Arbor Vitae Ontario Canada April 7te 1929

 

Kära moder ock bröder !

 

Jag har fått två bref efter hvarandra nu, ett från Anders ock ett från Olle, så det är nog på tiden att jag sätter mig på tvären och skrifver annars så blir det nog smörj att få en vacker dag. Kanhända att det är hvad som fattas också. Men sanningen att säga, så skäms jag för min slarfaktighet så mycket så jag kommer mig inte för att skrifva. Ock Ole träffar nog spiken på huvudet när han säger att ju längre man dröjer desto värre blir det ock så till slut blir det aldrig,

Ja här går tiden ungefär som vanligt fastän tiderna har inte varit något extra de sista två åren. Men jag hoppas att det blir bättre i sommar. Jag har varit hemma hela vintern, huggit ett par tusen tils ( slipert ) och nu är jag i Winnipeg, Manitoba. Jag kom hit i dag och tänker vara rundt här i sommar på snickare arbete, kanhända inte i staden här, helst utmed järnvägarna åt western med att bygga stationshus o.s.v. Jag vet ju inte riktigt ännu men någonting liknande blir det.

I fjor somar var jag till Hamilton, det är rundt 1200 mil öst hemifrån och såg Anna. Hon kände igen mig så fort hon fick se mig ock talade ordentligt allt hvad jag frågade henne om. Men hon såg inte ut att ha förmåga att göra några frågor själf. Men hon mindes allting, bara jag frågade henne, hon är ungefär likadant ännu. Men jag hoppas att hon blir bra någon gång i sommar.

Det är ett fint Hospital där hon är och goda doktorer och god skötsel får dom som är där. Ock det är förskräckligt så mycket folk som är vansinniga, Ontario har visst sju Hospital på olika platser och alla är fulla och inte rum för alla.

Det skulle nog vara roligt att se hembygden igen men jag har ju varit borta så länge nu så jag känner väl ingen och ingen känner mig. Det skulle nog vara roligt att se Westra Arådalen ock gå opp på Hundshögen. Ock så en dag för ett par veckor sedan kom jag att tänka på en plats som jag tror aldrig jag har kommit ihåg förut sedan jag kom hit till landet.

Efter man gått över Bilsåsbäcken er det en stig som tar af till höger ( en sorts genväg till Känneråsbuan ) ock killgubben hade en plats efter den stigen som jag tyckte var så fin. Jag tror att han brukade planta potatis där. Men den är väl igen vuxen nu. Men kommer jag hem nån gång så nog skall jag se om jag kan finna igen den.

Ja ock så från ett till annat. Jo, jag fick nog fram kortet att far var död. Men sannerligen jag visste hvad att skrifva. Det var nog tråkigt att höra, må ni tro, men ju längre med skrifningen ju svårare blef det. Ock till slut skämdes jag att skrifva.

Det är snällt af er då att ni stannar hemma ock ser efter mor. Det kommer ni att glädjas öfver i hela ert lif, ock om jag kan göra någonting för eder någon gång så skall jag minnas det också. Jag tänkte ta ett kort af mig ock sända er men har inget ännu men när jag får ett så skall jag sända det, få se om ni känner igen mig.

Tusen kära hälsningar till er Mor samt också till Ole och Anders från din son

Emil Lundin