Om det som gammalt varit.
I gamla tider
var de små stugorna mestandels försedda med ett större rum och i bästa fall
en liten kammare, en öppen spis till både lyse och värme. De grova
golvplanken vitskurades med fin sand och på sommaren ströddes björklöv på
golvet till helgerna. Fönstren hade små glasrutor, vilka skiftade i
regnbågens alla färger. Spinnrock och vävstol användes flitigt på den tiden.
Allt arbete gjordes hemma. Det var smått om pengar och varje öre hade sitt
värde. Barnen fick mycket tidigt börja arbeta på gården eller i skogen för
att bidra till uppehället. Någon ordnad skolgång fanns inte då och många barn
fick lära sig skriva och läsa av någon indelt soldat eller annat som hade
något att lära ut. Många kunde inte skriva sitt namn utan använde bomärken,
men tro inte att det fattades begåvning. Måna stora män föddes också förr i
tiden.
Min svärfar
Erik Andersson, född 1848 på Verkön, berättar att han och hans bror som
småpojkar fick lasta en kälke med en tunna korn. De gick sedan från Verkön
över Fjällsågen till Dörsådalen för att mala detta på en s.k. kallkvarn som
Lars Persson ägde. Det tog två dygn att mala. De fick under tiden logi i
kvarnkammaren. Han berättade vidare att förr fick man aldrig köpa ett par
skor utan att det var att ta hem den s.k. hemskomakaren och hans gesäll. Det
gjordes då skor åt hela familjen. Av utslitna skodon användes de bästa
bitarna och som mellanlägg i sulorna användes björknäver. Nävern gjorde at
det blev skoknarr i sulorna, men ju mera skon knarrade ju finare ansågs det
vara. Ville någon vara spydig och tyckas förmer än någon annan så var det
alltid följande ord berättigade: du som inte ens har knarr i skorna. Ja, så var det
byskräddaren som skulle fara runt och sy bl.a. vadmalskostymer och byxor. Det
var roligt när dessa hantverkare kom tyckte barnen. Då vankades det bättre
mat och så fick de nytt på kroppen. Samtidigt var hantverkarna dåtidens
nyhetsbudbärare och man fick veta hur livet gestaltade sig i andra byar.
Tidningar var inte vanliga och de som fanns var dyra. Att anlita byskräddaren
kostade 12 skilling per dag . Fällmakaren
sydde fårskinnsfällar. En sådan fanns i Skallböle och hette Brant-Pelle. När
han kom med fällen färdig brukade han ge följande goda råd: Är fällen för
lång ovantill så ta av den och sköt på den nertill. I min svärfars
hem på Verkön fanns ingen klocka. De hade inte råd att skaffa någon utan hans
far hade skurit in en skåra i fönsterbrädan och när solen lyste såg de på ett
ungefär vad klockan var, annars var det att springa till en granne och fråga
vad klockan var. Den första klockan de köpte var en engelsk väggklocka,
vilken kom från Norge med forbönderna. Svärfar Erik
Anderssson fick även sydd en älgskinnsbyxa. Den var stark men styv och hård
att ha på. Kvinnorna gick i skina långa kjolar med blusliv, samt en halsduk
som knöts vackert kring huvudet. Detta är bara en bråkdel av det som gammalt
varit. Det vore mycket mer att skriva om. Man måste dock beundra våra
förfäder med alla deras umbäranden och försakelser. Vad skulle de säga om de
fick blicka in i vår tid, år 1954. Utvecklingen har ju varit stor de senaste
35-45 åren. Traktorer och elektricitet uträttar nu det tyngsta arbetet. Flera
bybor har nu egna bilar, vilka körs på utmärkta vägar som förr var nästan
livsfarliga att köra med häst för de som hade ärenden till eller från byarna sönna
flon. Upptecknat 1954.
|