Litet av varje från gamla tider

För 40-50 år sedan var arbetet inom jordbruket mycket betungande, de var inga bestämda arbetstider för folk. Men det gick bra att få tag i en dräng eller jungfru och det fanns gårdar här i byn som hade två drängar och två jungfrur. De större gårdarna hade många djur. Mjölken bereddes i hemmen. Tidvis fanns ett mejeri men alla lämnade inte mjölken dit. Det kärnades smör, gjordes ost och kokades messmör i hemmen. Till alla djuren i ladugården behövdes vatten och det var många gånger en mycket besvärlig fråga. Min svärfar Erik Andersson i Myckelåsen berättade att innan man fick vattenledning körde karlarna dagligen vintertid på en s.k. stendråg från en kallkälla i Välje som fanns å det s.k. Wallinstorpet i Välje.

Två stora kar sattes på och var der 20-30 grader kallt var det svårt att hålla karen kvar på den isiga drågen. En gång var de sju stycken som hämtade vatten vid källan, för det var vattenbrist i hela byn. Till slut drog man in vattenledning till ladugården från gårdsbrunnnen. Det kunde hända att vattenledningen frös kalla vintrar och då var det till att köra igen. I ladugården skulle det finnas en murpanna för det skulle sörpas åt korna.

All ved skulle kapas och klyvas för hand, det fanns inga maskiner då. Korna skickades på somrarna till fäbodarna, men innan dess skulle tjockmjölk ställas i ordning i stora träkar och det skulle vara så att det räckte medan korna var borta. Denna tjockmjölk blev inte så aptitlig när den blev gammal. Till tjockmjölken kokades gröt av korn- eller rågmjöl och gröten hälldes upp i stora trätråg. Var och en hade sin träsked som togs fram (den hade sin plats i en spricka i timmerväggen) och alla satte sig kring borden, kvinnnfolken på ena sidan och karlarna på den andra.

Träskeden vandrade först till grötfatet, sedan till tjockmjölksskålen och sedan till munnen. Att karlarna ofta hade helskägg och mustascher inverkade inte på denna gemensamma ätning. Bordsbön lästes högt av husmor eller husfar. Som regel brukade mansfolket stimulantia i form av snus eller tuggtobak. Kvinnorna satt och kardade ull och spann och oftast var det två spinnrockar i farten. Allt syddes och stickades hemma och en del familjer hade många barn att klä.

På hösten slaktades det och grisen blev till korv av olika slag och en del fläsk saltades ner. Bröd bakades, bl.a, paltbröd som bakades i tjocka kakor med ett hål i mitten. Där träddes en stång in och brödet hängdes uppe vid taket. Fårkött-bogen saltades, bryntes litet och blev fårfiol. Fläsket kunde sättas in i en varm bakugn. Kallt stekt fläsk var gott till ärtbröd. Härbärget användes som förvaringsrum. När en gris slaktades och det var en galt skaffade alltid litet brännvin så att grisen fick en nubbe. Då blev fläsket fritt från bismak. Slaktaren skulle ha slaktarnubben och även medhjälparen sin del. Det kunde ju hända att slaktaren glömde bort grisen och tog även hans nubbe. En lillgris på 8-14 dagar kostade mellan 5 och 12 kronor per styck och det var alltid en s.k. smågrishelg då man skulle iväg och köpa grisar. Alla skulle bjudas på kaffe med dopp. Smågrisarna fick de lära att äta, vilket var rätt besvärligt ibland.

Gertrud Andersson brukade berätta att antalet fårskinnsfällar som hängde på utomhusvinden var ett mått på gårdens välstånd. Deras födorådsfolk hade nio fina fällar med röda hemvävda täcken hängande. Förr var ju födorådsfolket som torpare även sedan de sålt gården. Föda för ko, får och get samt bästa jordbiten i kornåkern samt hjälp i arbetet var bland de stora undantag som ingick i gårdens försäljning.

Potatis maldes till beredning av potatismjöl och gryn. Det tog lång tid att bereda detta. Gertrud Andersson berättade att det var kvinnans lott att på våren så ut frökornet. Slåtterarbetet tog 7 veckor och allting skulle mejas ner med lie. En stor del var skogsslått. I ett hägn här på gården fanns det 13 st. s.k. starrgolv.

När det var husförhör i byn kom prästen och prövade församlingsbornas kunskaper i kristendom. Prosten var noga med att alla kom, uteblev någon måste de en godtagbar ursäkt. Samtidigt kunde prästen passa på att uppbära sitt tionde hos bönderna, han blev då kvar i byn och en bonde skulle hålla husrum åt honom. En sådan prästkammare finns kvar i gammalstugan på Agerbergs gård. En gång var en präst från Hallen hit för att hämta sitt korn. En bonde från Välje hade troligen blandat fruset korn i sin gåva till prästen. Prästen kände det och sa: I det här kornet är det mest såar och agnar, min gubbe. Ja, det är möjligt att det är samma kvalitet som det är på det vi får från predikstolen svarade gubben. Prästen tog emot kornet och svarade ingenting.

Det var dålig förtjänst för dem som skulle arbeta. Manne Bergvall i Brattåsen berättar att den 1 juni 1904 började 27 personer resan från Vällvikens ångbåtsbrygga till Amerika för att söka bättre förtjänst.

Det fanns förr i tiden ingen telefon annat än i Gärdsta och Månsåsen. Den första telefonen hos oss var hos Bertil Eriksson. Vid den tiden fanns heller ingen butik men Lars Nordvall tog hem kaffe, socker, mjöl m.m. och sålde i en liten kammare uppe i bryggstugan på Klingbacken.. Senare hyrde Hemming Nilsson i Gärdsta ett rum i gammalstugan hos Erik Andersson och inrättade filial där och föreståndare var Anders Eriksson. Under åren lopp har en hel rad olika handlar varit här i byn

Elektriskt lyse drogs in i gårdarna år 1918.

Bland gårdarnas föreningsliv må nämnas att det fanns en godtemplarloge här för 50-55 år sedan som hette Sjökungen. Den hade många medlemmar från kringliggande byar, de ordnade knytkalas och fester. Den blev sedan flyttad till Gärdsta. En skytteförening fanns också omkring 1912. Den hade många deltagare från Månsåsen, Vällviken, Välje och Myckelåsen. Rester efter gamla skjutvallen finns kvar, skjutbanan låg nedanför Johan Nilsson hemman i Välje.

Upptecknat 1955.

Tillbaka