Flottningen.
Erik Dahl född 1871, numera bosatt i Kusböle, har varit i flottningen i många vårar. År 1911-1912 fick de 1 krona timmen om de var vana flottare, annars var betalningen 65 till 70 öre. Det var i Dörsån och flottbasar var Johannes Nordman Myckelåsen, Gustav Willenfors i Fjällsågen och Nils Olsson på Hallbränna. Dessa tog flottningen på ackord och skulle svara för att virket kom ner. Det gick bra när vårfloden kunde passas. Men ofta fick de ligga och vänta på vattnet och sådana gånger hade de betalt för väntetiden. En gång,
berättade han, hade folk från Oviken, Välje och Myckelåsen gått hem eftersom
fjällvattnet dröjde ovanligt länge. Då de kom tillbaka hade vattnet runnit
undan så virket fick ligga kvar till nästa år. Detta var omkring år 1900 och
flottningen hade då tagits på ackord av Eriksson i Hällne, Oviken.
Flottarlagen kunde vara en styrka på upptill 20-30 man. Någon bostad blev det inte fråga om, det var att lägga sig under någon gran där man för tillfället befanns sig. Att det blev brått då fjällfloden kom, det visste alla. Det virke man inte fick ner i ån under en vecka kom hellre aldrig ner det året. Det kunde bli arbete i 24 timmar och mer i ett sträck eftersom flottare längre ner i Dammån inte skulle behöva vänta. Flottarna efter Dammån var mest från Hallen.
En gång då Erik Dahl och Nils Staffansson var på Häxås-fettjan och väntade på
timret skulle de koka kaffe. Just då kom en timmerbröt och tog med sig
kaffepannan och vattnet bröt sen över en liten holme och timret följde efter.
Ibland kunde en stor bröt bildas och virket åka långt utöver flodbrädden och
fastna i stenar, stubbar och moras. Då kom bosshaken till användning och en
del brötar sprängdes med dynamit.
Det var många
olyckstillbud. Erik Dahl minns en gång när Per Palm arbetade på en bröt vid
fallen i Häxåsbodarna. När han skulle hoppa iland steg han miste och kom
under bröten. Vattnet gick högt och Palm följde med. Ingen trodde att de
skulle få se honom levande, men som genom ett under kunde han oskadd kravla
sig iland. Hatten hittade långt ner efter ån. Några av kamraterna sa: det var
allt bra nära nu du, Palm varpå han svarade: Ont krut förgås inte så lätt,
sen tillade han: när jag nu klarade livhanken kommer jag aldrig mer vara med
i någon flottning. Det blev så, han slutade med detta arbete. Öhrling i
Wälje var med en gång då flodvattnet kom så hastigt med en timmerbröt att han
måste klättra upp i ett träd. Fick vi hundra
kronor när vi nått ner med rompa ner till Dammån, då tyckte vi att vi hade
gjort en storförtjänst, slutar Erik Dahl sin berättelse. Nils Olof
Nordman i Myckelåsen berättar också att han varit med på många flottningar.
Första gången var 1897 och han var då bara 15 år gammal. Betalningen var 2.50
per dag och då fick arbetsdagen bli så lång den ville, 24 timmar blev det
många gånger då det var bråttom. Sen blev det vanligt med timpenning och det
var 25 öre från början, därefter beroende på vana och färdighet. Man låg ofta
under bar himmel. Visst var det slitsamt men roligt när det gick bra. Det kom
alltid order när de skulle ge sig iväg, för nu är snart fjällfloa i åarna
ljöd signalen. Upptecknat 1954.
|