Cotton Nov 15 1912

 

 

Ömt älskade moder

 

Jag nästan skäms nu när jag skall till att skrifva emedan jag inte har skrifvit på så länge men det beror inte på några vissa orsaker utan det är endast mitt oförlåtliga slarf att jag inte skrifvit.

Jag skref sista brevet i fjor till jul men jag har aldrig fått något svar på det och har aldrig hört det minsta ifrån er sen dess men det kan ju hända att ni har tokig adress och då var det ju inte så godt att skrifva, tro inte att jag glömt bort er, nej långt ifrån, jag önskar många gånger att jag vore hemma och finge se er och allra helst dig mor, när jag kom ihåg huru du fick släpa och slita dag ut och dag in för oss, och jag som var gamlast borde ha kunnat hjälpt dig många gånger när du var trött av dagens slit och släp och många gånger när du ville ha mig att göra något så kanske du fick ett snäsord, ja många gånger var det så men förlåt mig.

Jag kan se nu hvilken god mor jag har, men då kunde jag inte fatta det, men må gud löna dig en dag för hvad du har gjort för mig, och likdant med far, han fick nog arbeta och bekymras för oss, och så när ni blir gamla nog så reser vi och lemnar er i sticket, hvad tänker ni om sådana barn.

Men nu när ni får sålt gården och får uppbyggt ett hus så lägg er inte i något onödigt arbete och bråk utan ha det lite lättsamt på gamla dagar.

Jag har varit här i Cotton hela tiden sedan jag kom hit ifrån Kerkhome i fjor höst, i fjorvinter var jag i skogen och högg slipert ochi sommar har jag arbetat för N. M. Nilsson här i Cotton. Jag bor hos Brita Bodin från Vestnår, här har jag alldeles som ett hem. Hans Bodin och jag äro läskamrater som ni nog minns.

Jag har tänkt på att köpa jord här i vår, få se hur det går. Jag har inte fått något bref ifrån Märta, jag skrev till hene en gång i vår men fick inte något svar, kan hända jag inte har adressen rätt.

Hälsa farfar så mycket, det skulle vara roligt att se honom, jag får sluta för denna gång med många hälsningar till eder men mest till dig mor från din son

 

Emil

 

Jag sänder ett kort som jag tog i sommar, den andre är en norsk pojk, Roland Rolandsen, jag är den som står till vänster som ni nog ser.

Brita Bodin hälsar.

Det var förskräckligt hvad jag har blifvit mycket morbror sedan jag reste men hälsa dom att dom är inte fastrar ännu.