Om barnafödslar.

Berättade av min svärmor Gertrud Andersson född den 10/10 1853, död den 23/2 1952, 98 år gammal.

Hennes far Halvar Nordvall hade berättat att Gertrud och hennes syskon ej var förlösta av barnmorska utan det var en äldre kvinna som var med och skötte hela förlossningen. Hon var vidskeplig och trodde på småfolk och pukar. Det badvatten som barnet första gången tvättades i fick inte hällas direkt på marken för det kunde komma på någon av småfolket och då kunde de hämnas så att barnet blev sjukt. Vattnet skulle gå genom ladugårdsgluggen och rinna ner i gödseln. Sen var det mycket noga med tvätten. Hade de t.ex., som då var brukligt, ett särskilt hemgjort tvättbräde skulle det göras ett kors överst i högra hörnet på brädet för att inte barnets vatten och tvätt skulle komma i onåd hos jordfolket. Innan tvätterskan slog ut vattnet på marken skulle hon först spotta och läsa en ramsa.

Gertruds far hade berättat att om det fanns en flicka som blivit olyckligt kär i en man, kunde hon be om blod från den förlösta kvinnan, eller helst smuggla till sig det. 10 droppar av blodet skulle sedan blandas med mat eller dryck och ges till den man hon älskade, honom ovetande. Resultatet skulle då bli att mannen blev kär i henne.

Blev en kvinna förlöst men jordemor ej fick stopp på blodflödet utan det fortsatte blöda, skyndade sig någon till en man eller kvinna som kunna stagga blod. Dessa blodstaggare hade olika förmågor, en del kunde stagga blod på en 6-7 kilometerns avstånd, en del gjorde det på flera mils avstånd. Barnet skulle jorddras efter några veckor, vilket gick till så att det 7 gånger skulle dragas efter jorden, helst under en trädrot. Barnet hade därefter fått jordfolkets gunst och hade inte mycket att frukta från dem.

Gertrud Andersson berättade från sitt eget äktenskap som ingicks år 1878. Hon hade 6 barn varav tre kom till världen utan barnmorska. Den omtalade Ingeborg Persson i Välje var s.k. jordemor. En gång blev Gertrud sjuk efter en sådan hemförlossning. Det var barnsängsfeber och samtidigt tillstötte bröstinflammation. Då ansågs det nödvändigt att tillkalla Hallens barnmorska. Det var nästan oframkomligt efter den väg som då fanns, det var varken släd- eller kärrföre. Barnmorskan var emellertid en frank kvinna och hon fick hoppa från tuva till sten och tvärtom. På ett par ställen fick mannen bära henne. Helt säkert har dessa byar häruppe haft det rätt så besvärligt många gånger vid barnfödslar och sjukdom. Gertrud berättar att då någon kvinna var gravid fick hon vara på vakt så hon inte blev rädd för något. Då kunde barnet få röda födelsemärken i ansiktet, t.ex. om hon såg en eldsvåda och utan tanke slog sig med händerna för ansiktet. Om någon t.ex. kastade en potatis som träffade den gravida kvinnan och hon av rädsla tog sig för detta ställe fick barnet ett födelsemärke på samma ställe på kroppen.

Lars Öhrling, född1891 i Myckelåsen mindes sin farfar Lars Andersson. När Lars hade jagat eller gillrat hare högg han alltid nosen av haren innan han gick hem. Det berodde på att om någon havande kvinna skulle få se en hare med nosen kvar skulle barnet bli harmynt vid födseln. Även på de harar som såldes på torget i Östersund höggs nosen av.

Upptecknat1956

Tillbaka