Vägen
Vägen från
byarna Myckelåsen, Wälje och Storåsen till Getåsen har i urminnes tider varit
ett stort problem. Då den skulle gå över stora myrar fram till byarna förstår
man vad det vill säga att ha bott sönna flon. Det har berättats av gamla
personer att det fram till landsvägen endast var en sumpig svårframkomlig
gångstig som kunde ridas vissa tider på året och den gick i huvudsak där
nuvarande vägen går men den var krokig, hålig och under floderna nästan
bottenlös. Vägen var ideligen ett tvistefrö.
Byborna hade
då ingen butik, ingen post eller telefon, de var avkopplade från omvärlden.
Det var ett helt företag att hämta post i Gärdsta, proviant i Hallen eller
Oviken och sedan med tung ryggsäck ta sig fram klövjevägen på hästryggen.
Byborna höll sammanträden om vad som skulle göras med vägen, de försökte
sätta bort någon bit på ackord och torpare och bönder skulle då avstå en
kontant ersättning. Det blev mest att kavelbroar blev ditlagda och de största
hålen fylldes med ris. Trappnäs,
Verkön och några byar på Norderön hade marker i Myckelåsen och också del i
vägen. På ett sammanträde 1870, berättade min svärfar Erik Andersson, tyckte
gubbarna som hade ordet att det skulle vara grus och sten till vägen. Gruset
skulle köras från Skallböle och Ramsjön och det fordrades stora lass. Bly-Pelle
som suttit tyst och hört på kunde inte annat än replikera.: Ske da kör tocke
stor e lass e de nog bäst da laga väjn först. En väg som
omtalas av gamla personer är vägen som gick över skogen mellan Getåsen och
Välje. Det var fäbodvägen som användes av dem som hade fäbodar upp mot
fjället. Den kom fram där Arvid Nilsson nu har en väg ner till ån. Olle
Svensson berättar att när hans föräldrar flyttade till Wälje våren 1890 for
de denna s.k. västra väg med kärra. Hans far Sven Persson fick hugga bort
stora tuvor och kasta ris i hålorna. Vägen från
Getåsen till Myckelåsen var nästan oframkomlig vissa tider. Att köra vägen
vintertid fick också Olle pröva på, vägen var mestadels igensnöad och värst var
det vid Ekerbacken och Getåsgatan. Byborna hade också en vinterväg från
Skallböle till Månsåsmyren. En gång for han med ett kastvedslass från Wälje
till Vällviken. Han tippade lasset 7 gånger: så nog borde jag veta hur många
vedträn jag hade i det lasset. Vid
sjukdomsfall berättade min svärmor Gertrud Andersson, kunde det bli
besvärligt Många såg sig inta ha råd att ta hem doktorn från Östersund, de
litade till sina hemkurer så långt det nu hjälpte. När det var
auktion hos Bertil Eriksson i oktober 1909 var en av dem som kom
vägordföranden E. P. i Hallen. Han hade trilla och körde, när han kom till
Skallböle skar trillan igenom och han ramlade ur. Då tyckte vägordföranden
att det gick för långt: Aldrig trodde jag att vägen var så bedrövlig. En
annan auktionsbesökare ramlade ur sin karriol vid Skallbölebäcken. Vinterunderhållet
av vägen var fördelat mellan bönderna och plogningen utfördes med träplog.
Plogningen gick efter en snöplogsklubba med 20 namn på. När någon kört plogen
gick han med klubban till den som stod i tur att ploga. Plogningen från Välje
var till Anders Eriksson loge och därifrån tog Myckelåsen vid till Getåsen.
Getåsgatan var besvärlig, den drev igen ideligen. Bönderna i Getåsen hade
snöskottningen längs stora vägen fram till Brattåsen. En gång var djurläkaren
Anders Jonsson på väg upp till Getåsen och Jonke i Getåsen höll på med
snöskottning. Du skottar för smalt, det går inte att mötas här sa
djurläkaren. Det har aldrig hänne att nån har mötts här, svarade Jonke. Emma Wallner
berättar att vägen kunde var mycket igensnöad, en gång kom två luffare och
ville låna husrum. Den ena undrade om de brukade ta in vägen inomhus på
kvällarna för de hade inte sett någon väg. På senare tid fick bönderna betalt
för arbetet och för dessa pengar lejde de Sven Svensson i Myckelåsen som
snöskottare i Ekerbacken och genom Skallböle. Så småningom blev det
vägskiften att underhålla. Sommarunderhållet skulle göras på våren före vägsynen.
Skiftena omfattade också en del av stora vägen fram till Brattåsbäcken. År 1933
byggdes vägen om och rätades ut. Det var dåliga tider och vägen var ett s.k.
nödhjälpsarbete. Vägen gjordes 4 meter bred med 1 meter bankett på var sida.
Vägskiftena gick på auktion och en del skifte gick ner till 1 krona metern.
Året därpå byggdes ny väg till Storåsen. En ny stenbro över Getåsån byggdes
1935 av byggmästare Nilsson i Östersund. Det var ett besvärligt bygge
eftersom ån var nästan bottenlös. Upptecknat1955.
|