt vad som då tilldrog, dock stannade de därvid överens att gossen Festin synts ibland hästarna.

Comminister Festin som även infunnit sig blev ock i anledning av ovan skrivelse tillspord om gossen varit van skjutgevär och ägde kunskap om skillnaden på korn och tryckpinne samt vad berättelse  som han för honom härom gjort, och svarade att han om skjutgevär ej haft tillfälle få någon kunskap även som att han ej annan berättelse därom lämnat än den rannsakningn föremälte.

Vilket med de aldre ödmjukaste åtlydande av Kongl, Lovlige Hovrättens Höggunstige befallning kommer att utskrivas och i djupaste vördnad insändas. sig så noga ti