Krondikningen

Stor-krondikningsföretaget åren 1883-1888 gällande byarna Böle, Getåsen, Myckelåsen och Välje.

Kornet ville gärna frysa om höstarena förr och anledningen var att det var för mycket vattensjuk mark, myrar och sumpmark runt byarna. Även inägorna var i stort behov av utdikning. Det blev också beslut att dikningsföretag skulle startas och statsbidrag beviljades till en del, en del fick bönderna hålla själv. Min svärfar Erik Andersson berättade att det var ett stort företag som bönderna ej höll på att gå iland med. Kostnaden blev större än beräknat. Flera bönder fick ta inteckningar i sina hemman och några fick även gå ifrån sina gårdar. Ett stort manskap behövdes till dikningen och det togs in folk från olika landskap. En del hade sina familjer med sig i de dåliga kojorna. Ett dike heter ännu i dag Hallströmsdiket efter en sådan familj.

Det var ett mycket stort dike som gick nere i skogen nedanför Getåsen och Böle. Mattias Mattsson i Välje har berättat att diket var 7 famnar brett och 5 alnar djupt. De fick kasta blöt myrjord i två etapper för att få upp den. Anders Bergvall i Getåsen har berättat att när dikesgrävarna kom tillbaka på morgonen kunde diket ha rasat igen med flytande dyjord. Dagsförtjänsten kunde bli 1 krona eller något över. Flera gånger var det strejk inom dikningsföretaget, men dikena skulle vara färdiga till en viss tid så det blev en ökning av priset till 1:25 per famn samt fria verktyg.. Sista året var det 1:75 per sträckaln för arbetet. I regel arbetade två man tillsammans. Diket blev till slut omöjligt att få i ordning, många ledsnade och for därifrån.

När det blev alltför besvärligt hittade bonden Bergström på att ta vattnet till hjälp och skölja ur dikena. Metoden var bra och det blev inga dikespallar. Man byggde regnvattensdammar och vattnet släpptes på när dammarna var fulla. Per Olsson i Höge samt bönderna Bergström och Mårten Andersson i Getåsen hade ansvaret för dikningsföretaget i Getåsen. I Myckelåsen var det Erik Andersson, Erik Pettersson samt Karl Nilsson i Välje som hade ansvaret. Erik Andersson berättar att den kostnad som kom på hans del var kännbar, han måste låna 1 200 kronor på revers med 6 % ränta. Några år tidigare hade han köpt gården, med födorådsavtal. Inget korn hade han fått under de första 8 åren.

Lasse Andersson i Vällviken fick som ung pojke vara med om krondikningen inom Välje och som kompis fick han Nils Staffansson i Välje. Ägaren Karl Nilsson hade satt bort diket tre gånger och alla hade ledsnat. De fick upp priset till 1:75 med egna verktyg. Diket var 7 alnar brett, 3 alnar djupt och bottenbredd på 1 aln. De fick gå i vatten hela dagarna och många gånger kastade Nils Staffansson verktygen och gick hem, han skulle sluta. Men nästa dag var han där igen och knogade och de fullföljde sitt ackord. Lasse Andersson berättar att det inte alltid var slut med att dikena var insynta. Direktionen i Getåsen fick en stämning av Edwall på Rörön för att deras sköljning av de stora dikena hade förstört hans starrslått på halva Rörösjön. Myrjorden hade sköljts in där. En dag stod länsman hos Mårten Andersson i Getåsen och utmätte kreatur och hästar för 700 kronor. En annan av de ansvariga fick lämna timmer från Gökböleskogen till Edwalls stora ladugårdsbygge. Vad den tredje mannen i direktionen fick ersätta vet ingen bestämt.

De dikesgrävare som kom hit var från Dalarna, Hälsingland, Småland, Värmland och av Johannes Nordman har jag fått namnen på de dikesgrävare som blev gifta här omkring. En hette Hedlund och blev gift med Brita Åström som var moster till Johannes. De flyttade till Malmberget. En annan hette Lif och blev gift med Brita Hansson Rapp i Myckelåsen. En från Hälsingland kallades Lia-Jonas, han blev gift i Oviken. Bollnäs-Jonas blev kvar här i många år men for sen härifrån. En jättelik dikesrallare hette Andersson men gick under namnet Graniten. Han blev kvar och bodde i Oviken.

Nu 1954 finns knappast en karl som skulle åta sig dikning för hand. Det omnämnda diningsföretaget var ett av de största i Jämtland och ännu finns en dikena kvar fast självfallet igenväxta. Frostskador på kornet är mindre vanligt nu och dikena har betytt mycket för skogens återväxt.

Upptecknat 1955.

Tillbaka