Skrock

Vid det s.k. Nybo, nära Storåsen, har enligt sägnerna bott en kvinna som kunde trolla. Hon hade vid något tillfälle gjort Oviksprästen en tjänst och för detta skulle hon få en tunna korn. Detta korn fick inte kvinnan och då lär hon ska ordnat så att prästen ständigt var förföljd av en stor hund. Prästen kom till slut med kornet och hunden försvann efter den dagen.

I Getåsen dog 1918 en gammal gumma, 93 år gammal, som fullt och fast trodde på småfolk, berättar Stina Olofsson Nordenström. Man skulle aldrig ofreda dessa småfolk, de skulle få stöka i fred och ha sin plats här på jorden för de var människor som levt ibland oss förut. På puken trodde hon blint. Hon talade också om hur puken skulle göras. Den skulle bl.a. innehålla 9 sorters ris, 9 sorters träd, 9 sorters garn, 1 droppe blod från lillfingret. Allt detta skulle nystas ihop och puken var färdig att rulla iväg med orden Om du på jorden mina ärenden vill springa – skall jag för dig i helvetet brinna. Han kunde sedan skickas bort i en gård för att t.ex. stjäla korn. Detta stulna korn låg då någonstans och kunde sopas ihop av den som skickat puken. Om en kom mjölkade klent på kvällen ansågs den vara mjölkad av puken men puken kunde också göra mycket gott, sa den gamla kvinnan.

Att stagga blod var det många som kunde i gamla tider och metodens tillförlitlighet har många anhängare än i dag. Somliga hade förmågan att stagga blodet en mil bort, andra på 5 kilometer och detta kunde göras på såväl folk som kreatur.

Emma Wallners mor, Märta Larsson, har berättat att då Märta och hennes syskon bodde som barn i Dörsådalen hörde de en dag en buföring som kom från Lillgräftån. De hörde tydligt locktoner och kossornas bjällror. Alla syskonen sprang glada och förväntansfulla och skulle möta dem på Nybu-vägen. Där var dock tyst och stilla och inte ett fjät syntes till. Nu var detta sent på hösten och alla hade för länge sedan bufört hem från sina fäbodar.

Upptecnat 1955.

Tillbaka