Handelsresor
1869 var Manne Bergwalls farfar samt Lars Jonsson i Böle iväg på vintern till Sundsvall, de hade med sig från grannar och för egen del, fågel, hare, smör och skinn. De köpte med sig hem spik och verktyg för sådant var billigare nere vid kusten. På återfärden hade de också med sig varor åt en handlare i Östersund. Under hemresan blev det mycket kallt, närmare 40 grader. Alla deras vanliga forställen var fullbelagda av forbönder och de fick köra halva natten innan de till slut fick in hästarna i en ladugård i Torpshammar, själva låg de på halm inne i stugan där väggarna var vita av rimfrost på morgonen. På denna resa fick de emellertid bättre betalt, 15 kronor. Resorna till Sundsvall tog omkring 10-11dagar. Jon Göransson och Olof Karlsson i Svedje, var också några bönder som körde färdevägar. De for till Uppsala med last av renkött, hudar, skogsfågel m.m. På hemresan hade de varor till affärsmän i Östersund samt beställningar från grannar. Gertrud Andersson, Myckelåsen, född 1854, berättar att hennes far Halvar Nordvall, Myckelåsen samt Olov Karlsson i Svedje for till Norge med skinn, smör, hudar, fågel lastat på slädar.Vintervägen gick över Skalstugan till Trondheim. Det blev emellertid snöstorm på fjället under hemresan och de trodde aldrig att de skulle klara sig och hästarna. Med spadarna arbetade de för att göra skyddsvallar för hästarna och för att själv komma i lä.Då stormen hade gått över var ju deras väg närapå oframkomlig. Hästaran blev trötta och de fick stanna två dar på fjälletoch skotta snö. Tredje dagen kom de fram till nästa viloställe, där det förut varit många forbönder insnöade. De stannade en dag för att torka sina kläder och fick då ligga på golvet tillsammans med många andra. Det fanns i fjället en oskriven lag att alla skulle ombesörjas tak över huvudet. I lasset från Norge fanns sill och annan fisk, kornmjöl samt klädesvaror t.ex. fälltäcken ovanligt vackra med tryckta mönster på vitt filtat ulltyg. Så fick de också beställningar av någon ungersven som ville ha ett vackert huvudplagg att ge sin käresta.Flickorna beställde det vackra men ömtåliga stora sockerkaret med tillhörande gräddkanna av samma slag som en del julgransprydnader är gjorda utav. Av dessa finns det ännu kvar någon enda i hemmen, det var en fin present att ge släkt och vänner. Alla matvaror var billigare i Norge än i hemlandet och kunde man tjäna en slant var det att försaka och vara sparsam, Dessa resor tog, om inte snöstorm hindrade, omkring tre veckor. Förtjänsten blev olika men antagligen var det på den tiden sett som en bra inkomst och då järnvägen kom på 1880-talet var de inte glada. Men bönderna slapp de långa forresorna och fick istället bättre tid att sköta sina hemman. Resorna gick många gånger över Röros och man får väl anta att det var ett stort företag att ge sig iväg. Frökorn och råg fick många bönder köra från Sundsvall de gånger säden frusit på höstarna och sockenmagasinets säd var slut. I köpehandlingar syns att det gick att överta andelar i detta magasin. Var det fanns och hur det förvaltades har jag inte fått någon klarhet i. Hästhandelsn med Norge var rätt livlig och norskhästarna (Gullbrandsdalingar) såldes på marknaden i Östersund.Även i dag har vi affärer ihop med Norge.De går emellertid inga forskjutsar dit. Det är järnvägen, bussar och lastbilar som har hand om transporterna år1955.
|